Generalsekreteraren för Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg har under sin ämbetstid – hon har suttit på sin post sedan år 2000 och kommer att avgå 2019 – återkommande varit föremål för kritik för sina politiska uttalanden i sociala medier (även av undertecknad). Som exempel kan nämnas ett blogginlägg där Ramberg kallade politiska meningsmotståndare ”bruna råttor”, hennes uttalanden i 017/nr-8-2017-argang-83/om-metoo-och-familjen-flinta/”>#metoo-debatten, samt senast hennes stöd till aktivisten Elin Ersson som i juli hindrade ett flygplan med en utvisad person från att lyfta.
Kritiken mot dessa och andra uttalanden handlar inte alltid endast om den politiska sakfrågan, utan också om Rambergs position: det sägs att det är olämpligt att generalsekreteraren för Advokatsamfundet uttalar sig i politiskt känsliga ämnen. Huruvida det är så eller ej, måste förstås var och en själv bedöma, men för att kunna göra en sådan bedömning krävs kunskaper om vad Advokatsamfundet egentligen är och inte är. Jag vill här försöka besvara denna senare fråga, så att läsaren mot denna bakgrund kan bilda sig en egen uppfattning.
Från att ha varit en privat ideell förening, blev Advokatsamfundet en offentligrättslig korporation. En offentligrättslig korporation är ett märkligt juridiskt djur, och alltför många av denna art finns inte kvar: Ekonomistyrningsverket anger i en rapport 13 sådana sammanslutningar.
Advokatsamfundets ursprung ligger i en brist, nämligen bristen på juridiskt kunniga företrädare för parterna i domstolar under 1800-talet. Precis som är fallet ännu i dag, kunde var och en erbjuda juridisk rådgivning och företräda andra i domstol: något i lag stadgat kompetens- eller utbildningskrav fanns och finns inte i Sverige (i motsats till andra länder: i Tyskland exempelvis är det straffbart att ge juridisk rådgivning till andra utan att vara Rechtsanwalt). Det ledde, och leder i viss mån fortfarande, till att tämligen inkompetenta människor saluförde sina tjänster till inget ont anande personer, som sedan, åtminstone delvis på grund av de dåliga ombuden, förlorade sin sak i domstol. Något ansågs behöva göras.
Det som gjordes var att en grupp jurister på personligt initiativ bildade en privat förening som fick namnet Sveriges advokatsamfund. I dag skulle vi kalla detta initiativ för ett försök till självreglering: Ledamöterna i samfundet ville genom högt ställda krav och etiska regler skapa ett varumärke som ingav befogat förtroende, en organisation som skulle garantera att klienten får det som han eller hon behövde. En advokat skulle vara mer än en simpel sakförare.
Detta lyckades så väl att samfundet 1948 fick stöd i lag och omvandlades juridiskt. Från att ha varit en privat ideell förening, blev det en offentligrättslig korporation. En offentligrättslig korporation är ett märkligt juridiskt djur, och alltför många av denna art finns inte kvar: Ekonomistyrningsverket anger i en rapport 13 sådana sammanslutningar.
En offentligrättslig korporation är en sammanslutning som har sin grund i stadgar som inte föreningens medlemmar, som brukar kallas för ledamöter, själva förfogar över, utan som ges av det allmänna (därav beteckningen offentligrättslig korporation). I Advokatsamfundets fall ges grunderna för dess funktionssätt i 8 kapitlet rättegångsbalken. Av första paragrafen i detta kapitel framgår att samfundets stadgar fastställs av regeringen: Advokatsamfundets ledamöter har alltså inte möjlighet att själva fritt utforma samfundets stadgar som de vill, utan måste få regeringens godkännande innan eventuella ändringar kan träda i kraft. De frågor avseende samfundet som regleras i rättegångsbalken, får inte heller regeringen förfoga över, utan det är endast riksdagen som i dessa frågor kan ändra samfundets funktionssätt.
Anser ledamöterna i Advokatsamfundet att Rambergs uttalanden är olämpliga, får de välja en styrelse som entledigar generalsekreteraren. Andra har ingen talan.
Samtidigt är den löpande förvaltningen av Advokatsamfundets angelägenheter dock ledamöternas egen sak: Denna dagliga förvaltning styrs inte av offentliga regler, utan av ledamöternas beslut. Ledamöterna måste med andra ord hålla sig till stadgarna, men vilka beslut de fattar inom ramen för dessa stadgar, är de fria att avgöra själva. De kan rösta fram vem de vill till olika poster, får disponera över samfundets medel som de anser vara lämpligt, och så vidare. Advokatsamfundet är alltså både en offentligrättslig organisation – vilket för samfundet i närheten till det allmänna – eftersom dessa stadgar är givna av riksdag och regering, och en privaträttslig organisation, eftersom samfundet inom ramen för sina stadgar får fatta sina beslut som det självt anser lämpligt. Samfundet är däremot inte någon myndighet.
Samtidigt har emellertid samfundet vissa myndighetsliknande uppgifter. Enligt 10 § i 8 kapitlet rättegångsbalken är det straffbelagt att kalla sig för advokat om man inte är medlem i Advokatsamfundet eller motsvarande organisation i något annat europeiskt land. Vem som antas till ledamot i Advokatsamfundet, och vem som på grund av misskötsel utesluts, är dock samfundets sak att avgöra på grundval av stadgarna. Med andra ord förfogar Advokatsamfundet över makten att tillåta eller förbjuda någon att kalla sig för advokat. Detta är en maktbefogenhet av ett slag som annars bara tillkommer myndigheter. Advokatsamfundet är alltså en offentligrättslig korporation med delvis myndighetsliknande uppgifter, vilket gör det till en ganska speciell organisation.
Advokatsamfundet är enligt lag betrott med ett monopol på en yrkestitel som är mycket åtråvärd, och är ingen ideologisk förening, utan rymmer inom sig många olika politiska och juridiska uppfattningar. Då kanske det bör betecknas som olämpligt när dess generalsekreterare i mycket starka ordalag tar ställning i politiskt känsliga frågor.
Med denna bakgrund kan vi nu återkomma till de uttalanden som samfundets generalsekreterare Anne Rambergs gjort i offentligheten.
Generalsekreteraren i Advokatsamfundet utses av samfundets styrelse: Anne Ramberg är alltså inte vald till sin post, utan därtill utsedd av styrelsen. Enligt 17 § i Advokatsamfundets stadgar är generalsekreteraren anställd i samfundets tjänst: Det handlar alltså om motsvarande en VD-post i ett bolag. Sett på detta vis är Anne Ramberg en arbetstagare som på Twitter och sin blogg uttalar sig i frågor som hon anser vara värda att uppmärksamma. Eftersom hon åtnjuter yttrandefrihet som alla andra, är hon i sin fulla rätt att göra så. I den mån hennes arbetsgivare har synpunkter på hennes uttalanden, är det ur detta perspektiv en fråga som måste diskuteras mellan Ramberg och samfundets styrelse. Anser ledamöterna i Advokatsamfundet att Rambergs uttalanden är olämpliga, får de välja en styrelse som entledigar generalsekreteraren. Andra har ingen talan.
Men som varje VD vet, är det inte alltid lätt att skilja mellan rollerna som privat- och yrkesperson. Även VD:ar i rent privata sammanslutningar får finna sig i att granskas offentligt, och i att det finns gränser för vad de kan säga utan emellanåt skarpa offentliga reaktioner. När organisationen Svenskt näringslivs ordförande Leif Östling i fjol undrade vad han fick tillbaka för all den skatt han betalade, resulterade detta uttalande i hans avgång. En ordförande eller VD i en stor organisation är aldrig enbart privatperson i offentligheten.
Båda ovan skisserade ståndpunkter – att Ramberg uttalanden är en sak mellan henne och hennes arbetsgivare, respektive att Rambergs ställning som generalsekreterare i en offentligrättslig korporation medför ett särskilt ansvar – är rimliga tolkningar av situationen.
På samma sätt som detta gäller för en VD, kan man anse att det också gäller för generalsekreteraren i en organisation som betrotts med myndighetsuppgifter. Advokatsamfundet är inte ens någon privat organisation, utan en offentligrättslig korporation, och kanske bör man ställa kraven högre än vanligt på den som har till uppgift att i den löpande verksamheten företräda samfundet. Advokatsamfundet är enligt lag betrott med ett monopol på en yrkestitel som är mycket åtråvärd, och är ingen ideologisk förening, utan rymmer inom sig många olika politiska och juridiska uppfattningar. Då kanske det bör betecknas som olämpligt när dess generalsekreterare i mycket starka ordalag tar ställning i politiskt känsliga frågor. Från detta perspektiv kan det framstå som upprörande att Ramberg använder sin ställning i ett opolitiskt, men på sitt område mäktigt, samfund till att bedriva politik.
Båda ovan skisserade ståndpunkter – att Ramberg uttalanden är en sak mellan henne och hennes arbetsgivare, respektive att Rambergs ställning som generalsekreterare i en offentligrättslig korporation medför ett särskilt ansvar – är rimliga tolkningar av situationen. Både elegansen i och problemet med offentligrättsliga korporationer ligger i att dessa är såväl offentligrättsliga som privata. Offentligrättsliga korporationer intar på grund av sin position i skugglandet mellan offentligt och privat en position som gör dem svårhanterliga, vilket i sin tur kan betecknas som bra (om man uppskattar att makten delas mellan många olika institutioner) eller dåligt (om man anser att det som på något sätt är offentligt också bör omfattas av de offentliga, det vill säga politiska, sanktionerna, i synnerhet när organisationen utövar någon som helst offentlig makt).
[donera]
Med andra ord måste var och en själv avgöra vad man anser om Rambergs uttalanden. En sådan bedömning bör ske på grundval av saken, det vill säga på grundval av hur man ställer sig till innehållet i och formen för Rambergs uttalanden.
En bedömning som sker endast på basis av Rambergs ställning är inte helt övertygande, för att åtminstone en lika övertygande konkurrerande tolkning av vad denna ställning innebär alltid finns.
Uppdatering
I en tidigare version av artikeln uppgavs felaktigt att Leif Östling var VD i Svenskt näringsliv. Östling var ordförande i organisationen.