Uttalandet gjorde president Emmanuel Macron i oktober när han presenterade regeringens nya lagpaket som ska stärka republikens värderingar och bekämpa separatism. I bakgrunden syntes slagorden som präglade franska revolutionen och som än i dag är republikens devis: liberté, égalité, fraternité – frihet, jämlikhet, broderskap.
Två veckor efter Macrons uttalande fick läraren Samuel Paty halsen avskuren efter att ha visat Muhammedkarikatyrer för sina elever under en lektion om just republikens värderingar. Ytterligare en dryg vecka senare inträffade terrordådet i Nice där tre personer blev brutalt mördade av en islamistisk terrorist. I hans mobiltelefon hittade polisen en bild på den halshuggna lärarens mördare. Terrorattackerna chockade inte bara Frankrike utan hela världen, och Macron kallade dåden en attack mot den franska republiken och dess värderingar.
Begreppet laïcité är återigen på allas läppar.
Grundläggande princip
Redan i första artikeln i den franska konstitutionen står det: Frankrike är en odelbar republik, laïque, demokratisk och social. Men trots att la laïcité är en av republikens mest grundläggande principer är begreppet svårdefinierat, även för fransmännen själva.
I grunden handlar laïcité om att staten och religionen är åtskilda.
Begreppet har förändrats genom tiderna och det pågår en ständig debatt om dess innebörd. I grunden handlar laïcité om att staten och religionen är åtskilda. Staten är neutral, och garanterar varje medborgares rätt att utöva sin religion men också rätt att slippa bli pådyvlad en religion som man inte vill ha. Religiösa symboler får inte förekomma i offentliga lokaler och det är förbjudet för statligt anställda, liksom för skolelever, att bära synliga religiösa symboler som slöja, kippa eller kors.
För att förstå laïcité och fransmännens förhållande till begreppet måste man känna till den franska historien, menar Ugo Ruiz, själv fransman och lektor i franska på Göteborgs universitet:
– La laïcité är starkt förknippat med idén om den universella människan, som växte fram under upplysningen och senare uttrycktes under franska revolutionen. Laïcité hänger ihop med idén om att människan är jämlik, att det finns universella värden och att hon inte definieras av sin religion eller sociala klass.
Även om ordet laïcité inte användes under upplysningen var det den tidens ideal om förnuftet och kritiken mot den katolska kyrkans och monarkins maktfullkomlighet som låg till grund för idén om separation mellan stat och kyrka. I ”Deklarationen om människan och medborgarens rättigheter”, som antogs under franska revolutionen 1789, slås det fast att människan föds och förblir jämlik. Ingen får diskrimineras för sina åsikter, även religiösa, och all makt ska utgå från folket (det vill säga inte från den katolska kyrkan eller monarkin).
Mer öppen princip segrade
Redan 1795 antogs den första lagen som separerade staten från kyrkan, men den slutgiltiga lagen, den som många i dag refererar till när de pratar om laïcité, antogs 1905. Under den här tiden fanns det radikala strömningar i landet som ville gå ännu längre i begränsningarna mot den katolska kyrkan och förbjuda präster att gå på gator och torg med sina fotsida prästdräkter. Men då segrade en mer öppen och tolerant syn på laïcité-principen, och präster och religiösa processioner kunde fortsätta att visa sig på stadens allmänna platser.
Alain Gresh, före detta chefredaktör för Le Monde Diplomatique och nu redaktör för nättidskriften Orient XXI, anser att denna mer öppna och toleranta tolkning av laïcité idag har fått ge vika för en mer sträng och intolerant tolkning. Från att ha varit en princip som värnade om medborgarnas frihet har laïcité nu blivit ett redskap för att inskränka deras rättigheter.
– Jag är en orubblig försvarare av la laïcité, så som den utformades i lagen från 1905 av Aristide Briand och Jean Jaurès. Då stod laïcité för frihet och öppenhet.
Från att ha varit en stridsfråga för den franska vänstern är begreppet nu ett redskap för högern.
Alain Gresh citerar nobelpristagaren och politikern Aristide Briand som, på kritiken från kyrkans män, svarade: La seule arme dont nous voulons user vis-à-vis de vous, c’est la liberté. Det enda vapnet som vi vill använda mot er är frihet.
– I dag används laïcité i stället för att exkludera religionen från allmänna platser, precis som de radikala i början av 1900-talet ville förbjuda prästerna att visa sig i sina prästkappor. Man vill begränsa folks möjlighet att utöva sin religion.
Tidigare stridsfråga för vänstern
Det finns en avgörande skillnad mellan de radikala i början av 1900-talet och de som i dag strider för en mer hårdför tolkning av begreppet – de kommer från motsatta politiska läger. Från att ha varit en stridsfråga för den franska vänstern är begreppet nu ett redskap för högern. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att för de flesta fransmän är laïcité inte en höger- eller vänsterfråga utan betraktas som något gemensamt som alla lär sig i skolan.
Det finns också en annan avgörande skillnad från debatten i början av förra seklet och dagens debatt; år 1905 användes begreppet mot den katolska kyrkan, nu handlar diskussionen om islam.
– Alla vet att debatten om laïcité idag handlar om islam, säger Alain Gresh. Man använder laïcité som ett vapen mot islam, en ursäkt för att frysa ut och provocera landets muslimer.
Den första riktigt viktiga debatten om islam i Frankrike blossade upp 1989, när tre unga tjejer nekades att gå till skolan med sina slöjor. Rektorn på skolan ansåg att det stred mot principen om laïcité. Efter en överenskommelse mellan skolan och elevernas föräldrar fick flickorna till slut komma tillbaka till skolan med löftet att inte bära slöja under lektionstid.
Men frågan hade väckt en het debatt i landet, och under de kommande åren inträffande flera liknande incidenter. Frågan hamnade på politikernas bord och en utredning tillsattes. År 2004 klubbades lagen om slöjförbud igenom i den franska nationalförsamlingen under president Jacques Chirac. Lagen inkluderar alla iögonfallande religiösa symboler såsom kippa och kors.
Under de senaste decennierna har det sålunda skett en förskjutning av laïcité-begreppet från att gälla staten till att gälla individen. Förr innebar laïcité främst att staten skulle vara neutral och sekulär, det vill säga laïque, men i dag är det medborgarna som bör bekänna sig som laïque, i alla fall i offentligheten.
Ugo Ruiz ser en risk med dagens tillämning av begreppet och menar att la laïcité nästan har kommit att bli en religion i sig, en statsreligion där man avkräver medborgarna neutralitet.
– Man använder samma terminologi som inom religionen, säger Ugo Ruiz. Man pratar om martyrer, använder sig av ceremonier, ritualer och ikoniska bilder.
Det finns 5,5 miljoner muslimer i Frankrike och Macron och regeringen har gång på gång betonat att det är den radikala islamismen man vill bekämpa, inte islam som religion.
När över 12 miljoner franska elever kom tillbaka till skolan efter höstlovet förra månaden började dagen med en tyst minut för den mördade läraren Samuel Paty. Därefter läste varje klassföreståndare en text av politikern och skribenten Jean Jaurès (en av upphovsmännen till 1905 års laïcité-lag) om vikten av att lära sig republikens värderingar. I många klassrum sattes teckningar upp på väggarna som föreställde republikens nationalsymbol Marianne.
Nytt lagpaket
Under hösten har Macrons regering arbetat fram ett lagpaket för att bekämpa politisk islam och stärka republikens värderingar. Lagförslaget har förberetts länge, långt innan de senaste terrordåden, och är en utökning av laïcité-lagen från 1905. Den nya lagen ska bland annat göra det lättare att dra in finansiering till religiösa föreningar (bland annat moskéer) som inte följer republikens värderingar och förbud mot hemundervisning.
Det finns 5,5 miljoner muslimer i Frankrike och Macron och regeringen har gång på gång betonat att det är den radikala islamismen man vill bekämpa, inte islam som religion. I en intervju i tv-kanalen al-Jazeera nyligen poängterade presidenten att la laïcité just gör det möjligt för franska muslimer att praktisera sin religion i landet. Det nya lagpaketet presenterades för ministerrådet den 9 december. Datumet är symboliskt eftersom det var den 9 december 1905, exakt 115 år sedan, som lagen om separationen mellan staten och kyrkan röstades igenom.