När vi lyssnade på experterna

I början av 2020 var uppgifterna vaga och oklara. Någon typ av virus spreds i Kina. Kanske borde man vara på sin vakt? Svåra epidemier eller pandemier har varit mänsklighetens följeslagare sedan urminnes tider. När folkhälsoprofessorn Hans Rosling år 2018 rankade fem av mänsklighetens stora framtida hot nämndes risken för en global pandemi allra först. Det är det ”största hotet mot världens hälsa”, skrev han i Factfulness.¹

Inget större problem

Men när statsepidemiologen Anders Tegnell intervjuades i P1 den 16 januari om det mystiska virus som spreds i Östasien var han inte direkt bekymrad. Han sade att det var ”lugnande” att man inte hittat så många fall av spridning från människa till människa. Därför var det hela ”inget större problem”. Budskapet från honom var att man inte skulle oroas. Men WHO varnade ändå för spridning till fler länder, påpekade reportern i inslaget. Jo, man skulle vara uppmärksam på de ”enstaka personer” som var smittade. Men återigen, det fanns ingen större anledning till oro: ”Vi kan hantera den här typen av utbrott.” Risken för spridning till Europa var heller inte överhängande, ansåg Tegnell: ”Allting talar väl för att man har lyckats bli av med källan till infektionen just den här gången i de här delarna av Kina också.”

När folkhälsoprofessorn Hans Rosling år 2018 rankade fem av mänsklighetens stora framtida hot nämndes risken för en global pandemi allra först.

Ett par dagar senare intervjuas Anders Tegnell i Aftonbladet och upprepar budskapet: ”Att vi skulle få en stor spridning i Sverige är inte troligt.”

Den 29 januari konstaterade Folkhälsomyndigheten (FHM) i samma tidning att ”risken för att smittan ska spridas i det svenska samhället bedöms för närvarande som mycket låg”.

Men dagen därpå meddelade WHO att viruset utgjorde ett internationellt hälsonödläge. Det verkade inte påverka Anders Tegnell som kort därpå, den 1 februari, sade till Aftonbladet: ”Min känsla är att det här kommer att ligga nära en vanlig influensa i farlighet och varaktighet. Det är svårt att jämföra eftersom vi inte vet hur länge det här kommer att hålla på, men en normal influensasäsong varar cirka åtta till tio veckor.”

Så fortsätter det när man läser eller lyssnar på inslagen från denna tid – gång på gång får vi veta att detta inte är något att bekymra sig för. Många citat finns samlade här.

Den 5 februari säger Johan Carlson, Folkhälsomyndighetens generaldirektör, till Svenska Dagbladet att ”coronaviruset kommer inte att spridas i svenska samhället under nuvarande omständigheter. Vi kan få enstaka fall och enstaka sekundärfall inom familjer, det går inte att undvika.” Han påpekar också – med en viss klarsynthet – att får ”vi mot förmodan stor spridning skulle det undergräva trovärdigheten för myndigheten.”

Anders Tengell tycker heller inte att man ska avstå från att resa bort på sportlovet.

Men överlag är beredskapen alltså god och ”risken att någon skulle drabbas är mycket låg”.

Anders Tengell tycker heller inte att man ska avstå från att resa bort på sportlovet.

Fler fall i Sverige

Den 26 februari menar FHM och Socialstyrelsen återigen i Aftonbladet att man ”tror inte att det blir ett stort utbrott inom Sverige”.

Den 27 februari säger Anders Tegnell till SVT att ”risken för enskilda individer att smittas vid resor fortfarande är låg”, apropå sportlovsresor. Återigen är budskapet – ingen fara.

Men efter sportlovet når smittan Sverige och flera fall rapporteras. Den 5 mars säger Anders Tegnell till Dagens Nyheter att smittan i form av importfall har nått toppen: ”Det finns anledning att tro att vi kommer att peaka nu, att vi har peakat.

Du tror alltså att det nu går neråt?

– Ja, det kanske går upp något. Men sedan kommer det med all sannolikhet att gå nedåt, om det inte dyker upp nya områden i världen där det är stor smittspridning och som folk reser till väldigt mycket.”

Några dagar senare medger dock Anders Tegnell för Aftonbladet att han underskattat problemet: ”Jag var lite för optimistisk. Jag hade inte tänkt på eller förstått att det kan ta några dagar i systemet innan fallen dyker upp här i Sverige också. Det är inte bara inkubationstiden som gäller, utan man måste lägga på ytterligare några dagar innan de blivit registrerade och diagnosticerade här i Sverige. Därför verkar peaken dra ut ytterligare något eller några dygn mer än jag trodde.

Så peaken hamnar på måndag eller tisdag i stället?

– Ja, eller nergången börjar då.”

I en intervju i DN den 11 mars är Anders Tegnell bekymrad över att många är rädda för coronaviruset, men konstaterar att de inte är lika informerade som han är.

Den 21 april bedömde den tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke att minst en halv miljon stockholmare redan kunde ha fått smittan…

Under våren drabbas så Sverige av en omfattande spridning. Men trots de initiala missbedömningarna så fortsätter de tämligen tvärsäkra prognoserna. Nu tror man tvärtom att spridningen ska gå mycket fort. En annan expert, Tom Britton, professor i matematisk statistik vid Stockholms universitet, gick då ut med ett scenario i april. Han menade att halva Stockholms befolkning skulle ha smittats i slutet av maj och att regionen då skulle ha uppnått flockimmunitet. Föredömligt nog har han nu själv gått ut i media och beklagat sin felbedömning.

Men tankarna slog rot. Den 21 april bedömde den tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke att minst en halv miljon stockholmare redan kunde ha fått smittan, rapporterade Aftonbladet, vilket vi nu vet är en osannolik uppgift. (Han sade dock senare att i en radiointervju att han ofta hade rätt.)

Viss självkritik

Den 3 juni är dock Anders Tegnell självkritisk i en intervju i P1. Man borde satt in fler åtgärder från början. Men denna insikt får honom inte att börja göra mindre optimistiska bedömningar. Den 29 juli gissar han i Aftonbladet att vi kommer att slippa en andra våg ”vare sig nu, eller senare”. Han fick stöd av Johan Giesecke den 24 augusti som var ute i samma ärende. Inte heller han trodde på någon andra våg i Sverige.

Men tidigare, redan den 8 maj hade Anders Tegnell i en intervju i Financial Times, förklarat att en andra våg var att vänta i höst – men då skulle Sverige ha haft så många smittade att vi skulle vara immuna. Dödsfallen skulle då bli fåtaliga.

Detta är bara ett litet axplock av de många artiklar och inslag som publicerats om cornapandemin, och det är som sagt mycket svårt att förutspå framtiden. Det är ändå rimligt att göra scenarion och försöka bedöma den nära framtiden – men man bör vara ödmjuk inför uppgiften.

Ödmjukhet viktigast

Tvärsäkra påståenden slår i regel tillbaka på avsändaren när de slår fel. Forskaren Philip Tetlock och vetenskapsjournalisten Dan Gardner har i boken Superforcasting. The art and science of prediction (New York 2015) undersökt förutsägelser. De har testat ett tusental vanliga amerikaners förmåga att bedöma frågor i den nära framtiden. De fann att några var betydligt bättre än slumpen. Dessas framgång berodde inte bara på intelligens, skicklighet i statistik eller omfattande nyhetskonsumtion. De som var riktigt bra var framför allt ödmjuka personer med förmåga att ändra ståndpunkt när nya fakta tillkommer – de låste sig sällan i vissa modeller eller tankefigurer utan var nyfikna och flexibla i sitt tänkande.

Men tendensen i de svenska experternas uttalanden under pandemins initiala fas var tydlig – de ville inte oro sig, eller allmänheten, i onödan. Gång på gång underskattade de potentialen, men de verkade ändå inte ändra sig. Det må vara klokt att inte vara överdrivet alarmistisk. Men har man ansvar för ett visst område så bör man vara på sin vakt – och ta varje tänkbart hot på allvar.

Man kan därför tänka sig att såväl myndighetsföreträdare som politiker rentav bör odla en pessimistisk läggning. Vem vill ha en finansminister som underskattar risken för en finanskrasch? Eller en Säpochef som tror att terrorismen är utrotad för gott? Sysslar man med smittskydd är det väl rimligt att ta varje pandemivarning på allvar?