Blind fläck om den förtryckta medelklassen

Motsvarigheten till feodalismens adliga aristokrati ser Kotkin växa fram i vad han kallar ”oligarkin”, ett antal finans- och teknikföretag med monopolliknande status över marknaden som samlar allt mer ekonomisk makt och som kontrollerar pengaflöden och information. Motsvarigheten till feodalismens prästerskap kallar han the clerisy, den intellektuella eliten. Det är akademiker, vetenskapsmän, intellektuella, mediefolk. Dessa uppfattar sig själva som mer upplysta än det vanliga folket och är uppfyllda av sådant som antirasism, genusfrågor, miljö. Åsikter som avviker från den intellektuella elitens bemöts i mindre utsträckning än fördöms – de är uttryck för ett slags ursynd, och dess förespråkare straffas med exkommunicering.

Brexit är vår tids bondeuppror

Prästerskapet och oligarkin har ofta samma värderingar och samma utbildningsmässiga bakgrund. Under dessa två maktinstanser finns det vanliga folket, som alltmer berövas möjligheten till social rörlighet och vars del i det ekonomiska välståndet blir allt mindre. Alienerade delar av arbetar- och medelklassen reagerar mot eliterna genom att ”göra fel” och exempelvis rösta för Brexit och på auktoritära populister som i Brasilien och på Filippinerna. Dessa fenomen kan, enligt Kotkin, tolkas som ett slags modern motsvarighet till medeltidens många bondeuppror.

För att en läsning ska bli intressant behövs något mer än fakta; det behövs analys.

Alltså: Kotkin beskriver en värld där det finns en ekonomisk maktkoncentration, en utbildad elit och en menighet som tvingas förbli vid sin läst. Detta är ju inte unikt för vare sig vår tid eller för feodalismen så jämförelsen blir i mina ögon tämligen svag. Att Kotkin väljer beteckningen ”nyfeodalism” för vår tid misstänker jag är av mer retoriska än substantiella skäl; ”feodalism” har en dålig klang och Kotkin vill kritisera utvecklingen i världen.

The coming of neo-feudalism är full av empiri och siffror från framförallt USA, Indien och Kina med vars hjälp Kotkin vill visa att den skenande ekonomiska ojämlikheten är ett faktum, och att det som är hans stora dröm, nämligen upward mobility – socialt klättrande – har försvårats de senaste decennierna. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hans beskrivning, men för att en läsning ska bli intressant behövs något mer än fakta; det behövs analys. Varför ser det ut så här? Var finns grunderna för utvecklingen?

Kapitalismens konsekvenser – konservativas blinda fläck

Kotkin lanserar inga förklarande teorier. Och jag tror att det har att göra med det konservativa dilemma som jag talade om tidigare. Mycket av det Kotkin ogillar, som att strävsamt lönearbete inte ger samma resurser som kapitalägande gör, att små företag köps upp av större, att ägandet koncentreras, att de som äger kapital får makt över vilka politiska beslut som fattas och att ”dagens plutokrati” gör de stora teknikföretagen ”till överherrar med mer inflytande och makt än de flesta regeringar”– är helt enkelt tendenser som finns inneboende i det kapitalistiska samhällets bas. När systemet utvecklas enligt sin egen logik är det detta som sker. Samtidigt står det helt klart att kapitalism är det ekonomiska system som Kotkin önskar sig. Och eftersom han inte kan förklara det han ogillar med hjälp av det han gillar, står han utan analytiska verktyg.

”Våra vardagsliv tillhör inte längre oss, utan blir utsatta för ständig varufiering”, skriver Kotkin. ”I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en ’oerhörd varuanhopning’, den enskilda varan som dess elementarform”, lyder första meningen i Marx Kapitalet. ”Eliterna föraktar landsbygdens traditioner, religionen och familjen”, skriver Kotkin. Bourgeoisin har ”avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria” och ”ryckt av familjeförhållandet dess rörande-sentimentala slöja”, skriver Marx och Engels i Det kommunistiska manifestet. ”Ett fåtal teknologer och finansmän tillåts dominera en stor del av ekonomin och informationskanalerna och tjäna pengar på varje mänskligt beteende”, skriver Kotkin – och kritiserar därmed den ständiga vinstjakt som är grunden i vår ekonomi och som leder till att ett barnkalas kan bli en affärsmöjlighet. Om Kotkin hade läst Marx är det möjligt att han hade känt igen sin kritik.

Man kan tycka att det borde finnas en lösning för en sådan person: en  tyglad kapitalism, det vill säga en sympati för det socialdemokratiska eller socialliberala projektet. Och det hade kunnat vara fallet om inte det projektet hade förutsatt en stark stat, vilket tänkare av Kotkins sort ofta motsätter sig. Han tror på den strävsamma individen, och att hon måste ha en piska i ryggen och morot framför näsan för att inte hemfalla åt lättja. Den starka statens samhälle, menar ju vissa, är också det sovande folkets samhälle.

Medelklassare förenen eder! Men mot vad?

Så enligt detta tänkande är en inbäddad kapitalism och en stark stat inte lösningen. Piskan måste vina och morötter måste dinglas så att individen strävar och anstränger sig för att förbättra sin position i hierarkierna. Men problemet som Kotkin ser är att dessa individuella ansträngningar inte längre tjänar någonting till. Människor fortsätter att sträva efter att komma sig upp i världen – detta för Kotkin vackraste av mål, som han menar att kapitalismen en gång möjliggjorde – men hierarkierna är alltför fastslagna.

Här står vi nu, och inte ens nyliberalerna är längre nöjda.

Han uppmanar därför den ambitiösa och strävsamma delen av befolkningen, som han identifierar framförallt med mellanskiktet, till att samla sig i ett uppror. Hans bok är ett slags gestaltat slagord ”medelklassen världen över, förenen eder!” Mot vad? Ja, det är just det som är problemet när analysen uteblir av varför någonting är som det är. Vad ska man göra motstånd mot om man inte har någon idé om orsaken till samhällsutvecklingen? Många som inte vill söka svaren i ekonomin, i basen, svarar i dag i stället: det är onda demagoger som med sin skickliga retorik väcker den rasism som alltid finns slumrande i oss alla; då växer polariseringen och människor ställs mot människor. Det är ett idealistiskt svar, och inte det som Kotkin ger. Han svarar å andra sidan inte alls. Han beskriver bara: här står vi nu, och inte ens nyliberalerna är längre nöjda.