Mår de unga verkligen sämre?

Missförstå mig inte, det är angeläget att vi pratar om psykisk ohälsa. Det är trots allt vår stora samhällsutmaning. Men ibland finns det något som stör mig i samtalet, i synnerhet när det gäller barn och ungas psykiska ohälsa. Olika organisationer får stor medial uppmärksamhet genom att trumma ut budskapet att unga mår allt sämre, att självmorden ökar och att framtiden är outsägligt mörk om vi inte gör något. Detta något är inte sällan kopplat till just det som den egna organisationen gör och vill göra mer av, alternativt vad någon annan borde göra men inte gör. Det är inte intentionen från någon, men den mediala logiken med korta samtal, baserat på komprimerade och tillspetsade talepunkter, gör att det ligger i farans riktning att blixtbelysningen gör att barn och unga reduceras till att bli små rädda och sköra knytten. Det är de inte.

De är vår framtid och när jag möter barn och unga känner jag att den framtiden är ljus. De är klokare, mer toleranta och mer omtänksamma än någon tidigare generation. Men det är något som skaver.

Barn uttrycker att de mår sämre

Mår barn och unga sämre psykiskt nu än förr? Det är en fråga som kräver att vi vet vad psykisk hälsa är.

WHO definierar psykisk hälsa som ett tillstånd av psykiskt välbefinnande där varje individ kan förverkliga de egna möjligheterna, kan klara av vanliga påfrestningar, kan arbeta produktivt och kan bidra till det samhälle hon eller han lever i.¹ Det betyder att psykisk hälsa, och ohälsa, är kopplat till det samhälle vi skapar och återskapar.

Ungefär 85 procent anger att de har en hög tillfredsställelse med livet…

Det vi vet med säkerhet är att barn och unga uttrycker att de mår allt sämre psykiskt. Men de mår också bra. Det vet vi därför att Folkhälsomyndigheten vart fjärde år genomför en enkät bland 11-, 13- och 15-åringar som syftar till att se hur barns och ungas livsvillkor, levnadsvanor och hälsa ser ut och utvecklas över tid, Skolbarns hälsovanor.² Ungefär 85 procent anger att de har en hög tillfredsställelse med livet, 11-åriga pojkar är mest nöjda och 15-åriga flickor är minst nöjda, men de flesta uppger som sagt att de är tillfredsställda med livet. Denna grupp som överlag mår bra har varit hög och stabil under 2000-talet. Men sedan kommer paradoxen.

Andelen som anger att de har psykiska besvär ökar i alla åldersgrupper. Psykiska besvär är dock ett ganska vitt begrepp och inte nödvändigtvis det som vi ser i bildsättningen när detta omskrivs i media, en ensam ledsen flicka i svartvitt. Att ha varit irriterad, på dåligt humör eller haft svårt att somna är de vanligaste psykiska besvären bland unga. Mer bekymmersamt är att bland 15-åringarna uppger sex av tio flickor och hälften av pojkarna att de haft ett eller flera psykiska besvär mer än en gång i veckan under de senaste sex månaderna.³

Vad betyder orden?

Rätt rubriksatt kan detta väcka starka känslor, men vad är det egentligen de svarar på? Frågan som ställs är om de upplevt nedstämdhet, irritation, sömnsvårigheter respektive nervositet mer än en gång i veckan det senaste halvåret. Här kommer en ny aspekt in, hur förstår vi orden? Att vara nervös, är det att ha förhöjd puls inför ett prov eller en viktig tävling – eller är det att vara som ett skakande asplöv? Att vara nedstämd, är det ett bra ord för att beskriva hur det kändes när provet gick dåligt eller är det att se allt i svart och inte kunna ta sig ur sängen? Känslor är subjektiva, och förståelsen av och användningsområdet för ord förändras över tid.

Vi har en generation av unga som går i en skola som är väsentligt annorlunda än den deras föräldrar gick i.

Om min gamla morfar skulle säga att han har ångest skulle jag ta med honom till akuten medan en yngre person kan säga att han eller hon har ångest inför ett prov utan att det berör mig nämnvärt, det är så de säger. Vi har en generation av unga som går i en skola som är väsentligt annorlunda än den deras föräldrar gick i. Fokus ligger på att reflektera, analysera och begreppsliggöra. Det betyder att vi har barn och unga som problematiserar – av naturliga skäl också sina känslor – som kommuniceras till en föräldrageneration som inte har samma vana vid att prata om känslor och inte använder samma ord. Däri uppstår kanske ömsesidiga missförstånd.

Så, är det bara ordens innebörd som förändrats eller är det den faktiska psykiska hälsan? Sannolikt är det båda. För det är inte så att vi gör det enklare för unga att må bra, trots den stora oron och de braskande rubrikerna. Vi vet till exempel att psykisk ohälsa och skolresultat hör ihop. Ett stort antal studier pekar på ett samband mellan elevers prestationer i skolan och deras psykiska hälsa, och det mest sannolika är att sambandet går åt båda håll.⁴ Därmed är en viktig åtgärd är att säkerställa att så många som möjligt klarar skolan.

I dag går var fjärde barn ut nian utan att ha nått målen för godkänt i minst ett ämne, och 14 procent hade underkänt i minst ett av kärnämnena⁵.⁶ Den sistnämnda gruppen är inte behörig till något program på gymnasiet. Om vi har en skola som vart fjärde barn inte klarar av i sin helhet ens upp till 15 års ålder kan vi inte bli förvånade om åtminstone barnen i den gruppen känner sig lite nedslagna. Men även bland de som klarar skolan kan provsituationer, prestationskrav och stress vara riskfaktorer för ökad psykisk ohälsa.⁷

Inte ha en dålig dag

I dagsläget måste tonåringar i en skakig utvecklingsfas mellan barndom och vuxenliv prestera på varje prov, de får inte ha en dålig dag. Detta är resultatet av systemet med kursbetyg på gymnasiet. I praktiken innebär kursbetyg att ett dåligt betyg tidigt i en kurs finns kvar i examensbeviset även om eleven senare utvecklas i ämnet, vilket gör att ett enda dåligt provresultat sänker slutbetyget. Nu föreslog regeringens utredare Jörgen Tholin i sin utredning Bygga, bedöma, betygssätta – betyg som bättre motsvarar elevernas kunskaper⁸ att denna ordning ska ändras, gott så. I gengäld föreslås ett nytt betyg, Fx. Om detta är bra eller dåligt kan man säkert tvista, men det är oomtvistligt att betygssystemet har blivit en arena för social ingenjörskonst där nya modeller införs och testas med jämna mellanrum för att sedan korrigeras när baksidorna med systemet börjar visa sig. Är det från år till år ens begripligt för barn, unga och deras föräldrar?

Det är inte svårt att föreställa sig frustrationen hos den som inte förstår hur ens arbete bedöms och vad man behöver göra för att lyckas. Om det dessutom är ens framtid som hänger på det, eller det i alla fall uppfattas så, kan det nog generera stress, nervositet och sömnsvårigheter åtminstone någon gång per vecka.

Så många mår nog dåligt ibland, och en del kommer att behöva någon typ av stöd eller hjälp för att komma vidare. Ibland kan det behövas professionell hjälp. Föreningen Tilia, en stödorganisation för unga, frågade ungdomar om de visste var de skulle söka hjälp om de drabbades av psykisk ohälsa. Av de tillfrågade kände 88 procent enbart till Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Här finns ett uppenbart problem – om alla de barn och unga som har någon typ av psykisk ohälsa söker sig till BUP blir det väldigt många. Som att varenda stukning skulle behandlas på ortopedkliniken.

En brittisk studie kom fram till att nästan 13 procent av barn och unga under 19 år har någon typ av klinisk ohälsa som kräver en professionell insats.⁹ Alla dessa barn och unga har inte en psykisk sjukdom, det vill säga ett kliniskt tillstånd som är långvarigt och allvarligt, men det är för denna mindre grupp som specialistverksamheten BUP är dimensionerad. På de flesta ställen i landet saknas dessvärre adekvata insatser på primärvårdsnivå, alltså på vårdcentralen dit vi vanligtvis tar våra barn om vi tror att det är något fel. Genom statens försorg har i stället allsköns nya hybridverksameter tillskapats. De kan kallas förstalinjepsykiatri, ungdomsmottagningar eller mer innovativa namn som Tussilagon. Gemensamt för dem är att de ska möta ungdomar med mindre allvarliga problem i ett tidigt skede. Många är säkert bra men inte sällan uppstår ett gytter av små, sårbara och nischade verksamheter som i stället för att minska köerna ökar dem eftersom den smarta, pålästa ungdomen ställer sig i alla köer samtidigt.

Svårt att hitta rätt

Mångfalden skapar också svårigheter för normalkunniga föräldrar och ungdomar att hitta rätt – vilken av alla dessa verksamheter kan hjälpa till med vilket problem? Ett alternativ är att söka samma tjänst i privat regi, vilket tycks vara ett tämligen vanligt alternativ – för den som har råd, och bor i en större stad, där det finns ett utbud. Vid sidan av allt detta finns en elevhälsa som inte har i uppdrag att bedriva någon kvalificerad hälso- och sjukvård samtidigt som både ungdomar och föräldrar förväntar sig just det. Ibland hänvisas barnen till och med dit av vårdorganisationen för att minska trycket i den egna kön.

Men vad är det att plåstra om en skavande själ?

Enligt Skollagen kan eleven vid behov anlita elevhälsan för enkla sjukvårdsinsatser,¹⁰ och detta exemplifieras i förarbetena med omplåstring eller preliminära bedömningar vid smärre olyckor under utbildningsmoment¹¹.

Men vad är det att plåstra om en skavande själ? Återigen skapar vuxnas innovationslusta fler problem än den löser. Jag vill inte att vi ska sluta prata om psykisk ohälsa hos barn och unga, därför att det kan vara till hjälp för unga som känner igen sig och som kan finna förtröstan. Men det vi måste göra är att komma vidare och analysera och förstå vad det är vi behöver göra, annars blir det ansvarslöst.

Det är inte de unga som behöver in på lagning eller lindas in i wellpapp för att slippa stötar som det ibland verkar. Det är vi som bär och verkar i systemet som behöver skapa förutsättningar för att de ska kunna klara skolan och när tvivlen sätter in och problemen blir övermäktiga kunna ge precis rätt stöd vid rätt tidpunkt i ett effektivt system med professionella.

Stöd i en digital värld

Men det är också vi som föräldrar som måste kunna stödja våra unga i en ny digital värld. Det jag kände när jag inte blev bjuden på fester var jobbigt, men det våra unga upplever när hela festen går live i mobilen är en annan sak, något som författaren och journalisten Jonathan Lundberg beskrev i Fredagsintervjun i Kvartal den 18 december 2020. Då kommer den vanliga uppmaningen från vuxenvärlden att ungdomarna måste begränsa sin skärmtid. Men det är inte ungdomarnas ansvar att inte vara så mycket framför skärmen, skärmen är en integrerad del av deras liv och där finns allt de behöver, vid sidan av det de inte behöver.

Det är vi som behöver uppfostra våra barn att bete sig hyggligt mot varandra och korrigera beteenden som är oacceptabla. Vi behöver hjälpa dem att bygga självkänsla, inte genom att ta dem till högspecialiserad vårdverksamhet utan genom att finnas där, lyssna, försöka förstå och ge det stöd vi kan när livet är tungt. Vi måste också ge redskap för att klara motgångar och inte gå under för att något inte faller ut som man hade hoppats. När vi pratar om psykisk ohälsa hos unga blir det lätt deras problem. Det är det inte.

Det är allas vårt problem och vad vi alla behöver göra, det ska vi prata mer om.