Jag har en tidigare kollega som en gång ansvarade för ett inslag i radio som fick massiv kritik. ”SR:s trovärdighet i gungning”, ”Hur kunde detta släppas igenom?!” Ja, ungefär så löd tidningsrubrikerna. Framåt helgen var det dags för honom att bli intervjuad av det mediegranskande programmet Medierna i P1. Reportern därifrån kom laddad med ett helt batteri av kritiska frågor och full beredskap för alla bortförklaringar som kunde tänkas komma upp.
Men min kollega svarade redan på den första frågan ungefär så här: ”Ja det här blev inte alls bra. Och ansvaret för det är mitt”.
Den mediekritiske reportern tappade hakan, tittade ner i sina papper och visste inte riktigt hur han skulle fortsätta. Eftersom han var så ovan vid människor som erkänner och tar på sig ansvaret för misstag och felbedömningar.
Jag undrar om inte våra svenska makthavare har en del att lära sig av min före detta kollega. För som det offentliga samtalet ser ut nu tycks de snarare ha inspirerats av Trumps gamle advokat Roy Cohn vars devis var: ”Avled och distrahera. Medge aldrig, aldrig ett misstag.”
Ju större misstag desto mindre ansvarstagande
Vår nutidshistoria innehåller många exempel. Och ju större missbedömningen är, ju gravare konsekvenser den fått, desto mindre benägna är makthavarna att medge att de gjort sina misstag. Eller vad sägs om Maud Olofssons famösa aktuelltintervju kring Nuon-affären. En missbedömning som beräknas ha kostat skattebetalarna över 50 miljarder kronor och där hon vägrade inställa sig hos Konstitutionsutskottet för att svara på kritiken. Eller ens ville berätta om statsministern hade informerats inför affären eller ej. Varför inte bara ta ansvar, visa vad man lärt sig av misstagen och gå vidare?
Eller flyktingkrisen 2015 där den rödgröna regeringens mantra var: ”Ingen kunde förutse att Europa skulle få en så stor flyktingvåg och att så många skulle försöka ta sig till Sverige”. Jo, det var många som förutsåg det. Exempelvis Expressens politiska chefredaktör Anna Dahlberg som var en av många som förvarnade om det som komma skulle och som försökte uppmärksamma allmänheten på hur oförberett Sverige stod inför det. Det välkända faktumet att Migrationsverkets boendekapacitet var långt över bristningsgränsen redan flera år tidigare var ett tydligt järtecken. Så varför inte bara medge att missbedömningar gjordes? Ta ansvar, visa vilka lärdomar som dragits och gå vidare.
Just nu befinner vi oss i en liknande situation vad gäller Sveriges coronastrategi. Det har helt uppenbart gjorts flera missbedömningar – såväl av regeringen som av myndigheterna – som har resulterat i en onödigt stor smittspridning och följaktligen onödigt många förtida dödsfall. Redan inledningsvis bedömdes smittan felaktigt inte vara en fara för Sverige. Därefter bedömdes risken för samhällsspridning som låg. Människor som kom hem från olika smitthärdar runt om i världen kunde därmed ge sig ut i samhället, gå till jobbet, gå på fest med vänner och så vidare.
Under sommarens tillfälliga coronastiltje gjordes så bedömningen att risken för en andra våg av smitta var osannolik. Chansen att göra om och göra rätt och till skillnad från i våras testa, spåra och isolera försattes därmed. Även detta ett ödesdigert misstag. Regeringen har fram tills nyligen i princip sagt att de är beredda att genomföra de åtgärder Folkhälsomyndigheten ger grönt ljus till. Och när det nu blir alltmer uppenbart att denna blinda tro på myndighetens bedömningar inte har tjänat Sverige väl under pandemin distanserar sig regeringen lite försiktigt. Och förstås utan att med ett ord medge det offentligt.
Varför inte bara ta ansvar, medge att felbedömningar gjorts, visa vilka lärdomar som dragits och gå vidare?
Det har växt fram en praxis där medgivande av allvarliga felbedömningar anses vara liktydigt med politiskt självmord. Jag tror att makthavarna bedrar sig där. De allra flesta tänkande människor inser att detta är mycket komplexa och svåra bedömningar att göra. Beslut måste ofta fattas snabbt och på bristfälligt underlag. Oppositionens vacklande mellan olika positioner under pandemin manar till ödmjukhet även från deras sida. Mot den bakgrunden finns sannolikt en ganska stor förståelse hos allmänheten för att bedömningar kan bli fel. Däremot tror jag inte att det inger förtroende hos medborgarna när de ansvariga ständigt förnekar det uppenbara och med Roy Cohns ord avleder, distraherar och aldrig, aldrig medger ett misstag.
Ju mindre misstag desto mer…
Det lustiga i sammanhanget är att när det gäller små misstag, som inte får några särskilda konsekvenser för allmänheten alls. Då tycks andra regler gälla. Jag kommer till exempel aldrig att glömma när moderaten Tomas Tobé avslöjades med att ha använt de bonuspoäng han tjänat in på sina tjänsteresor med SJ till att resa gratis utanför tjänsten samt köpa vin och nötter till ett sammanlagt värde av 10 865 kr. Jag såg med stigande olustkänslor i TV 4:as livesändning hur han genomgick den obligatoriska golgatavandringen från mikrofon till mikrofon. Hos varje reporter, säkert ett 20-tal, biktade han sig med uttalanden som. ”Jag borde haft bättre kontroll på hur man kan använda SJ-poängen eftersom jag i huvudsak har tjänat in de här poängen via tjänsteresor så är det helt fel att använda dem som en förmån privat som jag ju har gjort.”
Tyvärr har medierna i dagens Sverige fått en sådan makt att deras logik ofta blir den som gäller.
Ja, visst var det fel att göra så. Men var det helt fel? Och var det ens värt att uppmärksamma? Jag var sannolikt inte den enda som kände en förbjuden längtan efter en Tobé som plötsligt spände ögonen i reportern och utbrast: ”Sverige har fullt av problem. Detta är inte något av de större. Hur kan ni lägga resurser på en sån här skitgrej!? Gå iväg och gör riktig journalistik istället.”
Alldeles säkert var golgatavandringen en bättre mediestrategi för den som vill överleva. Men ovärdig var den. Både för journalisterna och för Tobé själv. Tyvärr har medierna i dagens Sverige fått en sådan makt att deras logik ofta blir den som gäller. Så länge medierna inte helt säkert kan fastslå att ett fel begåtts – vilket ju skulle bli följden av att en makthavare öppet medger det – så kan denne lyckas klamra sig fast vid makten. Men till priset av minskat förtroende och faktiskt också en på sikt urholkad makt.
Makten och ansvaret hänger ihop
För att förklara hur jag menar att ansvarstagande och ansvarsutkrävande borde se ut och hur det hänger ihop med makt ska jag använda ett övertydligt exempel. En coach för ett topplag i fotboll vet en sak: Det är bara resultaten som räknas. Lyckas laget inte överträffa, eller åtminstone prestera i linje med, ägarnas och fansens förväntningar kommer han att få sparken. Det innebär för det första att många duktiga fotbollstränare får sparken, eftersom de ofta misslyckas i den knivskarpa konkurrensen. Det duger inte att skylla på dåliga spelare, dåliga domare eller undermåliga fotbollsplaner.
Men det innebär också – vilket är en viktigare poäng i sammanhanget – att så länge de har positionen som högsta ledare för laget i fråga råder inga som helst tvivel om vem som har makten. Eftersom alla är införstådda med vem som tar ansvaret när något går fel. Och det är här parallellen till makthavare inom svensk politik och landets myndigheter blir riktigt intressant. Den som skyfflar runt ansvaret när något går fel, exempelvis en regering som skyller på en myndighet eller en myndighet som skyller på regionerna, kommer inte att uppfattas som en legitim innehavare av den formella makt de har tilldelats. Och makten är som vatten, hittar den inte en plats naturlig att stanna på rinner den vidare, utåt och nedåt.