Hirdman och Ekéus är inte ensamma om att sitta fast i 1990-talets perspektiv. Det nyligen avgjorda försvarsbeslutet, som definitivt är en återhämtning från den världsbild som präglar Hirdmans och Ekéus reflektioner, präglas av att fötterna står kvar i en annan tids säkerhetspolitiska tänkande.
Försvarsberedningens inriktning mot att stärka försvaret med ett antal regementen i Sveriges inland bygger på det kalla krigets logik, där hotet var en större invasion som syftade till att ta kontrollen över svenskt territorium.
Storhetstid på 1960-talet
När försvaret var som bäst – från det sena 1950-talet och in på 1970-talet – var det en mängd förband som stod i vägen för en sådan fiende. Flottan skulle möta invasionsstyrkan på havet. Flyget skulle slå till mot invasionens attackflyg. Kustartilleriet var modernt och anpassat till de långa kusterna och de brokiga skärgårdarna. Arméns äldre förband fanns på plats för att försvara kusten, medan de mer moderna förbanden utgångsgrupperades för att kunna kraftsamla där fienden till slut gjorde sin framstöt. Då skulle pansarbrigaderna rulla mot kusten, understödda av artilleri och luftvärn.
Om det inte gick att möta fienden där var det fördröjningsstrid som gällde. Skogarna skulle vara det slutliga hindret för angriparen, det vill säga Sovjetunionen och Warszawapaktens styrkor.
Sverige spelade en särskild roll för vi var en bricka, ett stort territorium mitt mellan öst och väst.
Deras vilja att anfalla Sverige byggde på lockelsen i det svenska territoriet i sig. Det skulle ge en plattform för flyg och arméförband att på olika sätt kunna agera mot Nato, och mot förstärkningar till Norge eller Danmark. Det handlade dessutom om att förhindra den amerikanska flottan från att tillsammans med den brittiska stoppa den sovjetiska Östersjöflottan från att komma ut i Atlanten. Vidare handlade det om möjligheten att med flyg baserat i Sverige kunna nå långt. Det var dessutom en fördel i den andra riktningen att man inte gärna ville överlåta denna möjlighet till Nato.
I den miljön finns relevansen för de utgångspunkter som Hirdman och Ekeus nu tar med sig till framtiden. Men även då träffar de fel.
Neutralitetens diskreta charm
Det försvar som Sverige utformade för det kalla krigets ändamål präglades av neutralitetens diskreta charm, särskilt när det gällde oviljan att tala öppet om vilken angripare man såg framför sig – samtidigt som man var tyst om samarbetet med de allierade demokratier som vi hade vår gemenskap med.
Sverige spelade en särskild roll eftersom vi var en bricka, ett stort territorium mitt mellan öst och väst. På vardera sida fanns mer eller mindre en miljon soldater beredda på ett krig mellan Warszawapaktens omfattande anfallsnumerär och Natos starkare försvarsnumerär.
Det var bara i propagandakanalerna från Moskva, Budapest, Östberlin, Warszawa och Prag som det på fullt allvar hävdades att väst skulle angripa öst. Någon sådan vilja fanns inte i de demokratiska regimer som hyllade freden mer än våldet, till skillnad från de regimer som hölls uppe genom våldet och som i sin politiska doktrin glorifierade brutaliteten och kampen. Folket i Budapest, Prag, Warszawa och Östberlin var fullt medvetna om det våldskapital som fanns på plats. De hade själva fått känna på detta våld från de regimer som hyllades som fredens vänner.
Allt detta var ett uttryck för att Europa och världen var delade i två delar – öst och väst – som balanserade varandra. Sverige kunde genom sin säkerhetspolitik dra viss nytta av denna balans. Utan den balansen hade vi varit lika osäkra som Norge och Danmark var i april 1940 eller Ukraina våren 2014. Hade balansen brustit och storkriget blivit verklighet hade vi heller inte haft någon nytta av den.
När jag läser Sven Hirdman och Rolf Ekéus inser jag att det inte bara är försvarsberedningen som sitter kvar i det kalla krigets förutsättningar, utan även Nato-motståndarna.
Hirdman och Ekéus talar på fullaste allvar om att hotet mot Sverige träder fram först vid ett europeiskt stormaktskrig, men bortser från att en sådan hotbild inte längre finns.
Orimligt scenario
Det finns inget rimligt scenario där ett stormaktskrig plötsligt bryter ut i Europa. Skulle det vara Tyskland, som just nu sliter med hur man ska förklara och försvara sin gasledning, som skulle inleda ett krig mot Ryssland? Emmanuel Macron som manövrerar för att flirta med Vladimir Putin? Storbritannien som har fullt upp med Brexit? USA som har färre trupper än någonsin och mer fokus på Kina än på Europa? Väst har i förhållande till det kalla kriget ett ännu större numerärt underläge i dag. Tanken på att ett fåtal europeiska eller amerikanska brigader och bataljoner skulle påbörja ett krig mot Ryssland är rent nys.
Visserligen känner sig den ryska regimen ständigt omringad så länge grannländerna är demokratier som man inte kan kontrollera, men det finns ingen militär omringning av Ryssland – vare sig genom militära förband eller någon hotfull allians.
Det är däremot de små krigen som kan leda till ett storskaligt krig.
Och omvänt: Ryssland kommer aldrig våga sig på ett storskaligt krig så länge Nato finns, eftersom det är ett ypperligt sätt att väcka alliansen både vad gäller styrka och beslutsamhet. Det är inte det storskaliga kriget som är det primära hotet.
Det är däremot de små krigen som kan leda till ett storskaligt krig. Det är bortom all tvekan att Ryssland gärna prövar sig fram med de små krigen, de små insatserna, de många hoten och den stora upprustningen som syftar till att skapa en ny geopolitisk balans i Europa. Invasionen av Ukraina – som Hirdman uteslöt som en möjlighet – var inte bara en möjlighet utan blev en verklighet. Dessförinnan var det invasionen av Georgien. Den aktiva inblandningen med trupp i Moldaviens Transnistrien. Kriget på Bashar al-Assads sida i Syrien. De stora arméförbanden i Armenien, visserligen på armenisk inbjudan, men förenade med tydliga besked om otryggheten att inte stå sida vid sida med Ryssland.
Rysk destabilisering
Är det någon som på fullaste allvar tror att Estland, Lettland och Litauen varit fria nationer utan Nato? Se bara på Belarus eller hur Putin försökte hålla sina vänner kvar i makten i Ukraina när folket ville närma sig Europa.
Vi ser många exempel på desinformation och destabilisering, liksom det allt mer aggressiva uppträdandet i Östersjön och i luften. Plus utvecklingen av nya förband för snabba insatser både i Östersjöregionen och i Arktis. Och den omfattande och målmedvetna upprustningen. Den ständiga närvaron för att skapa ny dominans. Kampen om luftrummet och havet som pågår genom hotfull närvaro. Möjligheterna till små och precisa militära operationer och väpnade angrepp, som inte bygger på storkrigets logik utan på snabbheten och möjligheten att snabbt ändra verklighetens förutsättningar.
Det är en omvälvande upprustning som pågått de senaste tjugo åren, sedan Putins tillträde.
En Östersjöregion utan Natomedlemmar skulle vara ryskdominerad och ett än större hot mot den fredsordning som är vår säkerhet. Hirdman och Ekéus ser i sina spaningar efter gångna tiders hot om stormaktskrig inte det krig som redan idag pågår, som inte bara är ett hot utan som är verklighet.
Cyberkrigföring, datahacking av parlament, företag, sjukhus och forskningsinstitutioner, mord på personer som den ryska regimen anser illasinnade, penningtvätt som finansierar subversiv verksamhet och semimilitära installationer, korruption med energimarknaden som bas, små militära operationer för att blockera internationella vatten eller för att kränka nationella. Det är en omvälvande upprustning som pågått de senaste tjugo åren, sedan Putins tillträde. En retorik om förlorade territorier och undersåtar samt en sviken heder. En despoti som bygger på plutokratins förakt för rättsstat och internationella avtal. Man behöver vara diplomat ut i fingerspetsarna för att inte vilja se vad som pågår.
Växande gråzon
I denna gråzon är ingen neutral, eftersom alla utsätts för den dolda krigföring som sker i skuggorna. Ingen använder sig av det storskaliga kriget som ett hot, utan bara den egna militära maktens överdådiga förmåga, dess våldskapital samt den egna politiska retorikens militära logik mot enskilda länder.
För Sverige är ett Nato-medlemskap vägen framåt. Vi hör hemma bland andra demokratier och rättsstater.
I det perspektivet innebär små osäkra brickor en osäkerhet för alla. Dels därför att varje utnyttjande av de små brickorna ger den angripande sidan en framgång i små, men många steg. Dels därför att de riskerar att till slut tippa över i ett så försämrat säkerhetspolitiskt läge att risken för större krig uppstår.
För Sverige är ett Nato-medlemskap vägen framåt. Vi hör hemma bland andra demokratier och rättsstater. Och det är de demokratier och rättsstater som nu är under ett kontinuerligt angrepp i den gråzonskrigföring som präglar vår tid.
Vi behöver de andra för att garantera vår egen säkerhet, men vi behöver även för vår egen skull bidra med säkerhet åt andra. Vi är liksom andra utsatta för en pågående krigföring som är helt annorlunda än det kalla krigets. Men minst lika allvarlig, eftersom eskaleringstrappan nu går längre ner i vår vardag, och har fler små steg på vägen upp mot den stora konflikten.
Sveriges problem är inte i första hand att vi riskerar bli indraget i ett krig mellan stormakterna, utan att vi genom den osäkerhet vi skapar drar stormakter in i det. Den risken är större om vi inte förstår att det redan idag pågår ett krig mot demokratierna som riskerar att drabba oss alla om vi inte håller samman.
Välkomna till 2020-talet.