Om tacksamhet och rätten att pröva sina tankar

Konsten att samtala

Ett sant samtal är att lyssna, ta in och förstå den andres sätt att tänka. Att samtala på riktigt är en konst. Det är till och med modigt. Få saker skrämmer människan så mycket som förändring. Risken när man på riktigt lyssnar på sin politiska motståndare är att man tvingas till reflektion. En av 1900-talets mer kända psykoterapeuter, Carl Rogers skrev: ”De allra flesta av oss kan inte lyssna; vi kommer på oss själva med att vara tvungna att bedöma, därför att det är alldeles för farligt att lyssna. Det första kravet är mod, och det är inte alltid vi besitter det.”

Carl Rogers arbetade fram en metod för att lära sig lyssna. Han skrev: ”Sluta diskutera för en sekund och inför följande regel: Varje person får föra sin talan först efter det att han korrekt upprepat den föregående talarens tankar och uppfattningar på ett sätt som denne är nöjd med.”

I ett sant samtal vågar man sänka garden. Man låter pröva sina egna tankar. Ställer dem inför sig själv och samtalspartnern för reflektion.

I vårt samtal gjorde vi bland annat en variant av Carl Rogers metod som vi kallade ”Steel man” som en antonym till Strawman. Helt enkelt motsatsen till det klassiska politiska upplägget ”halmdocka” som går ut på att förvränga och parodiera motståndarens ståndpunkt. ”Det vet man ju, att ni vita mansgrisar vill att alla kvinnor ska bli hemmafruar igen”. Ett osmakligt politiskt trick för att smutsa ned motståndaren. I ”Steel man” gör vi tvärtom och ska ta fram det positiva i motståndarens ideologi. Ulf skulle berätta på ett positivt sätt om socialdemokratin och jag vice versa om moderaternas liberalkonservatism.

I ett sant samtal vågar man sänka garden. Man låter pröva sina egna tankar. Ställer dem inför sig själv och samtalspartnern för reflektion. Ett samtal är inte att föra fram sin oomkullrunkeliga övertygelse. I samtalet vågar vi låta tankar testas genom öppen och uttalad självkritik. Där blottar man sin känsla och erkänner att den inte är en färdig tanke, utan söker hjälp genom samtalspartnern för att fullfölja den. Stadiet är långt ifrån en övertygelse. I samtalet med Ulf idkade jag viss självkritik och sänkte garden. Varför, undrade jag, väcktes min irritation av studentflaksfirande där en mängd flaggor, andra nationers främsta symboler, viftas, när den nation som ger gratis utbildning och med sannolikhet någon generation tidigare givit skydd för liv och lem åt dem som nu hyllar den nation som varken står för utbildning eller skydd? Varför riktas inte hyllningarna mot det gemensamma vårt? Detta, måhända något svagt hos mig, gav sig till känna som irritation. Men jag kände mig samtidigt, med mina egna ord som jag gav uttryck för i samtalet, en smula löjlig över känslan.

Den destruktiva viljan att missförstå

I den efterföljande diskussionen bland belackarna av min utsaga är den prövande tonen väck. Jag är i stället en dundrande etnonationalist som kräver absolut lojalitet med det nya landet och därmed basta. Här kan vi identifiera den första intressanta frågan: Varför denna snarhet i att gång efter annan medvetet missförstå, vilja tysta, kräva entydighet i stället för att pröva, se det komplexa och svåra när det gäller identifiering och lojalitet mellan de identiteter som bor i oss? Kan det vara så att vi bevittnar dödsryckningarna hos en viss form av offervänster (offervänster som beskrivande narrativ, inte häcklande) vars livsluft bestått i att stigmatisera och smutskasta? Där dess företrädare utan skam kan säga sig vara trötta på personer som representerar en annan hudfärg, men omedelbart hugga på den typ av resonemang jag prövar i diskussionen?

Går det då att förena svensk identitet med en annan nationell identitet? Givetvis. Kanske borde vi till och med bli bättre på att förtydliga detta med att pröva vad det innebär att vara syrian-svensk, somali-svensk, chile-svensk och svensk-svensk? Var går gränsen mellan att bejaka det positiva i en sådan befruktning och var finns faran att det som skiljer åt riskerar att slita sönder vårt samhälle? Där etniskt riktat våld (förnedringsrån) eller förtryck av utsatta inom olika minoriteter blir konsekvensen? (Se exempelvis diskussionen om hedersvåld eller om klanförtryck som länge sågs som uttryck för rasism). När är tid att hylla det gemensamma och när är tid att glädjas åt ett annat ursprung?

Vilket ursprung hade då min frustration? Jag tror det handlar om tacksamhet. Den känsla jag har att det hos vissa – och så har det ibland också varit hos mig – saknas en tacksamhet över det som givits. Det verkar vara djupt mänskligt.

Konsten att ge och ta emot

Inför denna text läste jag om gåvan. Jag fann att en klassisk antropolog som Marcel Mauss betonar att gåvan är ömsesidig. Den ges inte bara, utan förutsätter att den som tar emot gåvan bereds möjligheten att ge tillbaka. Att inte få den möjligheten uppfattas lätt som ett hån av den mottagande parten. I vissa fall så förminskande att gåvor måste ratas eller givaren skadas, eftersom den som saknar all förmåga att ge tillbaka fråntagits sin värdighet.

Det fulaste som fanns i min uppväxts Gottsunda var snålhet. Lägre status fanns inte.

Paradoxalt nog förstår många av mina vänner som har en annan bakgrund än den svenska just det. Att inte bjuda tillbaka på krogen eller försöka ge något än finare tillbaka jämfört med det man själv har fått är otänkbart. Jag växte upp med en palestinsk familj. Jag var lika ofta hos dem som jag var hemma. De var elva bröder. Deras mamma var som min mamma. Min bästa vän, Ismail, en av bröderna, var lika ofta hemma hos mig. Min mamma var som hans mamma. Det fulaste som fanns i min uppväxts Gottsunda var snålhet. Lägre status fanns inte. Att inte bjuda tillbaka. Aldrig att någon fick vänta i rummet när vi åt. Jag minns en särskild händelse när mamma hade lagat köttbullar (hon köpte alltid medvetet köttbullar på nötkött). Hon hade inte känt till att mina vänner skulle följa med hem så antalet var begränsat. Hon lade först upp till mina vänner. De fick sju köttbullar i var. Mamma såg att köttbullarna började ta slut, tittade på mig och sa: ”Du får fem, du bor här.” Hon tittade på mina vänner, log och lade till, ”Alltså alltid! Ni är välkomna när ni vill.”

Jag var så stolt över min mamma. Jag var så tacksam över Ismails mamma. Hon var alltid så givmild och omhändertagande. Det var ett barndomsminne. Sedan växte vi upp. De av mina Gottsundavänner som fortfarande är i livet umgås jag med. Inget har förändrats på den punkten. Vi slåss alltid om notan, vill alltid ge lite mer än föregående. Det låg och ligger en heder i att alltid bjuda tillbaka mer än man fått.

Liberalt rättighetsperspektiv gör tacksamhet malplacerad

Jag tillåter mig tänka att den vackraste gåva den svenska staten kan ge är skydd för liv åt en förföljd. Skydd för dennes familj. Möjlighet till bostad. Möjlighet till utbildning. Men för många betraktas det som rasism att se det ur detta perspektiv. Därför att ett liberalt rättighetsperspektiv trängt undan alla andra sätt att tänka: Alla har rätt att bo här. Och har samma rätt till landet som den som gjort det materiellt möjligt att komma hit, att få ekonomiskt stöd och som genom sina institutioner skapat det lugn som åtminstone tidigare gjort Sverige till ett unikt tryggt land.

Vi har en skuld. Som måste återgäldas. Genom att ge något i gengäld. Asyl exempelvis.

Samtidigt finns det en motsägelse i försvaret av detta perspektiv. Sverige står enligt förespråkarna av detta perspektiv i skuld. Genom slavhandel (som vi dessbättre var urusla på) eller genom vapenexport (som vi är något bättre på). När detta används som argument för Sveriges ansvar i världen eller ansvar för dem med annan bakgrund än svensk som bor i detta land erkänner de som tar argumenten i sin mun samtidigt implicit att rättighetsargumentet är tunt. Vi har en skuld. Som måste återgäldas. Genom att ge något i gengäld. Asyl exempelvis. (Om sedan Sverige är det land vars historiska eller samtida förseelser varit så allvarliga att de motsvarar det ansvar vi tagit internationellt under en lång period nu är dock givetvis högst tveksamt).

Möjligheten att ge tillbaka är central

Då är vi tillbaka till den ursprungliga frågan. Att få leva här i Sverige är en gåva som ges av dem som redan bor här och som bidragit till välfärd och trygghet. Den som får den gåvan måste ges tydlig möjlighet att ge tillbaka. Genom lojalitet också med det svenska. Genom att ges möjlighet att snarast bidra ekonomiskt till det svenska samhället. Och vi bör tala öppet om denna skuld som uppkommit genom vår gåva, just för att visa att och hur den är möjlig att återgälda det svenska samhället. Då kanske till och med det svenskhat vi ser i en del av de förnedringsrån som riktas mot ungdomar av svensk-svensk etnicitet försvinner. Glöm inte att vi av Marcel Mauss kan lära att den som inte kan återgälda en gåva riskerar att bli hatisk mot givaren eftersom personens värdighet tagits ifrån honom.

Så konkret. Flaggor på studentflak. En bisak. Inte att förglömma är att jag redan från början påtalade att denna tanke fick mig att känna mig löjlig. Flagga gärna med ursprungslandets flagga, men varför inte hålla den svenska flaggan i den andra handen? Frågan är hur som helst av perifer betydelse. Jag tror på Sverige-samtalets essens, det respektfulla samtalet där man lyssnar till varandra. Jag tror det ger mer än att genom halmdockor och okvädningsord försöka göra sin politiska motståndare till en politisk fiende.