Antidemokraten Trump – i en klass för sig

Hillary Clinton och ”the deplorables”

Jag tror att även aktörer inom Demokraterna bör ägna sig åt självrannsakan – liksom för övrigt många inom den svenska vänstern. Demokraterna har bidragit till att undergräva förtroendet för det amerikanska politiska systemet, bland annat genom sitt agerande efter valen 2004 och 2016. Många demokrater har varit svaga i sina fördömanden av våldsverkare med vänstersympatier. Tonläget har ofta varit högt och oförsonligt även mot dem som argumenterat väl inom ramen för vad en demokratisk debatt måste tåla.

Hillary Clintons famösa uttalande om ”deplorables” är intressant. Hon försökte nämligen säga motsatsen till vad det låter som. Hon ville förklara för sina supportrar, att även om vissa Trump-supportrar var ”deplorables”, så hade många av dem legitima invändningar mot samhällsutvecklingen – ”människor som känner att staten har svikit dem, att ekonomin har svikit dem, att ingen bryr sig om dem, att ingen bekymrar sig om vad som händer med deras liv och deras framtid, och de söker bara desperat efter förändring.” Detta påpekande drunknade i jublet över möjligheten att häva förakt över människor som många gånger förlorat fotfästet i tillvaron och i desperation sökt sig till Trump, som i alla fall inte var som de andra.

I Sverige bör många debattörer ta sig en funderare över vad som händer om man kallar alla man inte tycker om för fascister, nazister och antidemokrater

I Sverige bör många debattörer ta sig en funderare över vad som händer om man kallar alla man inte tycker om för fascister, nazister och antidemokrater. Debatten om invandring har skadat det demokratiska samtalet mer än något annat i Sverige, eftersom vi – jag säger vi eftersom jag var en del av detta – försökte lägga människor med legitim oro över konsekvenserna av för stor invandring i samma låda som ”deplorables”, människor som verkligen är fascister och rasister på riktigt.

Farligt att avfärda människors oro

Jag minns ett tillfälle när jag av någon anledning hade hamnat i samma panel som Mona Sahlin. Efter panelsamtalet kom en dam fram och ville prata med oss två. Hon såg ut som en snäll tant och kunde ha varit mamma till någon av mina kompisar. Hon var orolig just för att invandringen var för stor, en välgrundad oro. Jag minns inte exakt när det var, men förmodligen första halvan av 2015, alltså när Sverige borde ha agerat kraftfullt för att undvika det som sedan hände på hösten. Jag och Mona Sahlin nästan snäste av denna artiga dam och tyvärr var det så vi – vi moderater och socialdemokrater, som har störst ansvar, eftersom vi är de två regeringsbärande partierna – agerade mot väljarna även i ett bredare perspektiv. Det är grunden till att förtroendet för politiker försvagats i Sverige. Moderaterna har ägnat sig åt självrannsakan intill och över självspäkningens gräns. Jag väntar fortfarande på minsta gnutta av självkritik inom Socialdemokraterna.

För att uttrycka sig tillspetsat: Om man kallar alla man inte tycker om för Hitler, då kommer man inte att känna igen Hitler om han dyker upp på riktigt.

Den debatten är viktig och måste tas. Det är beklämmande att politiker och debattörer på vänsterkanten försöker utnyttja det som nu händer i USA för att fortsätta ”brunsmeta” Moderaterna.

Trump är antidemokrat. Hans politiska instinkter är fascistoida.

Men att den debatten måste tas betyder inte att den behöver tas nu. Eller att rimlig kritik mot Demokraterna på något sätt ursäktar eller förmildrar Trumps agerande. Trump är antidemokrat. Hans politiska instinkter är fascistoida. Han har försökt kasta USA:s lagliga regering över ända och uppviglat folkmassor att med våld angripa det amerikanska folkets lagligen valda representanter och senatorer. Det är så oerhört att det just nu inte finns plats för något annat. Det är ett brott inte bara mot demokratin, utan mot något som är mycket äldre. Principen att land skal mæþ laghum byggias gällde långt innan den moderna demokratin ens var påtänkt. Undergrävs den återstår bara nävrätten.