Så blev Sverige Landet Annorlunda

ppenhet och personliga utbyten stimulerade satsningar på kommunikationer och infrastruktur. Den nordiska mobiltelefonistandarden NMT gjorde på 1980-talet Norden till världens ledande telekomregion⁴; 1996 startade Norge och Sverige Europas första gemensamma elbörs, NordPool, vilken snart inkluderade Danmark och Finland; år 2000 invigdes Öresundsbron.

Trots globalisering och EU-integration fortsätter de nordiska ekonomierna att vara sammantvinnade. Norge och Danmark är Sveriges viktigaste handelspartner efter Tyskland, och Sverige är Finlands näst viktigaste exportland.⁵ Geografi och storlek gör Sverige till en central nod i det nordiska handelsutbytet och mest beroende av internordisk handel. Tillsammans har de nordiska länderna en global ekonomisk tyngd som under 2010-talet framgångsrikt utnyttjats för att driva fram informationsavtal med en mängd så kallade skatteparadis.⁶

Danmark lade grunden till den nordiska välfärdsmodellen, och danska sociala ingenjörer, särskilt Bramsnaes och Steincke inspirerade Per Albin Hansson och Gustav Möller.⁷ Med en stark fredsekonomi som bas blev Sverige på 60-talet Nordens ekonomiska och sociala ledare. ”Danmark, Finland och Norge var länge förenade i en komplicerad ´storebrorsrelation´ till Sverige”, som Johan Strang vid Finlands Centrum för Nordenstudier noterat, med tillägget att det nordiska samarbetet var mest framgångsrikt med Sverige som regionalt lokomotiv.⁸ Relationerna var dock asymmetriska med ett större politiskt och medborgerligt intresse för Sverige i Danmark, Finland och Norge än vice versa.

Sveriges Sonderweg börjar på 70-talet

Under 1970-talets kriser utjämnades de ekonomiska skillnaderna i Skandinavien; på 80-talet kom Finland ikapp. Danmark inträdde i EU 1973 och behöll sitt utrikespolitiska fokus på Europa. Sverige däremot rörde sig bort från det nordiska och europeiska till förmån för ett ideologiskt och ekonomiskt engagemang för Tredje världen och FN. 1974 blev Sverige först att nå OECD-målet att avsätta 0,7% av BNP till bistånd, därpå först att uppfylla FN:s utvecklingsmål att anslå 1% till bistånd: ”en slags socialdemokratisk välfärdspolitik på global nivå.”⁹

Även Norge satsade stort på bistånd och på FN, men trots dessa likheter skedde föga av utbyte och lärande och på 1990-talet fortsatte Sveriges uttåg ur det nordiska sammanhanget. Nedan diskuteras tre exempel: 1, skolan, 2, invandringspolitiken och 3, brottsligheten.

Sonderweg är ett begrepp som syftar på en ifrågasatt teori om att Tyskland skulle ha en egen avvikande väg och roll i historien som skiljer sig från övriga Europa och världen. Men i de här exemplen kan man med fog prata om en svensk Sonderweg.

Vad beror den på? Essäns andra del tar upp tänkbara förklaringar, såsom nedgången för guldårens allomfattande och medstyrande organisationer och krafter, och framväxten av en annan typ av intressen.

1, Den sammanhållna skolan avslutas plötsligt

”Under 1990-talet skall vi skapa Europas bästa skola.” Ur Carl Bildts regeringsförklaring 1991¹⁰

”Sveriges stora misstag har varit de privata skolorna, som inneburit att skillnaderna mellan skolor är ganska stora. Den idén ska vi inte ta efter.” Martti Hellström, f.d. undervisningsråd vid undervisningsministeriet i Finland¹¹

Ett viktigt mål för efterkrigstidens skolpolitik var att omvandla det tudelade systemet med folkskola och läroverk (som idag hade setts som elitskolor) till en gemensam skola för alla. Så skedde också även om det fanns oro bland lärarna. Internationellt tycktes den svenska skolan prestera bra under 1970- och 80-talen, särskilt i grenen likvärdighet, men kritik riktades mot likriktning och disciplinbrister. Samtidigt hade finansdepartementet svårt att tygla de statsanställda lärarnas lönekrav, vilka ansågs bidra till den höga svenska inflationen.¹² Lösningen blev ett riksdagsbeslut om kommunalisering, som följdes av en drastisk nedläggning av Skolöverstyrelsen och samtliga länsskolnämnder.¹³

När Bildt-regeringen anträdde sin ”valfrihetsrevolution” med individuell skolpeng 1993 fanns inga centrala kontrollinstanser kvar. Det skolverk som inrättades saknade både resurser och kompetens att granska de otaliga ansökningarna att starta friskola från engagerade pedagoger, men också från rena lycksökare. Under friskolornas första år fanns inte ens krav på att följa en nationell läroplan.¹⁴ Konkurrensens klara stjärna förmörkades av biverkningar: fallande status för läraryrket; sjunkande resultat bland eleverna; social och kulturell segregering när föräldrar valde bort skolor med ovälkomna elever (vilken förstärkts av 2000-talets stora invandring). I PISA-mätningen 2012 hade de svenska eleverna den mest negativa kunskapsutvecklingen i OECD. Samtidigt steg skolbetygen, ett tydligt tecken på betygsinflation. Kunskapsfallet initierade en serie statliga styrningsförsök och i 2018 års PISA syntes svenska elever ha hämtat upp fallet. Men som Henrekson & Wennström visat vilade återhämtningen på ett urval där en fjärdedel av eleverna inte deltog eller fick göra provet.¹⁵

Det krigshärjade Finland startade på en betydligt lägre nivå än Sverige med en allmän, sexårig obligatorisk folkskola och privata läroverk för det fåtal som strävade mot gymnasium och högskola.¹⁶ Inspirerat av den svenska utvecklingen tog Finland 1968 beslut om en sammanhållen skola i kommunal regi dit de privata realskolorna inordnades. Liksom i Sverige fanns en oro bland lärare för att en sammanhållen skola skulle medföra sjunkande kunskaper. Det finska svaret blev en långsiktig satsning på lärarutbildningen, ämnesmässigt och didaktiskt, en stark ställning för läraryrket och generösa resurser till specialpedagoger på varje skola för att snabbt fånga upp och stödja svaga elever.

Finska utbildningspolitiker följde med intresse Sveriges friskolerevolution, men valde en annan väg, som titeln på en OECD-rapport från 2010 understryker: ”slow and steady reform for consistently high results”.

Styrkan i Finland är lärarkadern. Medan utbildningen i Sverige har svårt att fylla platserna har det varit kö i Finland: exempelvis antogs enbart 4% av de 3 000 sökande till lärarutbildningen i Helsingfors år 2014.¹⁷ De första PISA-resultaten 2001 belönade landets tålmodiga ansträngningar: världsetta på läsförståelse, en av toppnationerna inom matematik och naturvetenskap, och världens minsta variation mellan skolorna.¹⁸ År 2018 tillhörde Finland fortfarande tätgruppen i läskunnighet och naturvetenskap och höll god Europaklass i matematik. Finländska bedömare oroas dock av en långsiktigt sjunkande trend, med en ökad andel svaga läsare och större skillnader mellan elever med eller utan invandrarbakgrund.¹⁹ Likväl fortsätter Finland att erbjuda världens mest likvärdiga skola.

Inga nordiska länder har följt Sveriges skolpolitiska Sonderweg. Danmark, som tillåter en mindre andel privata skolor, styr i övrigt skolan centralt, men har problem med lärarnas status och utbildning.²⁰ I Norge väcker det svenska skolsystemet förundran, till exempel hos Bjarne Riiser Gundersen, författaren till boken Svenske tilstander; en reise til et fremmed land: ”Var det noe som overrasket deg på turen? En hel del, men aller mest hvor langt Sverige har gått i å demontere offentlig velferd ved å outsource sentrale tjenester til private aktører – for eksempel i skolepolitikken, som er blant verdens mest markedsstyrte.”²¹   

2, En frikopplad invandringspolitik

”När jag träffar utländska kollegor säger de att Sverige är ett udda land i asylfrågor. Nej, säger jag, det är ni som är udda.” Anders Danielsson, generaldirektör Migrationsverket”²²

”Jag har ofta använt Sverige som ett avskräckande exempel.”  Anders Fogh Rasmussen, dansk statsminister 2001–2009²³

Radikala riksdagsbeslut avreglerade Sveriges sammanhållna skola. Invandringspolitiken har snarare upplösts gradvis, i ett lapptäcke av oklara kompromisser och dunkla speciallagar. Från en efterkrigspolitik inriktad på arbetskraftsinvandring avpassad för Sveriges behov med tillfälliga undantag vid kriser i Östeuropa (Ungern 1956, Polen 1968, Bosnien 1994) och en begränsad utomeuropeisk invandring efter ’tredjevärldismens’ genomslag på 70- och 80-talen, frikopplades politiken efter sekelskiftet från Sveriges mottagningsförmåga. I stället kom den att styras av omvärldsfaktorer och legitimeras med abstrakta principer.

De låga kraven för medborgarskap förstärker Sveriges Sonderweg.

År 2019 hade Sverige 2,6 miljoner medborgare med utländsk bakgrund, en andel på 26 % av befolkningen.²⁴ I Danmark var andelen 14%, i Norge knappt 15%, i Finland 7%.  Danmark skärpte sin politik i början på 2000-talet. Norge i mitten på 2010-talet. Sverige gjorde i praktiken mycket lite.

En annan viktig skillnad mellan Sverige och övriga Norden är invandrarnas ursprungsländer. I Sverige är syrier och irakier de två största invandrargrupperna, i Danmark polacker och syrier, i Norge polacker och litauer, i Finland ryssar och ester.²⁵

Sverige har Nordens högsta befolkningsandel invandrare, den största pågående invandringen (även efter flyktingkrisen 2015 har invandringen legat på över 100 000 om året) och den största andelen grupper med markant kulturellt avstånd till nordiska värderingar.

De låga kraven för medborgarskap förstärker Sveriges Sonderweg. Medan danskt medborgarskap med sitt språk- och kunskapskrav attraherar högutbildade européer, lockar Sverige, där det enda skarpa kravet är att ha bott fem år i landet, personer med lägre utbildning och rötter utanför Europa.²⁶ Som New York Times visar i en analys av den nordiska modellen skapar denna typ av invandring särskilda problem för Sverige då ekonomin, liksom i övriga Norden, ”är så inriktad på kvalificerade och välbetalda sysselsättningar”.²⁷

3, Brottsligheten – Sverige skjuter ut sig

–”Vi påbörjar nu arbetet med att skydda gränsen på ett bättre sätt…. Vi får inte vänja oss vid explosioner.” Danmarks statsminister Mette Frederiksen.²⁸

Nordiska erfarenheter av dödsskjutningar mellan gängkriminella går tillbaka till 1980-talets Köpenhamn, där en mc-klubb bildade Nordens första Hells Angels-avdelning och krävde att alla andra mc-klubbar skulle underordna sig.  Följden blev ett krig mellan stadens olika ´rockerklubbar´ där minst 10 människor mördades. HA-klubben segrade och började expandera i Skåne. När Bandidos i Danmark allierade sig med klubbar i Sverige utbröt 1994 ”Stora nordiska Mc-kriget” med ännu fler dödade innan klubbarna slöt vapenstillestånd.²⁹

Vi klarade inte upp ett enda av morden, vårt facit är noll.

Under denna tid tilldelade danska regeringar polis och rättsväsen nya möjligheter för att komma åt de kriminella gängen: buggning för att följa affärsuppgörelser, omfattande rätt till telefonavlyssning, befogenhet att bygga egna register och samköra uppgifter, rätt att vägra gängmedlemmar tillträde till de egna lokalerna och att genomsöka fordon och fastigheter utan konkret misstanke. Ett vittnesskydd infördes där advokater kan förbjudas att vidarebefordra uppgifter till sina klienter. Även Sverige var skådeplats i 90-talets mc-krig. Tog vi vara på chansen att lära oss av danskarnas erfarenheter?  En skånsk åklagare med specialkunskaper om mc-gäng svarade kort i en intervju 2002:  ”Danskarna knäckte en stor del av sina grova brott. Vi klarade inte upp ett enda av morden, vårt facit är noll. Det säger väl någonting.”³⁰

Medan Sverige förblev passivt fortsatte danska politiker att skärpa straffen och ge polisen effektivare medel. Dessa blev viktiga också mot de nya ligor som växte fram i invandrartäta områden. Danmark följer noga denna kriminalitet med tydlig åtskillnad mellan rockermedlemmar (mc-gäng): äldre, mer hierarkiskt organiserade, mestadels etniska danskar och bandemedlemmar: yngre, sämre organiserade och vanligen av invandrarbakgrund.³¹ Skjutningarna har inte upphört, men dödstalen är ensiffriga och antalet gängmedlemmar beräknas ha fallit från drygt 1 700 år 2013 till ca 1 100 år 2020.³² I Sverige beräknas motsvarande siffra vara 12 700 individer.³³

Bevare oss för det svenska tillståndets raseri

Även i Sverige har kriminella mc-klubbar inspirerat ungdomar i invandrartäta förorter. Det visade en studie 2012 som punkterade föreställningen att Sverige saknade kriminella grupperingar av amerikansk typ.³⁴ Sedan dess har gängbrotten eskalerat. Enligt polisens statistik dödades 43 personer årligen under 2017–2019 i gängskjutningar,.³⁵ och enbart under 2019 förekom 375 sprängningar och sprängningsförsök, en siffra bortom varje europeisk jämförelse..³⁶ Trots detta kunde en statlig utredning så sent som 2018 inte se några problem med ungdomsbrottsligheten.³⁷

I juni 2019 anlände svenska gängkriminella till Köpenhamn för att mörda; en månad senare sökte en svensk spränga Skatteverket i staden. Danmarks svar blev att införa gränskontroller mot Sverige, något som inte förekommit sedan 1950-talets avtal om passbefrielse för nordiska medborgare. I Norge är ”det svenska tillståndet” en synonym för våldspräglade storstadsområden med undertexten ’må det inte komma hit’.³⁸

Varför avviker Sverige?

”En gång i tiden ville vi andra i Norden lära oss av Sverige. I dag är det nog Sveriges tur att lära sig av Norden.” Eythor Hilmarsson, norsk socialdemokrat.³⁹

Denna essä har behandlat tre svenska förändringar utan motstycke i övriga Norden. Hur kan denna Sonderweg förklaras? Ett sätt är att ställa den omvända frågan: Varför var Sverige på 1960- och 70-talen stjärnan i det nordiska ljuset? I boken How bright are the Northern Lights frågade Mancur Olsen hur det kom sig att Sverige hade en så god ekonomisk utveckling trots höga skatter, stor offentlig sektor, starka fackföreningar och frikostig social omfördelning.⁴⁰ Analysen pekade på att den svenska inriktningen på frihandel, kombinerat med omfördelning via skatter, var mer effektiv än den i andra länder vanliga omfördelningen via tullar och subventioner, som skymmer vilka som i slutänden betalar. Vidare var de svenska organisationerna på arbetsmarknaden inställda på att ta samhällsekonomiskt ansvar.

Peter Katzenstein, en amerikansk statsvetare med intresse för Europas små, öppna ekonomier, noterade att den konkurrensutsatta industrin var normerande för både arbetstagarnas och arbetsgivarnas sammanslutningar, och att dessa väsentligen jämspelta parter deltog i en korporativ styrning av ett brett spektrum av samhällets institutioner. Detta bidrog till Sveriges förmåga att flexibelt anpassa sig till ändrade omvärldsvillkor, en enligt Katzenstein avgörande förmåga för små öppna ekonomier.⁴⁰

Sverige övergav modellen och företagen övergav Sverige

På 1980-talet började denna modell erodera. Industrins fackliga organisationer miste sin dominerande roll när statsanställda tjänstemän och andra icke konkurrensutsatta sektorer blev allt starkare. Samtidigt flyttade svenska storföretag ut produktion och sysselsättning.  Ett växande antal bolag – Aga, Asea, Avesta, Astra, Pharmacia, Stora Kopparberg och Volvo PV – köptes upp av utländska konkurrenter varvid ledningen försvann från Sverige. Denna internationalisering försvagade industrins engagemang i svenskbaserade organisationer och samhällsutveckling, till exempel i avancerad vidareutbildning på svenska högskolor. Samtidigt ökade utrymmet för inhemskt orienterade intressen, till exempel den växande gruppen skol- och välfärdsföretag finansierade via skattsedeln.

Även i Finland internationaliserades exportföretagen, inte minst i den viktiga skogsindustrin. Men till skillnad från Sverige byggde finska skogsföretag också ut sin inhemska produktion och produktförädling, stödda av landets avancerade ingenjörs- och maskinföretag.⁴² I Danmark säkrade starka stiftelser ägandet av landets avancerade läkemedelsindustri; i Norge har den statsägda oljeindustrin aldrig kunnat flytta ut produktion och ledning.

Norge och Finland behöll en starkare ställning för både stat och organisationer i samhällsstyrningen.

I Sverige sammanföll utflyttningen med en nyliberal strömkantring inom arbetsgivarnas organisationer, vilka beslöt att bryta med den partssammansatta styrmodellen och dra tillbaka alla företrädare från myndighetsstyrelserna.⁴³ Även andra nordiska länder ifrågasatte korporatismen. I Danmark med dess splittrade arbetsgivarorganisationer var detta mindre dramatiskt än i Sverige, medan Norge och Finland behöll en starkare ställning för både stat och organisationer i samhällsstyrningen.⁴⁴

Försvagningen av den svenska modellens organisationsbas och balanserande krafter bidrog till den inflationströtta S-regeringens beslut att kommunalisera skolan, som öppnade för Bildt-regeringens ”valfrihetsrevolution”. Dessa drastiska beslut innebar ett brott med den sociala ingenjörskonstens betoning på utprovning och tester före förändringar i stor skala. Sveriges svaga intresse för det nordiska bidrog samtidigt till att förändringarna skedde utan studier av grannländernas erfarenheter, exempelvis den finländska skolans kommunala styrning.

Den humanitära stormakten är ansvarslös

Parallellt med nedgången för Sveriges allomfattande arbetsmarknadsorganisationer och starka folkrörelser skedde det som i Norge kallats ”det internationella genombrottet” med en oreserverad uppslutning bakom FN:s organisationer och internationella konventioner som överideologi. Denna orientering inspirerade beundransvärda enskilda insatser, men befordrade också nya särintressen, som den norske historikern Terje Tvedt⁴⁵ har benämnt det humanitär-politiska komplexet, ”en myriad av biståndsorganisationer, internationella organ, religiösa förbund, tankesmedjor och institut som alla verkar för liknande idéer” ofta stödda av skattemedel.⁴⁶  I Sverige förstärktes detta komplex av borgerliga och socialdemokratiska politikers retorik om Sverige som humanitär stormakt med en speciell roll i bistånd och fredsmäklande.⁴⁷ Värnplikten och krigsmaktens roll som fosterlandsförsvar avvecklades till förmån för idéer om internationella insatser. Även Finland deltog i internationella styrkor men övervägde aldrig att skrota värnplikten.

Denna enastående frikostighet står i bjärt kontrast till snålheten i EU:s budgetförhandlingar, trots att EU är en så mycket viktigare sammanslutning för Sveriges ekonomi, forskning, utbildning och säkerhet.

Nuvarande regering fortsätter i FN-spåret och räknar stolt upp alla bidrag: ”Sveriges stöd till FN:s utvecklingsprogram hör till världens största. Vad gäller kärnstöd var Sverige år 2017 den näst största givaren till UNDP, näst största till UNICEF och största givaren till UNFPA. Sverige är även en av de största givarna till UNAIDS.”⁴⁸  Denna enastående frikostighet står i bjärt kontrast till snålheten i EU:s budgetförhandlingar, trots att EU är en så mycket viktigare sammanslutning för Sveriges ekonomi, forskning, utbildning och säkerhet. Betecknande för bristen på positiv EU- och Nordenpolitik var Sveriges vägran att stödja Köpenhamn 2017, när Stockholm fallit som placeringsort för EU:s läkemedelsmyndighet post-Brexit.

Även i Norge etablerades ett vittförgrenat humanitär-politiskt komplex med en stark FN-ideologi på 1980- och 90-talen. Men här balanseras denna ideologi av medvetandet i en ung nation med en närtidserfarenhet av brutal ockupation och en insikt att frihet och identitet inte kan tas för givna. Sverige, med många hundra år av självständighet och frihet från ockupation, saknar dessa balanserande insikter. Norge har även en motverkande kraft i sina blomstrande och invandringsskeptiska bygder utanför storstäderna. Mindre städer i Sveriges många avfolkningsbygder har däremot välkomnat invandring som ett statsfinansierat sätt att fylla tomma skolor och bostäder.

Ansvarsetik blev till gränslösa rättigheter

Enligt Lars Trägårdh innebär retoriken om humanitär stormakt att folkhemskontraktets krav på ömsesidighet ersätts med en ideologi om ”universella…gränslösa och post-nationella, juridiskt bindande rättigheter frikopplade från kostnadshänsyn”.⁴⁹ Till skillnad från de organisationer Olsen och Katzenstein såg som centrala för den svenska framgångshistorien behöver denna ideologis intressegrupper inte svara för konsekvenserna av sina krav. I stället för Max Webers ansvarsetik kan de följa en sinnelagsetik, av Weber exemplifierad med ”Den kristne handlar rätt och överlämnar följderna i Guds händer”.⁵⁰

Förändringarna i samhällsstyrning och ansvarslogik har försvagat det svenska samhällets förmåga till anpassning efter förändrade omvärldsvillkor och förmåga att lära av våra nordiska grannar. Ett exempel är de ”apatiska flyktingbarnen”, där aktivistiska journalister och intresseorganisationer fick svenska myndigheter att avvisa alla tecken på föräldramanipulation.  När apatiska barn togs om hand i Norge, och då skildes från föräldrarna, visade de snara tecken på tillfrisknande utan koppling till uppehållstillstånd. Norska ansvariga delgav Socialstyrelsen sina resultat, men utan respons då de ”beskrev ett mottagande med mycket tvång”, det vill säga krav på föräldrarna att ej delta. Behandlingens betydelse för barnens bästa beaktades inte.⁵¹

Avståndet till grannländerna försvinner inte, det ökar. Kanske för att de har gjort en del saker rätt?

Ett liknande ointresse utmärker den svenska pandemi-hanteringen. Folkhälsomyndigheten (FHM) valde som bekant en exceptionell strategi vilket våren 2020 bidrog till Nordens högsta dödstal. Den 30 april hade fler än 2 500 personer avlidit i covid-19 i Sverige mot 210 i Norge. Likväl var Johan Giesecke, som var senior rådgivare åt FHM, tvärsäker på att vara världsbäst: – ”Ja, vi ligger bäst till i hela världen. Om ett år kommer Norge, Danmark och Finland att vara i kapp Sverige när det gäller antal döda.”⁵²

Snart åtta månader har förlupit sedan Giesecke-intervjun. Sveriges dödstal är nu (18/12 2020) enligt Worldometer 7 993 personer, Finlands 489, Norges 404 och Danmarks 1 007. Avståndet till grannländerna försvinner inte, det ökar. Kanske för att de har gjort en del saker rätt?

På gängkriminalitetens fält finns däremot ett plötsligt politiskt intresse att lära av Danmark. Här trycktes de kriminella gängen tillbaka genom kraftsamling kring ’bandepakker’, som steg för steg rustade upp polisens och rättsväsendets förmågor. De skarpa straffen i Glostrups byret i augusti 2020, även för de yngre Rinkebymördarna, demonstrerar skillnaden mot Sverige som har påtagliga svårigheter att lagföra gängkriminella.⁵³ Frågan är om Sverige klarar den uthålliga kraftsamling som krävs för att åtgärda dagens problem, som är betydligt svårare än de som de danska myndigheterna en gång mötte.

Norden mot en ljusnande framtid?

1990-talets EU-integration stärkte det ekonomiska utbytet inom Norden, men innebar annars ebb för nordisk identitet och samarbete. Den Europeiska unionens svårigheter att fördjupa samarbetet skapar nu större utrymme för nordiska initiativ. Konfliktriskerna inom det baltiska området samt Sveriges och Finlands försvarspolitiska närmanden till varandra och till försvarsalliansen Nato ger förutsättningar också för säkerhetssamarbete.⁵⁴ Mot en relief av stora välfärdsbekymmer inom EU och USA upplever Nordens sociala modell en internationell renässans, nu med Norge och inte Sverige i ledningen.  The Economist förutsåg 2013 att ”världen kommer att studera den nordiska modellen under år framöver”.⁵⁵ I FN:s World happiness report rankas Nordens länder konsekvent i toppen. I mätningen för perioden 2016–2018 låg Finland, Danmark och Norge på första, andra och tredje plats medan Sverige hamnade på sjunde. Rapporten från 2020 fortsätter med ett kapitel om betydelsen av den personliga och institutionella tilliten i Norden.⁵⁶ Med inspiration och lärdomar från grannländerna borde också Sverige ha en möjlighet att bli en del av toppgruppen.

*

Artikelförfattaren vill rikta ett särskilt tack för hjälp i arbetet med denna artikel till John Christiansen, Copenhagen Business School; Paul Lillrank, Aalto University; Arild Engelsen Ruud, Oslo Universitet och Sten Widmalm, Uppsala universitet.