Om Weimars vålnad och fascism som skällsord

Varning för ”Weimar-Ryssland”

Janov jämförde 90-talets Ryssland och dess purunga demokratiska institutioner och frånvarande demokratiska arv med den tyska Weimarrepubliken. Han varnade för att ett ”Weimar-Ryssland”, som utmanades av antidemokratiska grupper från alla håll, skulle kollapsa och bana väg för en aggressiv, ”rödbrun” stat som stödde sig på både kommunistiska och fascistiska krafter. Janovs farhågor saknade inte grund. I valet till duman 1995 blev det radikalt västfientliga kommunistpartiet landets starkaste parti, tätt följt av det högerextrema Rysslands liberaldemokratiska parti (vars namn är starkt missvisande). Delvis fick Janov rätt: i början av 2000-talet kollapsade det demokratiska system som Boris Jeltsin halvhjärtat försökt att etablera. I stället följde något som var ekonomiskt sett kapitalistiskt, politiskt sett auktoritärt. Putin förde inte en ”rödbrun” allians till makten, men han använde sig av vissa idéer, symboler och tankestrukturer hos dessa grupperingar för att befästa sitt styre hemmavid och för att hävda sig internationellt.

Hade Janov kunnat föreställa sig att också USA, det land som han 1974 hade flytt till från Sovjetunionen, återkommande skulle jämföras med Weimar-Tyskland bara tjugo år efter att han utfärdat sin varning?

Demonisering av statsledningar

Den sortens jämförelser har för all del en längre historia än Donald Trumps tid som amerikansk president. Det finns en lång tradition av att jämställa politiska fenomen, vilka man uppfattar som extremt negativa, med företeelser i Europa under mellankrigstiden och andra världskriget, i förlängningen också med nazismen och fascismen. I USA har sådana paralleller vanligen gjorts för att demonisera statsledningen. Sedan Ronald Reagan har varje amerikansk president i något läge jämförts med Adolf Hitler. Det blev allt vanligare efter attackerna den 11 september 2001. Under presidentvalkampanjen 2004 sjösatte Moveon − en av demokraternas stora stöd- och lobbyingorganisationer − två politiska kampanjer som kopplade ihop George W. Bush med Hitler. Judiska organisationer, däribland Simon Wiesenthal-centret, Anti-Defamation League (ADL) och den amerikanska judiska kongressen riktade skarp kritik mot kampanjerna, och slutligen tog Moveon ner dem från sin hemsida.

Fyra år senare gav den konservative journalisten Jonah Goldberg ut en bok med titeln Liberal fascism. Den hemliga berättelsen om den amerikanska vänstern, i vilken han placerade ”den moderna liberalismen i fascismens släktträd”. Boken avfärdades förstås av akademiker på området, vilket dock inte hindrade den från att ta sig in på The New York Times bästsäljarlista. Goldbergs idé om att Hitler skulle ha varit ”en vänsterns man” verkade gå hem på många håll.

… desto mer stärktes uppfattningen på båda håll om att USA var på väg att förvandlas till en fasciststat …

Ju mer liberaler och konservativa jämförde sina motståndare med ”Hitler” och därigenom bekräftade Godwins lag, som postulerar att varje meningsutbyte på nätet förr eller senare slutar i att någon anklagas för likheter med Hitler (googla exempelvis på Bushitler eller Hitlery), desto mer stärktes uppfattningen på båda håll om att USA var på väg att förvandlas till en fasciststat eller utgjorde ett kollapsande ”Weimar-Amerika”. Jämförelserna fortsatte under Obamas tid som president, vanligen med anledning av åtstramningspolitiken, dödläget inom lagstiftningen eller högerns radikalisering (se till exempel här och här).

Fler anklagelser om fascism efter 2015

Från liberalt håll växte antalet anklagelser om fascism lavinartat under 2015, då Donald Trump förklarade att han tänkte ställa upp i det stundande presidentvalet. Vid själva offentliggörandet gjorde Trump flera markeringar för att på en gång stärka sammanhållningen bland sina anhängare och bekräfta motståndarnas värsta farhågor.

• För det första angrep han Barack Obamas sjukvårdsreform,
• för det andra lovade han att bygga en ”stor mur” på gränsen till Mexiko och att Mexiko skulle betala för den,
• för det tredje förespråkade han stärkt kontroll över invandring från Latinamerika och Mellanöstern.

Ledarskribenter och kolumnister som Conor Lynch, Jamelle Bouie, Jamil Smith kallade Trump rent ut för fascist. I Newsweek skrev Jeffrey A. Tucker att fascismen var “det historiskt korrekta begreppet” för den ideologi som Trump företrädde. Och i New York Times ”välkomnade” journalistveteranen Roger Cohen sina läsare till Weimar-Amerika: ”ett vredgad land, sargat av två krigsförluster, med politiker som kränger åt extremerna, fullt av revanschlust, tyngt av reallöner som för flertalet har stagnerat i årtionden, nu frestat av en stark man som lovar att hålla alla muslimer borta och att återställa Amerikas storhet”. Den sortens jämförelser förblev inte obesvarade. I en lång översiktsartikel hävdade exempelvis historikern Gavriel D. Rosenfeld att ”liknelser med nazismen kan försämra, snarare än stärka, vår förmåga att klart förstå samtidens politiska tendenser”.²

”Weimar” står för något specifikt

För en historiker måste det onekligen ta emot att höra att Trump skulle vara en fascist eller att USA går igenom något som påminner om Weimar. Inte heller borde det vara omöjligt att diskutera hur en demokrati kollapsar utan att varje gång tala om ”Weimar”. Detta ”Weimar” står trots allt för någonting specifikt: en svag demokratisk stat som har ersatt en illiberal regim men som misslyckas med att etablera sig och sedan dukar under för en annan illiberal regim.

Visserligen är det riktigt att den amerikanska demokratin har försvagats på senare år. Enligt Economist Intelligence Unit (EIU) upphörde USA redan på Obamas tid att vara en fullgången demokrati och gick då över till att bli en så kallad flawed democracy (bristfällig demokrati). Under Trump har den bedömningen försämrats ytterligare, om än inte avsevärt. Till skillnad från situationen i Weimar-Tyskland eller ”Weimar-Ryssland” saknas dock en lika renodlat odemokratisk förhistoria i USA. Om de båda europeiska fallen var experiment som misslyckades är den demokratiska tillbakagången i dagens USA snarare en avvikelse från normen. Ifall den amerikanska demokratin verkligen kollapsade skulle orsaken inte finnas i något illiberalt förflutet.

Make America Great Again är på sin höjd ett uttryck för förbittring över USA:s krympande roll som hegemonisk global makt.

Känslan av nationell förnedring är ett annat viktigt inslag i tanken på ”Weimar”. I fallet Tyskland hängde förnedringen ihop med Versaillesfördraget, för de ”rödbruna” krafterna i Ryssland kopplades landets förlorade storhet samman med Sovjetunionens kollaps. Cohens ord om att USA skulle vara ”ett vredgat land, sargat av två krigsförluster” är inte riktigt meningsfulla i det sammanhanget. Inget av USA:s militära misslyckanden i nära tid tål att jämföras med Tysklands nederlag i första världskriget eller Sovjetunionens i kalla kriget. Att det saknas ett trauma av denna dignitet visar sig också i att det inte var tal om någon form av återgång till ett förtraumatiskt läge, vilket är en annan bärande ingrediens i tanken på ”Weimar”. Make America Great Again är på sin höjd ett uttryck för förbittring över USA:s krympande roll som hegemonisk global makt.

Oriktigt beskriva Trump som fascist

På samma sätt är det historiskt oriktigt att beskriva Trump som fascist. Enligt en etablerad akademisk förståelse av begreppet är fascism en form av revolutionär ultranationalism. Roger Griffin, en ledande förespråkare för detta synsätt, definierar fascism som ”en revolutionär gren av den politiska modernismen med rötter i det tidiga 1900-talet, vilken har föresatt sig att bekämpa samtidshistoriens förment degenerativa krafter (dekadensen) genom att framkalla en alternativ modernitet och historieskrivning (en ’nyordning’, en ’ny era’) som utgår från nationens pånyttfödelse (palingenesi)”.³

Om något ser han sig själv som en beskyddare av den amerikanska traditionen …

Trump är varken visionär eller revolutionär; ingenting han gör drivs fram av drömmar om en ny amerikansk civilisation som ska stiga upp ur den degenererade liberala ordningens aska. Om något ser han sig själv som en beskyddare av den amerikanska traditionen, och hade han trott, att han som president var en absolut auktoritet i sitt land så hade han nog sökt stöd för det i den amerikanska konstitutionen snarare än i föreställningar om något slags mystisk kraft knuten till ras och blod.

Utan tvekan är Trump rasist. Men hans rasism är den förslappade, slentrianmässiga rasismen hos den självupptagne, enfaldige och privilegierade, inte en genomtänkt världsåskådning. Den är av samma slag som hans sexism, vilken knappast är ett uttryck för programmatisk maskulinitet utan snarare grundar sig i självupptagenhet, fåfänga och moralisk förskämning – egenskaper som en sann fascist snarare skulle förknippa med en alltför tillåtande, moraliskt obeslutsam liberalism.

Trump sida vid sida med högerpopulister

Det är odiskutabelt att Trumps väljarbas innehåller verkliga fascister och aktiva rasister samt att dessa har tagit intryck av hans angrepp på invandrare från Mexiko och Mellanöstern liksom av hans tidigare samarbete med Steve Bannon. Men de uppfattar honom inte som en av sina egna, bland annat för att det ingick judar i hans presidentstab. En del fascister betraktar Trump som ett ombud, någon som kan normalisera extremhögerns åsikter; andra välkomnar den oreda han sprider i det amerikanska samhället eftersom de tror att det kan påskynda den liberaldemokratiska ordningens kollaps och på så vis bidra till upprättandet av en etniskt vit stat.

Till skillnad från verkliga fascister (liksom kommunister och islamister) eftersträvar de radikala högerpopulisterna i Europa inte en ”alternativ modernitet”.

Trump bör inte betraktas som ett amerikanskt eko av den europeiska 1900-talsfascismen, utan hellre sida vid sida med samtida högerpopulistiska radikaler i Europa. Hans valseger 2016 välkomnades av politiker som Viktor Orbán, Matteo Salvini, Nigel Farage och Marine Le Pen, som alla delar en ideologi grundad i olika blandningar av nativism (betonandet av de inföddas intressen framför invandrares intressen), auktoritarism och populism.⁴ Även om liberaler i väst kan känna en stark motvilja inför sådana idékombinationer och deras enskilda beståndsdelar är den populistiska radikalhögern ändå inte, med Cas Muddes ord, ”väsensfrämmande för de ideologiska huvudströmningarna i den västerländska demokratin”. Tvärtom utgör den populistiska radikalhögern ”en radikalisering av åsikter som är mainstream”. Till skillnad från verkliga fascister (liksom kommunister och islamister) eftersträvar de radikala högerpopulisterna i Europa inte en ”alternativ modernitet”. De väljer att behålla demokratins utanverk och hävdar rentav att de är bättre demokrater än sina meningsmotståndare. Deras etablissemangsfientliga retorik tilltalar därför många missnöjesväljare, men den är oförenlig med en övertygat antidemokratisk fascism.

Antifascism ad absurdum

Samtidigt som det är orimligt att hävda att Trump skulle vara fascist eller att USA går samma öde till mötes som Weimarrepubliken är det talande för tidsandan att sådana påståenden är så vanliga. Begrepp som ’fascism’ och ’nazism’ förknippas med brott mot mänskligheten begångna under 1900-talet och kan som sådana användas för att beteckna ett förkroppsligande av ondskan − utan att mycket till förklaring behöver presteras. En person, en organisation eller ett land som anklagas för fascism görs till en paria, till någon som man inte behöver befatta sig med.

Att det här är mer än en fråga om semantik bekräftas av hur Kreml använder sig av fascistretoriken. I mars 2014, då Putinregimen banade väg för annekteringen av Krim genom en olaglig folkomröstning om regionens utträde ur Ukraina, hade valkampanjen flera inslag som målade upp omröstningen som ett val mellan ett ryskt och ett ”fascistiskt” Krim. Detta ingick i det desinformationsnarrativ som gjorde gällande att de ukrainska ledare som tagit över efter Majdan-revolten utgjorde en ”fascistjunta”. Men Moskvas användning av fascistliknelsen i samband med Ukraina går längre tillbaka än så. När Kreml 2004 fruktade att fria val i Ukraina skulle kunna återföra en västvänlig politiker till makten i Kiev försökte Moskvatrogna medier måla upp den demokratiska oppositionen som ”orangea fascister”. Ett annat exempel var den så kallade folkrörelsen Nasji (Våra), med den politiska bestämningen ”demokratisk och antifascistisk”, skapad av Kreml för att förhindra att ”färgrevolutioner” som den i Ukraina skulle sprida sig till Ryssland − ett hot som i princip var ett rent hjärnspöke.

Kremls egen tolkning av fascism

I Kremls språkbruk skiljer sig innebörden i orden ’fascism’ och ’antifascism’ från deras motsvarigheter i väst, men innebörden är dessutom flytande och beroende av sitt sammanhang. Eftersom den ryska mytologin om ”det stora fosterländska kriget” gör gällande att det tredje riket och dess allierade hade som främsta mål att tillintetgöra just Ryssland, finns en tendens att beskriva varje Rysslandsfientlig stämning som fascistisk. Den västvänliga linjen i Ukraina kom att beskrivas som ”fascistisk” för att den ansågs underminera Rysslands ställning inom det postsovjetiska området. Att vara antifascist är enligt samma logik att vara Rysslandsvänlig eller rentav att vara för Kreml.

Semantiken är så elastisk att det ofta gränsar till det absurda.

Semantiken är så elastisk att det ofta gränsar till det absurda. Aleksej Zjuravljov, ledamot i duman och ledare för det Kremltrogna högerextrema partiet Rodina (Fäderneslandet), hänvisade 2015 till den förre ledaren för det tyska högerextremistiska partiet NPD, Udo Voigt, som en ”antifascist” av den anledningen att Voigt stödde Moskvas utrikespolitik. På ett liknande sätt såg de ryska ockupationsmyndigheterna på det annekterade Krim inga problem med att bjuda in den belgiske högerextremistiske aktivisten Kris Roman och den högerradikale populisten Gunnar Lindemann från Alternativ för Tyskland till en antifascistisk kongress på Krim 2019. Både Roman och Lindemann har gjort sig kända som utpräglade Kremlvänner.

Fascistanklagelser inte en framkomlig väg

Men den Kremlvänliga propagandan är långt ifrån ensam om en sådan selektiv användning av begrepp som ’fascism’ och ’antifascism’. I både Europa och USA identifierar sig vissa delar av extremvänstern som antifascister, vilket gör att många av deras meningsmotståndare per automatik uppfattas som i princip oberörbara. Fascismen ses som ett politiskt förkroppsligande av absolut ondska, antifascismen som det absolut goda. Den sortens moraliska absolutism omöjliggör politisk debatt, vilket är en grundval för en fungerande demokratisk kultur.

Om talet om fascism dessutom används för att legitimera våld spelar det högerradikalerna i händerna och ger dem en möjlighet att avfärda eller smutskasta den progressiva agendan, vilket enkelt åstadkoms i de sociala mediernas ekokammare. Den som besvarar exempelvis Trumps ändlösa utfall mot Antifa (de kulminerade vid tiden för George Floyd-protesternas höjdpunkt i slutet av maj 2020) genom att tillgripa fascistanklagelsen väljer knappast en framkomlig väg. Snarare får man då fråga sig om inte ”Weimars vålnad” går igen just i dessa delar av vänstern, som tycks vara på väg att förhäxas av en självuppfyllande profetia.

Texten är översatt från engelska av Nils Håkanson och
uppdaterad från original publicerat i Eurozine.