Där trafiken på motorvägen från Göteborg dundrar fram i dalgången mellan AstraZenecas huvudkontor i Mölndal och Ikeavaruhuset i Kållered, är naturreservat det sista man tänker på. Den stora floden av plåt i form av bilar som glider söderut i en aldrig sinande ström, omgiven av matarleder, industriområden och annat som kännetecknar urban sprawl inbjuder inte till tanken på orörd natur. Men här finns ett stycke orörd natur. Det är till och med alldeles för orört.
På 1800-talet låg här en gård som hette Peppared. Varje år skar bonden bort alla kvistar utom en från de spirande hasselbuskarna. Denna enda kvist växte sig då desto kraftigare. Genom att upprepa detta år efter år åstadkom bonden en lund av stora, höga träd med raka stammar. Detta uppmärksammades av välmenande naturvårdare, vi
”De spirande hasselbuskarna kvävde snart pelarhasslarna, som dog, föll och förmultnade.”
Varför, kan man fråga sig, för numera växer där inga hasselträd. I naturreservatet förbjöds nämligen bonden att fortfara med beskärandet av de nya skotten, eftersom naturen skulle klara sig själv. Och vad hände? De spirande hasselbuskarna kvävde snart pelarhasslarna, som dog, föll och förmultnade. Ingen tänkte på att fråga bonden i Peppared vad han visste om den märkliga trädsorten som växte på hans gård. Naturvårdarna skyddade alltså hasselträden från den människa som sett till att de levde. Detta är bara ett av många, många exempel på hur naturvården skjutit sig själv i foten. Den ser inte människans roll i naturen annat än som något ont.
Begreppet ”naturliga ängar” visar hur långt från verkligheten naturvårdsföreträdare ibland kommer, för det finns inga ängar av naturen. Ängen blir äng när gräset varje år slås, helst med lie. Och för det krävs att en människa slår med lien. Det ger en mångfald av växter som spirar. Därför har de stora gräsbevuxna ytorna på Arlanda flygplats en fantastisk rikedom av arter.
Så gott som all natur är resultatet av mänsklig påverkan. Men från naturvårdens barndom i början av 1900-talet finns exempel på hur man förstörde särskilt värdefull ängsmark genom att göra den till naturreservat och då förbjuda den fattige torparen att där samla foder till sin ko. De sällsynta ängsörterna borde nämligen få leva vidare, inte hamna i kons mage. Följden blev att blommorna begravdes i fjolårsgräs och att slyet snart hade kvävt alla sällsynta växter.
Odlingslandskapet omkring oss
Det landskap vi möter omkring oss ser ut som det gör tack vare människans arbete under årtusenden: det är ett odlingslandskap. När saker och ting går galet brukar detta vara enklare att fatta. Att miljontals tätt planterade barrträd brinner lätt och snabbt lär väl knappast ha undgått någon. Men få tänker på att åkrar, ängar och hagar finns där de finns endast därför att människor brukar dem; man tar det öppna landskapet för givet.
”Nu är det enkelt att finna bördig jordbruksmark i centrala bygder som ligger outnyttjad och där sly och fjolårsgräs breder ut sig.”
Utan jordbruk skulle Sverige dock bli en enda stor skog från Smygehuk till trädgränsen, och den utvecklingen går påfallande snabbt. I fotoarkivet har jag bilder jag tog för trettio år sedan på då ännu brukade ängar och hagar. Det går inte att ställa sig på samma plats i dag och fotografera landskapet igen för att visa hur det har förändrats. Nu står skogen så tät att det bara blir en gröt av stammar och blad framför kameralinsen.
Det är lätt att säga att det är dags att sluta vara nostalgisk. Tidens gång låter olönsamma gårdar försvinna och skogen ta över. Ja, det var lätt att hävda detta så länge det handlade om skogsbygdernas avlägsna, ofta sent uppodlade steniga marker. Men en kort biltur eller tågresa genom dagens Sverige räcker för att vi skall se att förändringen inte bara berör avkrokar. Nu är det enkelt att finna bördig jordbruksmark i centrala bygder som ligger outnyttjad och där sly och fjolårsgräs breder ut sig.
Liberalismen är större än rationaliteten
Men är jordbruket, såsom det ser ut i dag, möjligt att försvara om man har en liberal världssyn?
I en uppmärksammad debatt i TV4:s nyhetsmorgon och i en uppföljande artikel i Aftonbladet menar den liberale ideoogen Fredrik Segerfeldt att en industri som jordbruket – kraftigt subventionerad och i stora delar ekonomiskt olönsam – måste tillåtas att dö ut. Det ledde till både diskussion och många upprörda reaktioner under sommaren.
Man kan betrakta jordbruket som en bransch bland andra i en marknadsekonomi, och ge perspektivet etiketten ”liberalt”. Då ser man till idéströmmens yta, men förbigår dess djup. Den franske filosofen Jean-Claude Michéa har fyndigt skrivit att allt mellan himmel och jord kan kallas liberalism. Historiskt sett är det inte så. Liberalism betyder något och dess historia är nära förknippad med brukandet av jorden.
Upplysningstänkaren Montesquieu var väl inte själv liberal, men han använde ofta ordet ”frihet” och var en viktig inspirationskälla för många tidiga liberaler. En beundrare ville en gång besöka honom på hans slott La Brède i sydvästra Frankrike. Rådvill om vilken väg han borde ta, stannade främlingen sin vagn vid en vingård där han såg en arbetare som höll på med att ansa vinstockarna. När resenären frågade efter vägen till Montesquieu presenterade sig den till synes enkle arbetaren och sade att det var han som var Montesquieu. Han må ha varit baron och bosatt på ett slott, lokal makthavare och en av världens genom tiderna viktigaste politiska tänkare, men till vardags var han inte rädd för att själv hjälpa till med vinproduktionen och få lite skit under naglarna.
”Ordet är ’happiness’ och översattes på 1700-talet i de svenska utgåvorna av de tidiga liberalernas verk ofta till ’sällhet’.”
Montesquieu är den person som oftast nämns i debatten om den amerikanska konstitutionen i essäsamlingen The Federalist (1788) av Alexander Hamilton, James Madison och John Jay. Radikalen Thomas Paine betydde emellertid ännu mer för att de amerikanska böndernas missnöje över skatter och handelspolitik skulle bli en rörelse som ledde till den amerikanska revolutionen. Hans bok Common Sense från januari 1776 blev gnistan som tände den brand, vilken ledde till den amerikanska självständighetsdeklarationen ett halvår senare.
Därför finns det anledning att påminna om ett ord som är oerhört vanligt hos tidiga liberala tänkare. Det finns hos John Locke och David Hume, men den som mest utvecklat resonemangen kring det är just Thomas Paine. Ordet är ”happiness” och översattes på 1700-talet i de svenska utgåvorna av de tidiga liberalernas verk ofta till ”sällhet”. Från Paine fann begreppet vägen in i den amerikanska självständighetsförklaringens tes om att människans rättigheter är ”life, liberty and the pursuit of happiness”. Också den franska nationalförsamlingens deklaration om mänskliga rättigheter från revolutionssommaren 1789 använder uttrycket ”bonheur” i de inledande orden, det vill säga lycka. Carl Fredrik Nordenskiöld översatte deklarationen 1792 och använde då ordet ”lycksalighet”.
Lycka är ett svårdefinierbart begrepp som inte låter sig fångas i rationella termer. Och just därför är den rena rationaliteten oförenlig med sann liberalism. Det irrationella måste också finnas med. Erkännandet av att vi människor har känslor skaver alltid för dem som vill uppfatta hela samhället genom kyliga kalkyler. Det som gör den ene glad gör inte nödvändigtvis den andre lycklig. Men när vi väl erkänt det dilemmat kan vi också medge att det finns många företeelser som en stor del av mänskligheten värderar högt. Tar man inte hänsyn till det är man inte liberal.
Inkomstkälla och identitet
Få människor skulle komma på tanken att avskaffa fornminneslagen och i stället använda runstenar och gånggrifter som fyllnadsmassa vid vägbyggen. Att Riksantikvarieämbetet har en budget för att bevara fornminnen ser väl de flesta som okontroversiellt, trots att det är en kostnad för staten. Men åkern bredvid fornminnet är ofta odlad minst lika länge som högen, dösen eller röset legat där.
”Ett igenslyat land är inte mycket att turista i. Och att låta ett statligt verk sköta slåttern lär knappast bli gratis.”
Åkern är ett levande fornminne, men inte bara det. Den bidrar också till försörjningen i dag och kommer rätt skött att också göra det allt framgent. De subventioner EU betalar ut till bönder kan sannerligen diskuteras, likaså det enorma regelverk som kringgärdar jordbruket, men att vilja att svenska bönder skall upphöra med sitt arbete är en annan sak. Jordbruket, även med den kostnad för staten det innebär i dag, skapar en tillgång i form av naturvärden. Turismen står för 2,7 procent av Sveriges BNP. Visst vill en del besökare komma till Sverige enbart för att se Stockholm. Men en förutsättning för all den inkomst som dras in från turism utanför storstaden är att där faktiskt finns något att se och uppleva. Ett igenslyat land är inte mycket att turista i. Och att låta ett statligt verk sköta slåttern lär knappast bli gratis.
Jordbruket kan inte jämföras med andra näringar. I tusentals år var det en självklarhet för i stort sett alla människor att bruka jorden. Alla, även borgarligheten i mindre städer, hade åkerlappar. Torparen gjorde sina dagsverken på gården för rätten att själv få odla en jordlott. Den helt egendomslöse backstusittaren fick sin bärgning genom att hjälpa till på gårdar och hade åtminstone ett potatisland vid stugan. Prästen och adelsmannen var i vardagslag ofta svåra att skilja från allmogen, för de arbetade med jorden de också. I berättelser från 1700- och 1800-talen omtalas präster som själva plöjde och en baron som klippte får i herrgårdens sal.
”Det är sant att bondeståndet ofta stod för konservatism. Men de stod för något annat också, nämligen frihet.”
Professorer vid universiteten fick lön i form av besittningsrätten till en gård. Den arrenderades oftast ut, men även den akademiska världen var alltså i bokstavlig mening beroende av vad jorden gav och att lärostolsinnehavare själva brukade sin gård förekom. Det är bara under det senaste seklet som detta förändrats. Och långt ifrån alla svenskar är historielösa. Många identifierar sig med brukandet av jorden. Att inte ta hänsyn till det, eller att rentav vilja utplåna det, är inte ett ställningstagande som nödvändigtvis följer av rationalitet och en liberal åskådning.
LRF:s modernistiska strävan
Att identifikationen med jordbruket inte är ännu starkare, beror oväntat nog på jordbrukarnas egna organisationer. Dessa har systematiskt valt bort ordet ”bonde”, och ofta ersatt det med begreppet ”lantbrukare”. Brukandet av jorden har framställts som vilket yrke som helst. Det politiska parti som växte fram ur bonderörelsen, Bondeförbundet / Centern, har också genomgått en metamorfos när såväl organisation som parti har väl velat distansera sig från trettiotalets historiska belastningar.
”Det arvet ville de moderna lantbrukarna befria sig från, sannolikt därför att en bild av åldrig konservatism, bondkomik och tafatthet ingick i samma paket.”
Därmed har man emellertid också gjort sig av med ett mycket långt arv. Bönderna utgjorde ett av de fyra stånden i riksdagen före 1866. Att vara bonde i det gamla Sverige innebar inte enbart att bruka jorden, det gav också en ställning som medförde talerätt i byalaget och på sockenstämman, valbarhet när nämndemän utsågs av häradstinget och möjligheten att bli riksdagsman. Det arvet ville de moderna lantbrukarna befria sig från, sannolikt därför att en bild av åldrig konservatism, bondkomik och tafatthet ingick i samma paket.
Det var för att försvara sin ”uråldriga frihet” som bönder var konservativa i en tid då friheten ständigt utsattes för inskränkningar.
Det är sant att bondeståndet ofta stod för konservatism. Men de stod för något annat också, nämligen frihet. Det var för att försvara sin ”uråldriga frihet” som bönder var konservativa i en tid då friheten ständigt utsattes för inskränkningar. När friheten var hotad var bönder alltid redo att gripa till vapen. Det gällde i Sverige lika väl som i Tyskland, i Frankrike och i Storbritannien. Och det var alltså huvudsakligen bönder som förvarade friheten i det amerikanska befrielsekriget mot England.
[donera]
Men under den svenske lantbrukarens moderna yrkesplagg finns den gamla bonden kvar. Att bruka jorden är i många fall inte ett yrkesval vilket som helst, eftersom en förutsättning ofta är att man ärver en gård från föräldrar eller en släkting. Svenska landsbygdens ungdomsförbund, det som långt senare skulle bli CUF, bedrev på 1930-talet en kampanj för att prisbelöna gårdar som gått i samma släkt i många generationer. Numera ses sådant på sin höjd som löjligt, vilket gör att man inte talar om att många gårdar också i vår tid har funnits i samma släkt i århundraden. Jag känner själv en bonde som är ättling i rakt nedstigande led till den nybyggare som i början av 1500-talet odlade upp gården min bekante brukar i dag. Även om det är ett sällsynt fall är det vanligt att bönder ser brukandet av släktens jord som ett kall. Det är inte ett yrkesval som att bli keramiker eller litteraturvetare. Återigen – detta är en drivkraft som inte låter sig förnekas för att man har en liberal eller rationell grundsyn.
Just nu förbränns Sverige. För det är skogen, som just nu brinner, och jorden, som förbränns av torkan, som är Sverige. Det är människorna som brukar jorden och skogen som gör landet till vad det är i rent fysisk bemärkelse. Det kräver historisk och kulturell självinsikt.
2016 sände Sveriges Televisions serien Uti bôgda, en humorserie om en mor och hennes två ogifta, ”inte så smarta bröder” (enligt programpresentationen). En sådan klichébild hade varit otänkbar om den hade handlat om någon annan grupp i samhället. Men bönder kan man gapskratta utan skrupler. Kanske för att vi innerst inne vet att det är oss själva vi skrattar åt.