Från radikal till oundviklig – RFSL:s framgångsrika lobbying

ationer eller enskilda företag framför sin syn på aktuella politiska frågor, de politiska beslutsfattarna dömer av frågan utifrån de olika intressen som behöver tas till vara. Demokrati, helt enkelt.

Bland svenska lobbyorganisationer är RFSL i en klass för sig, ingen annan organisation kan uppvisa ett så fullständigt genomslag för sin agenda i politiken. Det är i dag närmast politiskt självmord att ifrågasätta någon nämnvärd del av RFSL:s program. Därför står de där, åtta partiledare och räcker lydigt upp regnbågsflaggan. Alla rättar in sig i ledet. (Även om Kristdemokraternas Ebba Busch Thor i efterhand kritiserat upplägget.)

Hur Jimmie Åkesson – som inte var inbjuden – hade agerat är svårt att veta. Men även SD jobbar aktivt med att förbättra sin HBTQ-profil.

På flera områden ser vi i dag ett slags renässans för konservativa värderingar i Sverige, men HBTQ-opinionen fortsätter att vara radikalt liberal. När jag med hjälp av Inizio undersökt saken har jag kunnat se att endast 3 procent av svenska folket menar att HBTQ-frågorna utvecklats åt fel håll de senaste 10 åren, hela 83 procent menar de utvecklats åt rätt håll.

Men opinionen i sig hade inte fått partiledarna att rada upp sig på Pride-scenen – detta är för de flesta väljare trots allt inga stora frågor. Nej, det avgörande har varit ett mycket skickligt lobbyarbete från RFSL.

Med ett kvartssekel i branschen kan jag konstatera att RFSL i sitt lobbyarbete har gjort allt rätt. Låt mig nämna fem exempel.

För det första att förvandla sig från särintresse till allmänintresse.

Alla intressen är i grunden särintressen, men lobbyisters dröm är att deras sak ska komma att uppfattas som ett allmänintresse. I dag är det i de flesta kretsar inte längre särskilt radikalt att sympatisera med RFSL, tvärtom är det närmast nödvändigt att göra det.

Framgångsrika lobbyister lyckas ”äga” sina frågor, så att ingen annan aktör med trovärdighet kan ge en annan bild av det man arbetar med. Så är tveklöst fallet på HBTQ-området.

Att på detta sätt omdefiniera sin agenda från ett minoritetsintresse till att uppfattas som en grundläggande del av vårt samhälle är en imponerande prestation. Det har inte skett över en natt – RFSL grundades 1952 – men det är icke desto mindre en stor sak.

För det andra att skaffa sig ett aldrig ifrågasatt ”ägarskap” av sitt område.

Framgångsrika lobbyister lyckas ”äga” sina frågor, så att ingen annan aktör med trovärdighet kan ge en annan bild av det man arbetar med. Så är tveklöst fallet på HBTQ-området. När RFSL rankar partiernas HBTQ-politik rapporterar många medier utan problematisering detta som ett objektivt mått på vilka partier som är ”bäst” på området.

Det finns förvisso en kritisk diskussion kring huruvida Pride som arrangemang verkligen representerar HBTQ-personers intressen, en diskussion som intensifierats i takt med att Pride tagit allt tydligare partipolitisk ställning. Men ingen aktör kan ses som ett alternativ till RFSL.

För det tredje att etablera starka fiendebilder.

Sverige är enligt internationella mätningar ett av de länder där befolkningen är allra mest positiv till HBTQ-frågor: nästan ingen tycker som sagt att utvecklingen gått åt fel håll på detta område. Ändå lyckas RFSL etablerade bilden att deras intressen är under attack från mäktiga fiender: rasistiska homofober, religiösa extremister (i praktiken kristna, RFSL verkar mer obenägna att kritisera islam), nynazister etc.

Ett klassiskt problem för framgångsrik lobbying är att man riskerar att uppfattas som så ohotad att beslutsfattarna tappar intresset, därför är det viktigt att kontinuerligt jobba med fiendebilder. Även här lyckas RFSL mycket väl. Samtidigt som organisationens agenda nästan unisont omfamnas har de skickligt satt bilden att de är akut hotade av mörka krafter.

För det fjärde att etablera starka ”ambassadörer” bland partiernas företrädare.

Den som vill bedriva lobbying mot beslutsfattare behöver komma över tröskeln att deras agenda uppfattas som synpunkter utifrån, beslutsfattare måste göra frågorna till ”sina egna”. Det kan t ex vara riksdagsledamöter som engagerar sig för en fråga i kraft av sin egen fackliga bakgrund, sin roll som företagare, som jägare etc.

Alla riksdagspartier har starka företrädare som gjort HBTQ-frågorna till sina och agerar i debatten som ambassadörer för dessa frågor. Att som politiker engagera sig i HBTQ-frågor är förstås inte det samma som att gå i RFSL:s ledband, däremot är sådant engagemang en särskilt stor tillgång för organisationen.

För det femte att rita om den ideologiska kartan.

En skicklig lobbyist behöver kunna se till att den ideologiska kartan successivt ritas om för att passa de framgångar man redan uppnått. Syftet med detta är att permanenta uppnådda framgångar och i praktiken göra det omöjligt att backa från dem. Att flytta gränsen för det politiskt möjliga.

I RFSL:s fall ser vi denna process i hur frågor som för bara ett antal år sedan var omdiskuterade (t ex samkönade adoptioner) nu uppfattas som närmast omöjliga att ifrågasätta. Som sista riksdagsparti verkar nu även SD vara i färd med att byta fot och öppna för att stödja samkönade pars möjlighet att adoptera.

Och medan NRA utövar sin makt främst genom att mobilisera sina medlemmar i val har RFSL nått sina framgångar genom att övertyga beslutsfattare om att deras agenda är den enda anständiga. 

På det hela taget kan RFSL betraktas som Sveriges i dag kanske mest framgångsrika lobbyorganisation. Naturligtvis har även t ex näringslivsorganisationer, fackförbund och miljöorganisationer varit mycket framgångsrika i att påverka politiska beslutsfattare. Men jag kan inte påminna mig någon annan organisation som så systematiskt lyckats åstadkomma så stora förändringar hos samtliga riksdagspartier.

Kanske kan man jämföra RFSL:s lobbying med amerikanska NRA, vars arbete varit avgörande för att säkra rätten att äga och bära vapen i USA och etablerat sig som en erkänd maktfaktor.

[donera]

Men inte heller den parallellen håller, i motsats till RFSL är NRA illa sett av många ledande politiska företrädare. Och medan NRA utövar sin makt främst genom att mobilisera sina medlemmar i val har RFSL nått sina framgångar genom att övertyga beslutsfattare om att deras agenda är den enda anständiga. 

RFSL har gått från att vara ett radikalt särintresse till att bli en oundviklig del av svensk mainstream. Det är en mycket imponerande insats, som andra aktörer borde dra lärdom av.