Post-trumpatisk stress i det progressiva USA

Nu när Trump har förlorat kan man konstatera att det progressiva USA har överlevt.

Efter ett par månader luckrades tillståndet av bottenlös förtvivlan upp. Främst av det som många Kalifornienbor inte helt verklighetsfrånvänt intalade sig; att USA är så stort och komplext att en högerpopulistisk dokusåpapresident i Washington D.C. inte kan fräta sönder Kaliforniens värderingar. Samma stålsättande tillförsikt bredde ut sig i andra progressiva nav, utifrån en sorts post-trumpiansk ”We shall overcome”-devis. Och nu när Trump har förlorat kan man konstatera att det progressiva USA har överlevt. Men till priset av en posttraumatisk stress hos demokrater, som kommer att hållas vid liv av ett land som till stor del förblir Trumps.

En alternativ verklighet

Trump vrålar nu – som väntat – om valfusk. Kvalificerade analyser pekar dock på att ingen av Trumps stämningsansökningar sedan valdagen kommer att leda till något substantiellt rent juridiskt. Detta går till och med att uttolka från det finstilta i de multipla mejl där Trumpkampanjen desperat har tiggt om bidrag för en ”Election Defense Task Force”. Bland annat står det i klartext att 60 procent av bidragen kommer att gå till att täcka Trumpkampanjens ekonomiska skulder – inte till stämningsansökningar.

Det är ramverket för en alternativ verklighet där Trump fortsätter att vara president i fyra år till.

Däremot skadas amerikansk demokrati av Trumps till synes grundlösa propagandakampanj om valfusk. Precis som Trumps myriader av andra flagranta, motbevisade lögner – vare sig om egna framgångar eller Obamas födelseattest – så kommer miljontals amerikaner att fortsätta tro att Joe Biden vann genom valfusk, även om inga belägg för det påvisas. Just nu planerar Trump en massmötesturné på valfusktemat, som lär bli välbesökt. Det är ramverket för en alternativ verklighet där Trump fortsätter att vara president i fyra år till. För inte kommer Trump så småningom att dra sig undan som forna presidenter respektfullt brukat göra. Han kommer att driva sin personkult vidare. Kanske genom en egen tv-kanal – eftersom han flera gånger har klagat på att Fox News inte längre levererar.

Desillusionerande stöd

Den snäva marginalen mellan Trump och Biden i presidentvalet är desillusionerande för demokratiska väljare. Att Trump en gång lyckades dupera en stor del av det amerikanska folket att rösta mot sina egna intressen, kunde man svälja. De visste ju inte bättre. Betydligt svårare är det att acceptera att Trump har fått ett så starkt stöd efter den av vänsterliberaler vedertagna uppfattningen om den polariserande, rasistiska, misogyna, patriarkala och hatiska fars som han på bästa sändningstid har genererat i fyra år. Med hela 33 procent av rösterna i Kalifornien, och flest icke-vita väljare av en republikansk president nationellt sedan Richard Nixon 1960. Trots en sommar av Black Lives Matter-protester, med städer som Portland belägrade av både vänster- och högeraktivister samt nationalgarde. Och trots 248 000 döda amerikaner i en pågående pandemi som Trump har negligerat.

De minoriteter som Bidenkampanjen behövde starkt stöd från har inte slutit upp som väntat, trots Trumps öppna rasism.

Detta får det att framstå som att något fundamentalt faktiskt har gått sönder i USA:s kulturella och politiska bindväv. Eller har Trump bara blottat tendenser som fanns redan innan han blev president? De minoriteter som Bidenkampanjen behövde starkt stöd från har inte slutit upp som väntat, trots Trumps öppna rasism, där han skroderat om sin ”relation med de svarta” och sagt att mexikanska invandrare ”är våldtäktsmän”. USA är onekligen så stort och komplext att många latinos och svarta väljare ändå attraheras av Trump. Detta utgör en spricka med ett kraftfält över sig som Joe Biden och Kamala Harris kommer att ha svårt att tränga igenom. Biden och Harris är och förblir representanter för det etablissemang som Trumpväljare har velat omkullkasta. Och Trump kommer fortsätta att påminna dem om det.

Kalifornisk självständighet

Många i Kalifornien har länge drömt om att helt separeras från USA. På valdagen den 3 november började #Calexit att trenda igen i sociala medier. Den brexit-inspirerade hashtaggen härstammar från kampanjen Yes California, som startades 2015 – men som fick riktig fart först efter Donald Trumps vinst 2016. Och inte enbart som fantasi, utan även som seriöst förslag till en folkomröstning om utträde (där man aldrig har lyckats få tillräckligt många namnpåskrifter). Ett scenario där Kalifornien har bäst förutsättningar i USA.

Kalifornisk självständighet skulle vara katastrof för det demokratiska partiet.

Kalifornien är som landets rikaste delstat redan relativt oberoende, med en BNP som motsvarar världens femte största ekonomi. Kalifornisk självständighet skulle dock vara katastrof för det demokratiska partiet, som då skulle förlora Kaliforniens 55 elektorer – fler än för någon annan delstat – samt dess två senatorer och delegation i representanthuset. Och nu när Biden faktiskt har vunnit, lär #Calexit ebba ut igen. Men frågan kommer att ligga kvar i den mentala grytan och bubbla upp om den politiska temperaturen stiger på nytt.

Trauma – Trumps politiska verktyg

Trauma har varit ett medvetet grepp hos Trumpadministrationen. Man har sanktionerat och exploaterat att Trump under hela sin mandatperiod dagligen har agerat utifrån sina lägsta impulser, både på och utanför Twitter. Det har varit traumatiserande att världens mäktigaste politiker konstant har sprutat ur sig tirader av hat och vansinniga konspirationsteorier – kontinuerligt faktagranskade av stora dagstidningar som The Washington Post och The New York Times. Däribland vanemässig demonisering av journalister, vulgära sexistiska angrepp på kända kvinnor. Och så anklagelser om sexuella trakasserier från minst 26 kvinnor, samt offentliggörandet av en inspelning där Trump säger ”ta dem på fittan”.

Trump traumatiserar sin egen väljarbas genom hysteriska skräckscenarier om vad som skulle ske utan honom som president.

Detta parat med Trumpadministrationens mer kallt beräknade traumainducering; barn som slits från föräldrar vid gränsen, för att sätta skräck i flyktingar som ännu inte hunnit fram. Trumps frotterande med diktatorer som Kim Jong-un. Reseförbudet för muslimer. Jakten på papperslösa. Angreppen på hbtq-rättigheter. Flirtandet med våldsamma, högerextrema stödtrupper som Proud Boys. Trumps ovilja att ens närma sig ett fördömande av vit makt-rörelsen – trots möjligheter på ett silverfat, som under första presidentdebatten där Chris Wallace ställde frågan. Samtidigt traumatiserar Trump sin egen väljarbas genom att måla upp hysteriska skräckscenarier om vad som skulle ske utan honom som president.

Läkningsprocessen påbörjad – utan prognos

Att begreppet  ”Trump anxiety disorder” sedan 2016 på fullt allvar har blivit en vanligt förekommande inofficiell diagnos inom amerikansk psykiatri, är därför inte särskilt konstigt. Och när jag scrollar igenom förra helgens Instagram-poster från vänner och gamla grannar i San Francisco och Los Angeles, tycks det som att många på bilderna och i klippen lider av detta tillstånd. De extatiska glädjeropen varvas med förlösande primalskrik. Ilskan vill ut. Och ja, de kan andas ut nu – för en stund. De har fått visst utrymme för utlopp, efter fyra år av uppdämd frustration.

Två mandatperioder med George W. Bush var det värsta som den genomsnittlige progressive amerikanen då kunde föreställa sig.

USA är dock lika polariserat efter presidentvalet som innan. Och det kommer Demokraternas mest vänstersinnade att få lära sig att leva med. I sitt tal efter valresultatet sa Joe Biden att han vill vara en president ”för alla amerikaner”. Men miljontals amerikaner kommer inte se honom som president överhuvudtaget. Trumpismen lever och frodas, och Biden kan inte göra mycket åt det.

Kanske är det mer hälsosamt för progressiva amerikaner ge sig in i Joe Biden-eran med denna insikt, än den rosenkindade idealism som man gav sig in i Obama-eran med? Jag var på plats i USA även då Obama vann över McCain, den 4 november 2008. På den bar i Brooklyn där jag och några vänner tittade på valsändningen, bröt många av bargästerna ut i gråt när valresultatet stod klart. Två mandatperioder med George W. Bush följt av John McCain var det värsta som den genomsnittlige progressive amerikanen då kunde föreställa sig (ack vilken tid av oskuld) – och Obama trädde in i deras medvetande som en frälsare, på flera nivåer.

Ingav Obama orealistiska förhoppningar?

Obama utlovade en helrenovering av det amerikanska styret – och bidrog starkt till att befästa idealen i dagens progressiva amerikanska psyke. Både genom sina böcker, sin talekonst och politiken han genomförde (och den han hindrades att genomföra av Republikanerna). Utöver kärnfrågor som reglering av storbanker, sjukvårdsreformen Obamacare, signerandet av klimatavtalet i Paris och (så småningom) stödet för legaliseringen av gayäktenskap – gick begreppen empati och hopp som pulsåder i allt som Obama manifesterade inför sin bas.

USA har aldrig varit ett empatiskt land, och Trumps enorma popularitet gör det svårt att tro att det någonsin kommer att bli det.

Högst bokstavligen alltså; som i titeln på Obamas bok ”The Audacity of Hope”, sloganen på konstnären Shepard Faireys ikoniska porträttaffisch av Obama – och valmottot ”Yes, we can!”. Empati och hopp bör förstås vara ledord för vilken president som helst, och Obamas applicering av begreppen inspirerade en hel värld. Men USA har aldrig varit ett empatiskt land, och Trumps enorma popularitet gör det svårt att tro att det någonsin kommer att bli det. Det går därför att fråga sig om Obama ingav orealistiska förhoppningar hos progressiva amerikaner om vad USA skulle kunna vara. Svaret lär avteckna sig i den post-trumpatiska stressens fantomsmärtor.

Obama kunde inte förverkliga en utopi efter Bush, och Biden kan inte göra det efter Trump.

Trump däremot har sträckt ut tungan åt moralismen. Hans budskap har varit att idealen är lögn, att i verkligheten bryter alla som kan mot regler och roffar åt sig – att det är så USA fungerar och har blivit starkt. Folket borde följa honom för han är bättre på det än andra. Trump uppfattas därför av många som ärlig och äkta, även om han ljuger oavbrutet i sak.

Joe Bidens valmotto ”Build Back Better” är långt ifrån lika inspirerande som ”Yes, we can!” – eller för den delen Bernie Sanders ”A Future to Believe In”. Bidens slogan är torr (och har uppenbart hoppats locka Trumpväljare). Men den är ärligare. Och kanske är ärlighet vad progressiva amerikaner i högre grad behöver när de ska städa i ruinerna av sitt krossade tempel. Obama kunde inte förverkliga en utopi efter Bush, och Biden lär inte kunna göra det efter Trump.

Framåtrörelse utan skygglappar

”California is going to hell. Vote Trump!” löd en av alla för president Trump helt normala tweetar inför valet, där han påminde sin väljarbas om bilden av Kalifornien som högborg för extremvänstern. Och visst fortsätter Kalifornien att vara USA:s mest progressiva delstat trots att 33 procent där röstade på Trump. Men delstatspolitiken verkar gå mindre mot helvetet, och mer mot en demokratisk mittfåra. Man har till exempel inte lyckats driva igenom lagförslag om ett enhetligt sjukvårdsförsäkringssystem, ett fullödigt krispaket för Kalifornienbor som inte haft råd med hyran under pandemin, eller ett system där poliser som begår allvarliga brott förlorar jobbet. Borde inte ett progressivt Mecka i USA kunna det?

De progressiva Los Angeles-borna som euforiskt firat Joe Bidens seger, har alltså fienden runt knuten.

Blickar man över delstatens politiska geografi representerar de 40 miljoner invånarna alla schatteringar av amerikansk politik, inklusive flera stora konservativa bastioner – som Orange County i södra Kalifornien. Där har även vit makt-rörelsen en stark och synlig närvaro. De progressiva Los Angeles-borna som euforiskt firat Joe Bidens seger, har alltså fienden runt knuten.

Men oavsett paranoida fantasier om urbana slagfält med beväpnade Trumpfanatiker och Antifa-aktivister, är det inte mycket som talar för ett nytt amerikanskt inbördeskrig. USA var ändå betydligt mer polariserat sist, 1861. Att Trump har fått gehör för sina anklagelser om valfusk hos det republikanska etablissemanget är anmärkningsvärt. Men flera republikanska tungviktare har gratulerat Biden och accepterat partiets förlust – däribland George W. Bush och Mitt Romney. Och av sakkunniga tolkas stödet inför Trumps jämrande enbart som en symbolisk frist. En sista suck. Precis som denna märkliga, blott 244-åriga stormakt har tvingats införliva alla sina andra nationella trauman för att gå vidare, kommer man att göra det även nu. Fastän traumat fortsätter leva och frodas genom fler publikhav av röda kepsar.

För med all sin systemiska dysfunktion och alla sina synliga ärr – där Trumps presidentskap utgör ett av de djupaste – har USA:s brokiga samhällsmaskineri alltid lyckats ta sig snabbt framåt, på väldigt kort tid. Det utgör själva idén om USA. Trump må ha söndrat, men detta faktum har han inte rubbat. Och det är en framåtrörelse som drivs bäst utan skygglappar.