- Både biografväsendet och filmbranschen stannade upp 2020 på grund av pandemin, som samtidigt gjorde rörliga bilder viktigare för oss än någonsin förr.
- 2020 var en eklektisk rysare i sig själv – med de apokalyptiska korsstygnen mellan corona, protester, upplopp, klimatkris och ett presidentval utan dess like.
- Man behöver inte gå långt tillbaka för att hitta filmer som klaffar med 2020; det räcker med olycksåret i fråga – där flera premiärer oavsiktligt fångade samhällsandan.
- 2021 står filmbranschen står halvt på fötter igen, med nya coronasäkra rutiner stora filminspelningar.
- Biografkulturens framtid är dock ett osäkert kort. Har pandemin fört oss ännu närmare en värld där netflixifieringen stänger dörrarna till biografernas kollektiva andakt?
Men inte i parallellverklighetens Sverige – sannolikt det enda landet där pandemin inte ansågs tillräckligt allvarlig för ett fullt produktionsstopp. Och där flera biografer ansåg sig vara skickliga nog att kunna förmå aerosolerna att inte gömma sig i biomörkret.
Stundande Göteborg Filmfestival ska ha en eloge som inte är lika verklighetsfrånvända, och i stället har gjort årets upplaga helt digital – med undantag för det uppmärksammade initiativet The isolated cinema, utifrån festivalens passande tema Sociala distanser. Tre lyckligt lottade väljs ut av tusentals cineaster från hela världen, för att solofilmfrossa på tre isolerade platser runt Göteborg – där den mest filmiska onekligen är bostaden i fyren Pater noster, ensligt belägen på Hamneskär. Filmfantasten, havet och 60 filmer, allena i en vecka.
:
2020 – en eklektisk rysare i sig själv
Men åter till 2020 – en eklektisk rysare i sig själv – med de apokalyptiska korsstygnen mellan corona, protester, upplopp, klimatkris och ett presidentval utan dess like. Någonstans mellan en Steven Soderberghsk pandemithriller, David Cronenbergsk kroppsskräck, klimatapokalyps à la Cormac McCarthy, rasmotsättningsdrama à la Spike Lee, en president som hämtad ur Idiocracy av Mike Judge (2007), och ett presidentval som får filmskaparduon Jay Roach och Danny Strongs Bush-Gore-film Recount (2008) och McCain-Obama-filmen Game change (2012), att implodera i jämförelse. 2021 tog sedan genast över stafettpinnen vid Kapitolium.
Man behöver inte gå långt tillbaka för att hitta filmer som klaffar med 2020; det räcker med olycksåret i fråga.
Man behöver dock inte gå långt tillbaka för att hitta filmer som klaffar med 2020; det räcker med olycksåret i fråga. Detta trots att idéerna till och inspelningarna av nästan all film som vi såg i fjol, kläcktes och ägde rum långt innan pandemin slöt sig runt oss i mars. Och även om undertecknad på grund av vår mardrömslika verklighet i större utsträckning sökte sig till sorglös audiovisuell underhållning som animeserien Food wars (om en japansk kockskola där konflikter på sin höjd sträcker sig till vem som kan tillreda godast sås), än till svårmodig film – så behövdes även dessa med jämna mellanrum, både för igenkänning och katharsis.
Oavsiktlig metafor för ett verkligt virus
Redan på Sundancefestivalen i januari hade en av årets mest träffsäkra filmer premiär. Corona hade visserligen konstaterats som ett världshot av WHO redan i januari. Men till snöiga lyxskidorten Park City i Utah hade viruset ännu inte hunnit. Indiefilmeliten och Hollywood samlades som vanligt i täckjacka mot täckjacka, för att i detta fall förtjust förfasas över den psykologiska science fiction-skräckfilmen Possessor av Brandon Cronenberg.
En lönnmördare som tar över andras kroppar med hjärnimplantat med kvarvarande kroppsliga effekter – och besinningslöst dödande som mål.
Sonen till ovannämnde Cronenberg den äldre, tar sin fars kroppsskräckskoncept vidare genom ett Black mirror-filter, i en berättelse om en lönnmördare som tar över andras kroppar med hjälp av hjärnimplantat med kvarvarande kroppsliga effekter – och besinningslöst dödande som mål.
Allt i en accelererande psykotisk bubbla av fruktan som ingen kan ta sig ur. En oavsiktlig metafor för ett verkligt virus som gör detsamma, med Andrea Riseborough i den magnetiska lönnmördarhuvudrollen Tasya Vos. Innan Possessor bör man se Brandon Cronenbergs förra film Antiviral – som bokstavligen handlar om virus, i en dystopisk framtid där kändiskulturen är så våldsamt skadad att fans köper replikerade sjukdomar som deras idoler tidigare haft
En ännu mer med verkligheten samstämmig scifi-rysare hade premiär i april: Sea fever av Neasa Hardiman, som delvis spelades in på ett dykcenter i Göteborg, 2018. På en fisketrålare på irländska västkusten blir den unga marinbiologen Siobhán och hennes medbesättning attackerade av ett sjöodjur vars tentakler avger ett slime som smittar dem alla med en dödlig parasit.
För en film som till viss del spelades in i Sverige, är länkarna till just Coronasveriges mest graverande brister förbluffande påtagliga.
Vad som sedan utspelar sig blir till en kristallklar liknelse med den dysfunktionella gruppsykologi som har fått härja i olika utsträckning över hela världen under pandemin. Själviskhet och bristande ledarskap. Högfärdig förnekelse inför att bära på eller potentiellt smitta andra med en dödlig sjukdom. Alla mot alla. För en film som till viss del spelades in i Sverige, är länkarna till just Coronasveriges mest graverande brister förbluffande påtagliga.
Smittsam insikt om vår dödlighet
Även den psykologiska thrillern She dies tomorrow av Amy Seimetz (artikelns huvudbild) – som hade premiär i juli – är genomborrande i sin förmåga att skildra hur dödsskräck förhäxar oss – och hur den sprids mellan oss. Här är det just en blixtsnabbt eskalerande insikt om dödlighet som är smittsam, vilket är nog så nedbrytande för karaktärernas kropp och intellekt.
Kate Lynn Sheil spelar huvudrollen Amy, som i filmens inledning är försatt i en psykos av fruktan: fullkomligt övertygad om att hon kommer att dö nästföljande dag. En vän dyker upp och försöker stilla Amys till synes helt oförklarliga panik, men vännen blir själv snart förlamad av samma intensiva visshet om att döden står runt knuten. Så fortsätter det mentala viruset att spridas, där reaktionerna skiftar – men där nihilismen är nästintill genomgående.
She dies tomorrow är en milstolpe för ”doomer”-generationen, vars hoppfullhet har urholkats av en myriad parallella existentiella hot.
Filmen har beskrivits som en milstolpe för den så kallade ”doomer”-generationen, vår tids yngre generationer vars hoppfullhet har urholkats av en myriad parallella existentiella hot – från klimatkrisen, till pandemin, till förnyade rasmotsättningar, till ett fascistiskt influerat, sönderfallande USA.
På Venedigs filmfestival – som i september med blandat resultat arrangerade sin fysiska upplaga trots pandemin – hade Chloé Zhaos Nomadland premiär, där hon med en lysande Frances McDormand i huvudrollen gestaltar ett led i hur detta USA har växt fram. Men perspektivet är ändå optimistiskt, i ett halvt fiktivt och halvt dokumentärt berättargrepp.
McDormand spelar den moderna nomaden Fern, som efter att ha förlorat allt i finanskrisen tvingas bo i sin skåpbil – som hon kör ut i den avskalade amerikanska västern, för att leta efter andra värden i USA än de som har lett till nationens nuvarande djupa instabilitet.
I am Greta – antitesen till ”doomers”
Även Nathan Grossmans dokumentär I am Greta – om allas älskade tonårsklimataktivist – hade premiär på Venedig. Och fast man av filmen egentligen inte lär sig något essentiellt nytt om Greta Thunberg, och även om man inte helt eller alls håller med om hennes metoder och ståndpunkter – är filmen en välgjord inramning av den samtida antitesen till ”doomers”.
En ung människa av idag som ser samma existentiella hot som dem (och där i synnerhet ett), men som inte låter dessa hot kväva hennes framtidstro. Trots Gretas ständiga varningsfinger om domedagen. Under ett år där klimatkrisen var så obestridlig med extrema bränder på många håll i världen, är filmen därtill en sund påminnelse.
Den första stora Hollywoodfilmen att gå upp globalt på biografer under corona, med Nolans fortsatta maskfixering i fullt visuellt fokus genom berättelsen.
Ungefär samtidigt hade Christopher Nolans bombastiska science fiction action-thriller Tenet premiär i både Europa och USA (med musik av svenske kompositören Ludwig Göransson), som av förklarliga skäl snabbt blev utsedd till pandemins ultimata blockbuster.
Den första stora Hollywoodfilmen att gå upp globalt på biografer under corona, med Nolans fortsatta maskfixering (minns The dark knight rises) i fullt visuellt fokus kontinuerligt genom berättelsen (om än inte munskydd, utan syrgasmasker).
Allt utspelat i en värld vars unisona budskap är att framtiden är en dystopi där planeten är så förstörd att det enda svaret är att vrida tillbaka tiden. En verklighet där vi har nått slutpunkten i mänsklighetens historia, varför vi måste försöka veckla ut en återfärd till något mer fungerande. Det är ett scenario som säkerligen har överensstämt med både inre och yttre landskap för många av oss, under året som var 2020.
Filmbransch och demokrati nära besläktade
Nu är det 2021, som inleddes med ett nytt fullt verkligt dystopiskt mardrömsscenario i USA. Men parallella skeenden för oss nu åt ett annat håll. Och det går att konstatera att filmbranschen och det demokratiska samhället är två väldigt nära besläktade fenomen, genom att de båda kräver kollektivets gemenskap och intrikata, välvilliga samarbete i komplexa situationer.
Den svettiga, problemtyngda myrstack som är en stor filminspelning på högvarv, är en fungerande metafor för en värld som febrilt försöker hitta lösningar på gemensamma hot och katastrofer.
Har pandemin fört oss ännu närmare en värld där netflixifieringen stänger dörrarna till biografernas kollektiva andakt?
Vaccinerna har börjat distribueras, och filmbranschen står halvt på fötterna igen. Man har hittat coronasäkra rutiner för att låta stora filminspelningar äga rum både i Hollywood och på andra centrala filmindustriknutpunkter, där man tidigt under 2020 förstod att droppsmitta inte bara existerar i Steven Soderberghs Contagion (2011).
Biografkulturens framtid är dock ett mycket osäkrare kort. Har pandemin fört oss ännu närmare en värld där netflixifieringen stänger dörrarna till biografernas kollektiva andakt – bortsett från en och annan premiär? Eller blir året bara ett undantag, varefter filmfestivaler och curerade biografer lyckas locka tillbaka publik? Oavsett vilket kommer det att göras många filmer om 2020 – och dess eko i historien.