Låt nutidsromanen få hjälp av självhjälpslitteraturen

Detta är en sorts elitism som inte bara är vilseledande utan vilsen och sprungen ur en missunnsamhet inför människor som aktivt vill förbättra sig själva.

Utöver att Mazzarella kikar närmare på The subtle art, tar hon tempen på genren som helhet i sin SvD-essä, med rubriken Drömmen om boken som ska förändra ditt liv. Inga små förväntningar, direkt. Vilket kan vara en förklaring till hur läsare av självhjälpslitteratur ofta avfärdas; som bristande i både intelligens och kräsenhet, men med en stor dos naivitet (”Hur kan någon tro att en bok är tillräckligt för ett bättre liv?”). Detta är en sorts elitism som inte bara är vilseledande utan vilsen och sprungen ur en missunnsamhet, kamouflerad som omsorg för självhjälpsfantasten, inför människor som aktivt vill förbättra sig själva. Både för sig själva och för sin omgivning.

Och hur många läsare av självhjälpslitteratur tror egentligen att en enda bok är nyckeln till allt?

Mark Mansons punkiga bidrag till genren är en flyhänt bladvändare, som i populärvetenskaplig anda inte lägger någon större vikt vid fotnoter. Men undertecknads läsning av boken antyder att den lutar sig mot, bland andra, de bortgångna författarna Joseph Brodsky och David Foster Wallace (även om ingen av dem nämns). Brodsky, som 1987 tilldelades Nobelpriset i litteratur, men som tycks läsas av få i Sverige idag. Och som gällande det finlitterära föraktet inför självhjälpslitteraturen har mycket att lära oss – inte minst uppmaningen om att hantera vårt skuldbeläggande pekfinger vaksamt.

Joseph Brodskys vädjan att omfamna lidandet förenas med perspektivet hos Mark Manson, som övertygande förklarar varför det är förödande att bygga självkänsla på extern bekräftelse, och omsorgsfullt benar ut varför negativa erfarenheter är en förutsättning för verklig lycka.

Ansvaret att välja vad vi dyrkar

Hos Manson ekar även David Foster Wallaces legendariska tal till avgångsklassen vid Kenyon College, 2005, med uppmaningen om att vi alla har ett ansvar att välja vad vi dyrkar, eftersom dyrkandet av fel saker (det vill säga det mesta), leder till vår själsliga undergång.² Att Foster Wallace understryker betydelsen av medvetenhet om vad som är verkligt och viktigt – det mitt framför oss så konstant dolda, som vi därför ständigt måste påminna oss själva om – är också något som Mansons självhjälpsrader påminner om. Men, Manson svär mer än föregångarna, vilket är kul. Och han är mer språkligt tillgänglig – vilket behövs för sex miljoner sålda böcker.

I dagens akademikerhem lyser självhjälpsböcker med sin frånvaro. Precis som tantsnusk gjorde längre tillbaka i tiden. Tantsnuskgenren, som av många betraktades som i paritet med en penibel sjukdom: något riktigt förkastligt. Det gör att det går att fråga sig om självhjälpsböcker är det nya tantsnusket? Samtidigt: Önskar vi inte att exakt all litteratur vi konsumerar, i någon bemärkelse, ska förbättra våra liv? Att allt som vi läser – oavsett dess status eller benämning – utgör våra försök till att bättre lyckas förstå oss själva, med hjälp av andras ord?

En del av svaret till självhjälpslitteraturens segertåg handlar om ett genuint intresse för människan och hennes ofrånkomliga sårbarhet.

Den brittiska författaren George Eliot skrev: “Konsten är det närmast livet; det är ett sätt att förstärka våra upplevelser och utvidga vår kontakt med våra medmänniskor, utanför gränserna för det personliga”.³ Många år senare sjöng hennes landsmän i den ikoniska popgruppen The Smiths: “Because the music that they constantly play. It says nothing to me about my life”.⁴ Och någonstans mellan dessa citat går det nog att finna en del av svaret till självhjälpslitteraturens segertåg. Det handlar om ett genuint intresse för människan och hennes ofrånkomliga sårbarhet, vilket även Merete Mazzarella kommer in på i sin understreckare – om än från en annan vinkel.

Verklig frihet – att offra sig för andra

Vem väljer då inte helst ledsagare som hjälper oss att se vad som verkligen betyder något under vår korta stund på jorden? Vikten av att acceptera och i största möjliga mån förlika oss med det oundvikliga i vår dödlighet är central i Mark Mansons resonemang – såväl som i David Foster Wallaces tal till Kenyon College, 2005. Vem vill utifrån detta inte hitta hem till universella kärnvärden som gemenskap, samhörighet och kärlek?

Nutidsromanen måste i högre grad omfamna ämnen som är relevanta för sökandet efter mening.

Och tänk om vi hittar nyckeln till ett lyckligare liv när vi bryr oss mindre – och om färre saker, men mer om varandra. I sitt tal beskriver Foster Wallace ”verklig frihet” som att disciplinerat offra sig för andra, på en myriad små sätt, varje dag (ord som blir särskilt smärtsamma att ta in, då de inte räckte för att hindra David Foster Wallace från att ta sitt eget liv, 2008). Så vilka är vi att förkasta människors önskemål om att uppnå självinsikt, vare sig det sker genom självhjälpsböcker eller namnkunnig, kreddig skönlitteratur?

Om nutidsromanen – med vissa lysande undantag – ska återerövra sin plats som vännen på nattduksbordet, måste den i högre grad omfamna ämnen som är relevanta för sökandet efter mening. Dags att vässa pennorna. Och humanismen. Och att ställa självhjälpsboken synligt i bokhyllan.