Min fru och jag är på väg till mataffären och frågar henne hur det är fatt. Vi förstår efter en stund att hon vill ha skjuts till en port några hundra meter bort, där hon kan skydda sig från regnet. Vi rullar dit henne och frågar om vi ska ringa någon, men hon säger nej och fortsätter att gråta. Det är kallt och blött och hon är i förskräckligt skick, så vi ringer ändå till några jourer. De säger att de vet vem hon är, men att det inte finns något de kan göra eftersom hon inte vill ha deras hjälp. Till sist ringer vi polisen som skickar en patrull, men som heller inget kan göra i slutänden.
Redan vid det laget – scenen utspelade sig för drygt ett år sedan – var jag väl bekant med kvinnan, som är en ständigt närvarande statist i området där vi bor. Hon rör sig ofta med en kundvagn full av gamla sopor och hon har för länge sedan övergivit all form av personlig hygien. Jag har ibland sett att hon uträttat sina behov i byxorna, eller direkt på marken de gånger hon inte har några byxor på sig, vilket sorgligt nog också inträffar ibland. Lukten hänger kvar i luften långa stunder efter att hon passerat. Jag tror att alla som bor i området har lärt sig att känna igen den och gå omvägar runt henne. De senaste månaderna har hon sovit i en busskur utanför min port.
Så varför görs ingenting? Hur kan en människa i välfärdslandet Sverige tillåtas leva ett så fruktansvärt ovärdigt liv, medan samhället utan att ingripa ser henne sakta tyna bort? Det krävs ingen läkarutbildning för att begripa att hon inte överlever många vintrar till, om hon nu ens klarar denna.
Omöjligt att hjälpa genom tvång
Problematiken, visar det sig, ligger i hur vår lagstiftning är utformad. Socialtjänstlagen bygger helt och hållet på frivillighet – i samma stund som en person säger nej till att få hjälp måste socialarbetarna avvika1. Samtidigt verkar det näst intill omöjligt för sjukvården att hjälpa henne genom tvång.
Om hon hade varit missbrukare hade möjligheten sannolikt funnits att tvångsomhänderta henne enligt lagen om vård av missbrukare, LVM2, men jag har aldrig sett henne med något annat än energidryck. Den andra möjligheten är lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT3. Då måste hon antingen lida av en ”allvarlig psykisk störning”, vilket i praktiken innebär att hon ska befinna sig i ett allvarligt psykostillstånd, eller så måste hon vara en omedelbar fara för sitt eget liv.
Eftersom inga tvångsvårdslagstiftningar ansågs tillämpliga, fick vederbörande i stället ligga kvar på gatan och dö.
För att polisen på eget initiativ ska kunna ingripa enligt LPT krävs i stort sett att en person ska stå vid ett broräcke redo att hoppa, säger Annika Lindahl, gruppchef för områdespolisen Norrmalm i Stockholm. Hon skrev i höstas på polisens Instagram om sin frustration över att ständigt få in samtal om denna grupp hemlösa personer och samtidigt sakna de juridiska verktygen för att kunna hjälpa dem.
Nyligen hittades en av dem död på gatan i Stockholm, berättar Annika Lindahl. Läkare hade varit på plats några dagar tidigare och försökt förklara för personen att denne inte skulle överleva utan vård. Eftersom inga tvångsvårdslagstiftningar ansågs tillämpliga, fick vederbörande i stället ligga kvar på gatan och dö.
Balansgång mellan frihet och skydd för utsatta människor
Den svåra balansgången i ett samhälle är att hitta en lagstiftning som skyddar tillräckligt och som samtidigt inte inskränker människors frihet för mycket, menar Ing-Marie Wieselgren, psykiatriker och nationell samordnare för psykiatrifrågor på Sveriges kommuner och regioner. Hon tycker inte att vi har uppnått en sådan balans i Sverige. Om hon själv började bete sig konstigt skulle hon vilja att någon satte stopp och tog hand om henne eftersom: ”Jag tycker inte att människor ska få välja att fara hur illa som helst”.
Frågan utreddes senast 2012 i den så kallade tvångslagsutredningen4, som aldrig ledde till någon ny lagstiftning. Ing-Marie Wieselgren satt med som expert och föreslog att man skulle göra en översyn av all lagstiftning på området, för att skapa en gemensam och enhetlig lag för alla olika fall där man vill kunna ta hand om personer mot deras vilja. När hon tog upp frågan med socialdepartementet fick hon till svar att det skulle vara ”för jobbigt”, säger Wieselgren
Ribban för vem som får omhändertas är högre i Sverige än i många andra länder. Herman Holm, överläkare i psykiatri i Mariehamn och som forskat i medicinhistoria vid Lunds universitet, säger att reglerna skärptes i samband med att lagen om psykiatrisk tvångsvård infördes 1991. Tidigare räckte det med att man trodde att en psykiskt sjuk person skulle bli väsentligen försämrad om den inte tvångsomhändertogs, men den möjligheten togs bort eftersom man ansåg att det tvångsvårdades för mycket, säger Holm.
Jag frågar socialborgarrådet i Stockholm, Jan Jönsson (L), om hans syn på att gamla människor sakta tynar bort i hemlöshet i hans kommun.
Ett intressant exempel på hur man kan lösa problematiken finns på Island. Där har man ingen psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning, utan en lag som möjliggör tillfälliga tvångsomhändertaganden av människor som inte är kapabla att fatta egna beslut, säger Holm. Det kan vara både psykiskt sjuka och personer som har exempelvis demens eller hjärntumörer. Enligt svensk lag är det inte tillåtet att tvångsomhänderta dementa personer, även om det i praktiken sker ändå.
Holm har föreslagit att en lagstiftning av isländskt snitt borde införas i Sverige, men har hittills inte fått något gehör.
Jag frågar socialborgarrådet i Stockholm, Jan Jönsson (L), om hans syn på att gamla människor sakta tynar bort i hemlöshet i hans kommun.
Han har själv varit ute med socialtjänstens uppsökarteam, som aktivt letar upp de här personerna för att erbjuda hjälp, och säger att han sett ”misären de fallit ner i”. Han tycker att det behövs en uppdaterad socialtjänstlag, som ger socialarbetarna större befogenheter. Han poängterar också den svåra balansgången mellan personlig integritet och tvång, men tror ändå att vissa personer skulle må bättre av att tvångsomhändertas: ”Den typen av lag behövs nog också”.
Gamla och sjuka dör på gatorna medan vi firar jul i värmen
Alla jag talar med tycks vara överens om att det nuvarande systemet inte fungerar och att det behövs större möjligheter att hjälpa människor genom tvång. Ändå har ingenting hänt på många år. Tre möjliga lösningar utkristalliserar sig under intervjuerna i denna artikel:
- En återgång till de bestämmelser om tvångsvård som fanns innan LPT infördes 1991.
- • En lagstiftning inspirerad av den isländska, med möjlighet att göra tillfälliga tvångsomhändertaganden av människor som inte bedöms kapabla att fatta egna beslut.
- • En total översyn av de svenska tvångsvårdslagstiftningarna, med syfte att skapa en ny och heltäckande lag som skyddar fler.
Säkerligen finns många rimliga invändningar om hur dessa förslag hotar personlig frihet och integritet. Frågan är om det är viktigare än de gamla och sjuka människor som ligger och dör på våra gator, medan vi sitter hemma i värmen och firar jul? Kanske är det i alla fall värt att fundera lite extra över, så här under generositetens och medmänsklighetens högtid.