- Den så kallade inkomstbortfallsprincipen har varit utmärkande för den svenska välfärdsmodellen. Den innebär att ersättningarna i de system som täcker upp när vi drabbas av sjukdom, blir arbetslösa eller behöver vara hemma under småbarnsåren ska spegla den förlorade inkomsten.
- Ett system baserat på inkomstbortfallsprincipen är dyrt, men de avgörande motiven har inte i första hand varit ekonomiska utan politiska. För socialdemokratin var det ett sätt att vinna stöd från medelklassen.
- Löntagare i normala inkomstlägen kunde länge räkna med en hög försäkringsmässighet. På senare år har dock sambandet mellan inkomster och förmånsnivåer i trygghetssystemen försvagats. Taknivåerna har legat så gott som stilla sedan 1995, trots att reallönerna i Sverige under samma period har ökat med i snitt 2,4 procent per år.
- Konsekvensen har blivit att allt fler tjänar mer än de kan tillgodoräkna sig den dagen de behöver stöd. Cirka 50 procent av löntagarna hade 2015 en inkomst som låg över inkomsttaket i sjukförsäkringen. Det ska jämföras med situationen 1992, då bara 14 procent av männen och 2 procent av kvinnorna hade en inkomst över taket.
- Eftersom reallönerna har fortsatt att öka sedan 2015, bör i dag över hälften av löntagarna ha inkomster som ligger över taknivån i sjukförsäkringen och därmed även arbetslöshetsförsäkringen. Detta avsteg från inkomstbortfallsprincipen kan få långtgående konsekvenser både för samhället och enskilda, inte minst under en kommande lågkonjunktur.
Inkomstbortfallsprincipen har varit vägledande för de trygghetssystem som vuxit fram i Sverige sedan 1950-talet. Länge kunde också löntagare i normala inkomstlägen räkna med en hög försäkringsmässighet om de blev sjuka eller arbetslösa. Men på senare år har sambandet mellan inkomster och förmånsnivåer i trygghetssystemen försvagats. Konsekvensen har blivit att allt fler tjänar mer än de kan tillgodoräkna sig den dagen de behöver stöd, skriver Philip Lerulf.
I backspegeln är det lätt att betrakta framväxten av den svenska välfärdsstaten som en historisk självklarhet. Det tycks också vara den underförstådda uppfattningen i samhällsdebatten. Folkpension, folkhem och försäkringslösningar i offentlig regi var, lyder berättelsen, närmast ofrånkomliga delmål på färden mot det moderna, demokratiska samhället.
I verkligheten fanns det aldrig någon grand plan för välfärden. Välfärdsforskningen tecknar en ganska brokig historia präglad av tillfällighet
[donera]
Det finns dock centrala undantag. Ett sådant är valet av socialförsäkringsmodell. Sverige är som bekant inte ensamt om att hålla sig med skattefinansierade trygghetssystem. I stort sett alla europeiska länder har numera egna varianter, låt vara av varierande omfattning och med nationella särdrag. Utmärkande för den svenska välfärdsmodellen är den så kallade inkomstbortfallsprincipen. Enkelt uttryckt innebär principen att ersättningarna i de system som täcker upp när vi drabbas av sjukdom, blir arbetslösa eller under småbarnsåren behöver vara borta från arbetet ska spegla den förlorade inkomsten. Det är visserligen en dyr lösning, men de avgörande motiven är å andra sidan inte i första hand ekonomiska utan politiska. För socialdemokratin var det viktigt att inkludera den växande medelklassen för att på så sätt skapa långsiktighet i och acceptans för det egna politiska projektet. Höga skatter i utbyte mot ersättningar som speglar inkomsten visade sig vara en genial idé i all sin enkelhet.
Ersättning efter inkomst eller lika för alla?
Men detta vägval var under 1900-talets första decennier långtifrån givet. Redan 1919 föreslog den så kallade socialförsäkringskommittén en obligatorisk sjukförsäkring. Motivet sades vara att de dåvarande frivilliga sjukkassorna inte nådde de mest behövande. Trots att Socialdemokraterna stred för förslaget hamnade det till slut på hyllan på Socialdepartementet. Tiden medgav inga vidlyftiga satsningar av det slaget, ansåg man. Den internationella högkonjunktur som följt på första världskriget gav vika, och under andra halvan av 1920-talet genomgick Sverige en segdragen lågkonjunktur. Arbetslösheten bet sig fast och vintern 1922 stod en tredjedel av den samlade arbetskraften utan anställning. Besparingskraven på stat och kommuner var samtidigt hårda.
Frågan blev aktuell igen först två decennier senare. År 1944 presenterade socialvårdskommittén ett betänkande med förslag till obligatorisk sjukförsäkring byggd på ett system där ersättningen vid sjukdom baserades på vad mottagaren tidigare hade tjänat. I likhet med förslaget 1919 skulle ersättningen motsvara två tredjedelar av arbetsinkomsten.
Den dåvarande socialministern Gustav Möller, i vår tid mest känd som den som myntade begreppet ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, var dock av en annan åsikt. Hellre än inkomstbortfallsbaserad trygghet ansåg Möller att sjukpenningen skulle vara enhetlig, lika för alla och oberoende av den tidigare inkomsten.
För Möller handlade det delvis om att förenkla administrationen, men framför allt ansåg han att statens uppgift skulle begränsas till att garantera människor ett existensminimum. Möllers åsikt var att den enskilde ”av egen ansvarskänsla” borde svara för ett försäkringsskydd utöver existensminimum och den som önskade kunde frivilligt köpa en tilläggsförsäkring. Möllers förslag skilde sig också från socialvårdskommitténs avseende finansieringen, då han ansåg att försäkringen väsentligen skulle gå via skattesystemet och endast i liten utsträckning betalas med egenavgifter.
Till en början tycktes Gustav Möller gå vinnande ur striden. Förslaget klubbades av riksdagen 1946 och väntades träda i kraft 1950. Men så blev alltså inte fallet. Tvärtemot vad många hade trott innebar efterkrigstiden god tillväxt och i princip full sysselsättning. Lönerna ökade, vilket stärkte efterfrågan på en sjukförsäkring där ersättningen baserades på inkomsttagarens lön. Både LO och SAF ville se en samordning mellan försäkringarna för sjukdom och yrkesskador och började pressa regeringen och riksdagen att ändra uppfattning. De politiska partierna, inklusive Socialdemokraterna som sedan tidigare var internt splittrade i frågan, ändrade sig och tog avstånd från Gustav Möllers sjukförsäkring. År 1950, fyra år efter att riksdagen hade klubbat en sjukförsäkring som skulle ge grundtryggheten, beslutade riksdagen att skjuta upp förslaget på obestämd framtid.