Gautam är även människorättsaktivist och vänsterintellektuell, och han har länge skrivit om Kashmirkonflikten och den maoistiska naxalitrörelsen. Vi hade ofta olika syn på vad som orsakade vad – men han var alltid hjälpsam och gav tips, kontakter och oumbärliga råd om strategier för att navigera i en minst sagt komplicerad verklighet. I dag sitter Gautam i fängelse. Han väntar på rättegång då han och sexton andra journalister och aktivister anklagas för terrorism mot den indiska staten.
Vad hände? Gautam har, vad jag vet, inte förändrats nämnvärt genom åren. Men det har hans hemland Indien gjort.
Annat debattklimat
När jag forskade som mest om Kashmirkonflikten under 1990-talet var diskussionsklimatet och den politiska miljön i Sydasien annorlunda. Trots den konflikt som utspelat sig i Punjab, den pågående Kashmirkonflikten, spänningar mellan Indien och Pakistan, så kunde jag resa relativt fritt i de områden som berördes av konflikten. Jag kunde till och med ta mig fram på flera av de vägar som användes för vapenexporten från gränsområdet mellan Pakistan och Afghanistan till Srinagar i den Indienkontrollerade delen av Kashmir.
Läskunnighetsrevolutionen bromsade befolkningsökningen och minskade ojämlikheten mellan kön, kast och religion.
Under denna tid var Indien, trots brister i sin demokrati och sitt i flera avseenden extremt hårdhänta sätt att hantera konflikter, ett land där graden av demokrati långsamt ökade. Det bildades nya politiska rörelser och lokaldemokratin förstärktes. Läskunnighetsrevolutionen bromsade befolkningsökningen och minskade ojämlikheten mellan kön, kast och religion.
Indien tycktes skapa en egen gravitationskraft för demokratisk utveckling – och landet förväntades leda hela Sydasien på rätt spår. I dag är bilden annorlunda. Förändringar under de senaste åren kan förklara varför Gautam nu anklagas för att vara terrorist. Den hindunationalistiska regim som i dag styr Indien har på kort tid förändrat landet så att termen hybridregim är mer passande – ett land som upprätthåller en demokratisk fasad, men som bakom kulisserna gör något helt annat.
Hindunationalister och demokratins nedgång
I dag leds Indien av premiärminister Narendra Modi och Bharatiya Janata Party (BJP – ”Indiska folkets parti”). De kan beskrivas som chauvinistiska hindunationalister. De företräder en rörelse som har historiska rötter som sträcker sig längre bakåt i tiden än Kongresspartiets.
I början av 1900-talet expanderade de organisatoriskt och utvecklade sitt ideologiska budskap. De blev en motpol till Kongresspartiets, i vart fall på pappret, sekulära och vänsterorienterade mål. Inför självständigheten 1947 krävde Muslim League och dess ledare Mohammad Ali Jinnah en egen stat, utifrån övertygelsen att fredlig samexistens för muslimer och hinduer inte var möjlig.
Synen på samexistensens omöjlighet delades av de tidiga hindunationalisterna som från mitten av 1920-talet bildade Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS – ”Den nationella frivilligrörelsen”). Den så kallade hindutvaideologin som formulerades då inbegrep en konservativ syn på religion och familj, och ett slags ”blut und boden”-idé om vilka som skulle räknas som medborgare. Under 1960-talet bildades kaderorganisationen Vishva Hindu Parishad (VHP – ”Världshinduiska rådet”), och på 1980-talet antog BJP den form som den har i dag och som utgör den viktigaste partipolitiska grenen i den rörelse som omfattar de nämnda organisationerna, och fler därtill, och som går under benämningen Sangh Parivar (som kan översättas till ”RSS-familjen”).
BJP-anhängare i ett massmöte inför valet 2014. Foto: Sten Widmalm.
Under lång tid betraktades hindutvarörelsen som allt annat är rumsren. Det berodde delvis på att Mahatma Gandhi 1948 mördades av en före detta medlem av RSS. Men det handlade även om att Kongresspartiet mycket effektivt propagerade för modernisering och ideal som stod i motsats till hindunationalismen. Emellertid hamnade Indien i en djup demokratisk svacka i mitten av 1970-talet då Indira Gandhi införde ett 21 månader långt undantagstillstånd. Men demokratin återhämtade sig, och vid början av 1980-talet återfick Kongresspartiet en hel del av sin popularitet.
Men även stödet för hindunationalisterna växte sig under denna period starkare som en motreaktion på Indira Gandhis hårda styre.
Sekulära ideal ersattes i än större omfattning av särbehandling av olika minoriteter, som kan beskrivas som etnisk populism.
Mot slutet av 1980-talet var stora delar av Kongresspartiets förtroendekapital reducerat. Konflikten i Punjab, en växande konflikt i Kashmir, ett utrikespolitiskt haveri på Sri Lanka, en ständigt låghalt ekonomi och omfattande korruptionsskandaler där Boforsaffären utgjorde den största, gjorde att väljarna i allt större utsträckning vände partiet ryggen och det stärkte den hindunationalistiska oppositionen. Samtidigt genomgick Kongresspartiet ett organisatoriskt förfall. I ren desperation bytte det då strategi i identitetspolitiska frågor.
Sekulära ideal ersattes i än större omfattning av särbehandling av olika minoriteter, som kan beskrivas som etnisk populism.
Mer etnisk populism
BJP svarade då med än mer etnisk populism – men till förmån för den hinduiska majoriteten. De bröt med gamla koalitionspartner som de ansåg höll tillbaka rörelsens huvudbudskap. Resultatet visade sig först som en svag uppgång i stödet bland väljarna i slutet av 1980-talet. Men så ökade stödet när den indiska ekonomin liberaliserades. Efter valet 1999 lyckades BJP bilda en regering som höll sig kvar vid makten en hel mandatperiod fram till 2004.
Ändå tvingades BJP av koalitionstaktiska skäl att hålla tillbaka en hel del av sitt hindunationalistiska budskap. Väljarna blev besvikna över vallöften som aldrig infriades, och Kongresspartiet tog revansch.
I valet 2014 lyckades Narendra Modi och BJP mobilisera väljarna med frågor som berörde nationell stolthet, utlänningars orenhet, veganism, yoga – allt blandat med stormaktsdrömmar.
Sedan såg det ut som att Kongresspartiet lyckades med att förnya sig. Interndemokratin förstärktes och partiet lyckades dra nytta av den ekonomiska utvecklingen och appellera till den snabbt växande medelklassen. Men efter ytterligare ett helt decennium vid makten hade alltför mycket gått i baklås. Inför valet 2014 var partiledningen föråldrad och utmattad, och dynastipolitiken var tillbaka. Förtroendet för Sonia Gandhi och premiärminister Manmohan Singh var skadat av alltför många korruptionsskandaler. Det var definitivt så att Kongresspartiets under den sista mandatperioden bidrog till att demokratinivån började dala.
Men nedgången då bleknar i jämförelse med vad som skulle komma.
I valet 2014 lyckades Narendra Modi och BJP mobilisera väljarna med frågor som berörde nationell stolthet, utlänningars orenhet, veganism, yoga – allt blandat med stormaktsdrömmar. De fångade upp missnöjet med Kongresspartiet, fördömde med kraft korruption och nepotism och lyckades framför allt med att stärka väljarnas hopp inför framtiden. Det blev en jordskredsseger. Och sedan en till 2019. BJP fick därmed ett fast grepp om båda kamrarna i parlamentet på nationell nivå, och de växte sig så starka att de i dag har blivit det helt dominerande partiet i nästan samtliga delstater i landet.
I och med detta maktskifte inleddes en systematisk avdemokratisering.
Politisering av universiteten
Sedan 2014 har hela utbildningssystemet målats om i hindutvarörelsens färger. Historieböckerna har fyllts med hyllningar till hindunationalismen. Universiteten har kraftigt politiserats. I vetenskapliga sammanhang etablerar sig en hindunationalistisk variant av Lysenkoismen. Vid konferenser som anordnas med statligt stöd uttalar sig forskare om hur Indien utvecklade stamcellsteknologi för tusen år sedan. Landet fick tillgång till internet och kärnvapen och kunde genomföra rymdresor långt före västländerna, påstås det.
Yogagurun Baba Ramdev, som länge har haft Modis öra, propagerar för att homosexualitet är en sjukdom – men den sägs kunna botas med yoga.
I flera delar av landet har trakasserier mot minoriteter ökat kraftigt.
Lagar och konstitution skrivs om så att Indien antar mer utseendet av en etnisk stat. Senast har det handlat om den så kallade ”Citizenship (Amendment) Act, 2019” som nu skapar laglig rätt att särbehandla flyktingar som är muslimer. Delstaten Jammu och Kashmir, som är den enda delstat som har en muslimsk majoritet, delades för ett år sedan upp och berövades sin särskilda autonoma status. För knappt ett år sedan stängdes hela delstaten ner, och så gott som samtliga oppositionspolitiker frihetsberövades.
I flera delar av landet har trakasserier mot minoriteter ökat kraftigt. Särskilt muslimer misshandlas och till och med lynchas.
Domstolar och polis styrs allt mer av hindunationalister, och nya terroristlagar gör medborgare rättslösa. Statsvetaren Amrita Basu beskriver i detalj i boken Violent Conjunctures in Democratic India (Cambridge 2015) hur något som liknas vid en ”perfekt storm” uppstår när BJP får makten på central-, delstats- och lokalnivå och när civilsamhällets aktörer börjar marschera i samma riktning.
I dag utsätts aktörer som arbetar för liberala värderingar, jämställdhet och mänskliga rättigheter för upprepade attacker. Det är inte bara Greenpeace och Amnesty som blir motarbetade. Inom några månader efter valet 2014 hade tusentals, möjligtvis över 20 000 organisationer, förlorat möjligheten att ta emot stöd från utländska finansiärer. De organisationer som överlevde utrensningen fick snabbt överge sina agendor och vänja sig vid att titta över axeln i rädsla för att göra något som BJP kunde ta anstöt av. När som helst kan Sang Parivars lynchmobbar slå till.
Attacker mot det fria ordet
Sedan 2014 har även attackerna mot medierna och det fria ordet blivit allt fler och våldsamma. Om en redaktör publicerar något som anklagas för att uttrycka ”fel” åsikter, drar nu bokförlagsredaktörer hellre in sina utgåvor och bränner dem själva – innan hindutva-aktivisterna bränner ner hela förlagets byggnader.
Om någon säger något i sociala medier eller tidningarna som sedan uppfattas negativt från BJP:s sida kan det i dag leda till åtal eller till att polisen gör ”hembesök”. Det senare fick Siddharth Varadarajan som är redaktör för den oberoende nättidningen The Wire, som jag själv skriver för, erfara. Under våren fick han och hans familj påhälsning av inte mindre än åtta poliser som hade kört hela vägen till New Delhi från Ayodhya i delstaten Uttar Pradesh. Sannolikt var det en direkt varning från delstatschefen, som representerar en särskilt hård form av hindutvaideologisk styrning i den delstaten.
Därmed agerade polisen bortom de gränser som lagen föreskriver, och det skedde dessutom under pågående corona-nedstängning. För Sang Parivars representanter vid makten gäller inte längre lagarna.
Det är i denna kontext som min kollega Gautam nu ska tystas. Det är främst hans arbete som kopplas till maoister inom naxalitrörelsen som nu vänds mot honom. Naxalitrörelsen började som ett uppror mot jordägare och kastförtryck för ungefär 50 år sedan. Idag har den spridit sig från Västbengalen och ända ner till Kerala. Konfrontationerna mellan naxaliter, polis och säkerhetsstyrkor har inneburit extremt brutala attacker – från båda sidorna i konflikten. Gautam har skrivit och undersökt rörelsen och den indiska statens övergrepp under årtionden.
För drygt tio år sedan var det Gautam som hjälpte den nyligen bortgångne Jan Myrdal att komma ut i djungeln för att träffa rörelsens högsta ledning. Mycket kan sägas om riskerna som Jan Myrdal utsatte alla möjliga parter för genom sin resa. Bland annat fick han bäras på bambubår när djungelmarscherna blev för påfrestande för honom. Men Gautam publicerade boken Days and nights in the heartland of rebellion som beskriver resan och ger Gautams och naxaliternas syn på konflikten. Eftersom rapporteringen om naxalitkonflikten i Indien är så ensidig fanns det ett stort värde i att någon talade med primärkällorna.
Författaren Arundathi Roy har gjort liknande besök hos rörelsen och kan beskrivas som ett slags sympatisör – även om hon definitivt inte ställer sig bakom våldet som rörelsen använder sig av.
Långsamma rättsfall som metod
Här finns det självfallet en hel del som kan diskuteras om hur man ska förhålla sig till journalister och forskare som undersöker radikala rörelser. Men så länge skribenterna inte själva manar till terrorhandlingar eller börjar agera som språkrör för terrorister, så måste rimligtvis sådana röster som Roy och Gautam ha ett starkt skydd genom pressfriheten och yttrandefriheten. Det måste vara möjligt att andra än de som företräder statens intressen ska kunna undersöka och tala fritt om orsaker till konflikter och kritisera statens övergrepp när sådana sker.
Men den friheten tycks nu vara på väg att försvinna i Indien.
Det Gautam har råkat ut för är ett viktigt exempel. Metoderna som den indiska staten tillämpar är minst sagt uppseendeväckande och passar inte in i beskrivningen av en demokrati.
Hindunationalistiska aktivister tog sig till mötet och utsatte deltagarna bland annat för stenkastning.
Gautam är sedan två år tillbaka frihetsberövad i det rättsfall som bär beteckningen ”Bhima Koregaon”. Namnet syftar på en liten by i delstaten Maharashtra som under mycket lång tid har haft särskild betydelse för de lågkastiga – ofta benämnda daliter – i Indien. Tillsammans med britterna stred bland annat daliter på artonhundratalet mot delar av den armé som leddes av Marathirikets siste peshwa (ledare), Bajji Rao II, och det ledde till en osannolik och storslagen seger. Symbolvärdet av händelsen var stort för de lågkastiga och har inspirerat flera politiska rörelser mot kastförtryck.
Den 1 januari 2018 skulle segern ha firats med ett tvåhundraårsjubileum i Bhima Koregaon. Det hör till saken att Maharashtra länge har varit högsäte även för de mest radikala rörelserna i Sang Parivar, med en betydande representation av högkastiga och jordägare i politiska organ.
Jubileet fick inte pågå länge förrän det urartade. Hindunationalistiska aktivister tog sig till mötet och utsatte deltagarna bland annat för stenkastning. En mötesdeltagare avled i attackerna och det ledde i sin tur till stora protester i flera delstater. Men den indiska staten reagerade inte här genom att rikta sina insatser mot förövarna vid mötet. I stället arresterades ett flertal civilrättsaktivister och journalister som stod på, eller påstods stå på, daliternas sida.
Gautam är i dag en av de journalister och aktivister som står anklagade. Anklagelserna handlar om att daliterna skulle ha uppviglats och att det var skälet till upploppen. Dessutom lades anklagelser till om samverkan med naxaliterna, som är verksamma i en helt annan del av landet.
Hela tiden läggs det nya misstänkta till fallet. Den berömda fackföreningsledaren och civilrättsaktivisten Sudha Bharadwaj står i dag anklagad men får ingen rättegång. Senast arresterades den 83-åriga jesuitprästen Stan Swamy. Fallen utreds oerhört sakta och omfattar redan tusentals sidor. Flera av de misstänkta har varit frihetsberövade i över två år. Risken är stor att varken många av de anklagade aldrig kommer att släppas levande. Dessutom är ”polisutredningarna” löjeväckande. Akademikern, författaren och dalitaktivisten Vernon Gonsalves ställdes förra året inför högsta domstolen i Mumbai, då polisen ansåg sig ha funnit bevis som antydde att han hade anknytningar till extrema och våldsamma revolutionära rörelser.
Bland annat hittade polisen cd-skivor med musik med oroväckande titlar (en handlade om motstånd mot kärnvapen) och en bok med en titel som misstänktes som motiv för uppviglande verksamhet. Den handlade nämligen om krigföring i andra länder. Det var Leo Tolstojs Krig och Fred – översatt och utgiven 1977 av delstaten Maharashtra.
Inhuman behandling
Den är tyvärr lite som talar för att Gautam eller de andra anklagade kommer att få en rättvis rättegång, och under sin väntan får de anklagade utstå inhuman behandling. För Gautams del har det inneburit husarrest och sedan fängelse i Maharashtra, som är en av de delstater där covid 19-epidemin härjar som värst.
Under den stekheta sommaren har Gautam, som är 68 år gammal, fått tränga ihop sig med 350 personer som också väntar på rättegång. De förvaras i några få rum som varken har tillräckligt många toaletter eller luftventilation som klarar belastningen. Under tiden mal den indiska rättsapparatens kvarnar i ultrarapid. Det är tydligt att behandlingen av Gautam ska utgöra ett varnande exempel.
Men visst. Det kunde varit värre. Som det direkta våld som företrädare för sekulära politiska perspektiv utsatts för. Som till exempel journalisten Gauri Lankesh som var redaktör för tidskriften Lankesh Patrike i delstaten Karnataka. Hennes radikala journalistik, hennes stöd för kvinnorättsrörelsen och hennes uttalade kritik mot hindutvarörelsen, betraktades som ostoppbar tills hon blev ihjälskjuten utanför sitt hem en kväll i september 2017. Mycket tyder på att organiserade hinduextremister var inblandade i mordet.
Få av BJPs politiker uttrycker något som helst engagemang i frågan.
Fortsatta protester
Ett annat fall handlar om journalisten Shujaat Bukhari, som varit mig till stor hjälp och som varit oändligt generös med sina råd och analyser genom åren när jag forskade om Kashmirkonflikten.
En dag i juni 2018 träffades han av en kulsvärm som avlossades på nära håll när han var på väg in i sin bil efter att ha lämnat sin tidningsredaktion. Det är oklart vem som genomförde attentatet. Kanske var det kashmiriska terrorister. Men det är också känt att Bukhari hade lyft fram den indiska statens övergrepp i regionen (precis som Gautam har gjort), och därmed kategoriserades han som hindutvarörelsens fiende.
Det finns ändå en hel del akademiker, journalister och medborgare som protesterar mot de förändringar som BJP genomför för att förtrycka det fria ordet och skapa en indisk etnisk stat.
De genomför namninsamlingar och ibland demonstrationer. Under till exempel februari i år protesterade man i New Delhi mot de nya lagarna som diskriminerar muslimer. Men de blev genast attackerade av hindutvaanhängare. Över femtio personer dödades. En hel del av våldet var sexualiserat – precis som under massakrerna i Gujarat 2002 då över tusen personer dödades under fyra dagar. Ungefär åttio procent av dödsoffren var muslimer – i en delstat där lika stor andel är hinduer. Polisen gjorde så gott som ingenting för att stoppa upploppen. Delstatschefen var också passiv – kanske till och med delaktig. Det var ingen mindre än Narendra Modi.
En omfattande självcensur breder ut sig bland publicister, journalister, frivilligorganisationer och politiker i opposition.
Efter våldet mot muslimerna ökade stödet för honom och BJP i Gujarat och han blev omvald. Därefter tog han klivet in på den nationella politiska arenan. Det Indien som Modi skapar i dag är en avbild av hans regim i Gujarat.
Kinas nya utrikespolitik i bakgrunden
Hybridstaten Indien håller regelbundna val, och upprätthåller vissa fri- och rättigheter för journalister, medier, och politiska partier. Men demokratin hotas av ständig syrebrist. Hot och våld mot minoriteter och oliktänkande tilltar. Kaderorganisationer skickas ut för att hålla rätt på medborgarna och utföra bestraffningar.
En omfattande självcensur breder ut sig bland publicister, journalister, frivilligorganisationer och politiker i opposition. I den senaste undersökningen som ”Reportrar utan gränser” publicerade över pressfriheten i 180 länder, hamnade Indien på plats 142. Det är lite bättre än Pakistans rankning, och något sämre än Sydsudans.
Frågan i dag är när Indien hamnar på en demokratinivå som mer liknar till exempel Pakistans eller Bangladeshs. Demokratiutvecklingen i de flesta delarna av Sydasien går i fel riktning. Utvecklingen drivs delvis fram av interna krafter. Bangladesh har under tio år under Sheikh Hasinas och Awami Leagues ledning omvandlats till en enpartistat. I Pakistan, som bara för några år sedan såg ut att vara på väg mot en lovande demokratisering, går utvecklingen också åt fel håll. Oppositionella, journalister och religiösa minoriteter jagas som aldrig förr.
Det är en ren kniptångsmanöver – attackerna mot liberala institutioner och de individer som ger dem sitt stöd kommer, precis som i Indien, från staten och aktörer i civilsamhället – samtidigt. De som fångas in torteras eller bara försvinner.
Myanmar skapade nyligen, med Kinas goda minne, flyktingkatastrofen där Rohingyerna fördrevs till Bangladesh. Listan bara fortsätter.
Indien, som än så länge försökt hålla sig utanför BRI, får nu allt oftare sina gränser mot Kina ifrågasatta och till och med attackerade.
Det är uppenbart att Kina påverkar trenden utifrån genom den politik som går under beteckningen ”Belt and Road Inititaive” (BRI) eller den nya sidenvägen. Satsningarna på infrastruktur, som i sig i flera avseenden är behövliga, drivs igenom med metoder som får polariserande konsekvenser.
De som involveras i BRI uppmuntras till auktoritärt beteende. Xi Jinpings auktoritära och i flera avseenden totalitära regim är i dag en förebild i Sydasien. Och Kinas ledning anser att den som inte är för BRI arbetar mot den kinesiska statens intressen. Indien, som än så länge försökt hålla sig utanför BRI, får nu allt oftare sina gränser mot Kina ifrågasatta och till och med attackerade. Det är svårt att verifiera uppgifterna om antalet omkomna, men under sommaren dödades tjugo indiska och (möjligtvis) drygt fyrtio kinesiska soldater i upptrappade gränskonflikter. Dessutom bör det nämnas att Kina gör anspråk på hela delstaten Arunachal Pradesh i Indien.
Detta ökar knappast incitamenten för Modi och BJP att ändra kursen och styra tillbaka landet mot en mer demokratisk utveckling. Dels måste Modi hålla upp fasaden under konflikterna med Kina – som Indien är militärt chanslöst mot.
Modi försöker nu dessutom skyla över misslyckanden med ekonomin och hanteringen med covid 19-krisen. Det görs genom att pumpa upp den auktoritärt orienterade och etniska nationalistiska retoriken. Det är där Gautam befinner sig – i ett land och en region där demokratins ljus nu släcks – ett i taget.