Kan han få humlan att flyga?

Jag noterade i februari att den amerikanska smittskyddsmyndigheten räknade med att personer var smittsamma redan innan de utvecklat symtom. Det framstod därför helt absurt för mig att människor från högriskområden och anhöriga till covid-sjuka inte sattes i karantän. Det var tillika absurt att höra Folkhälsomyndigheten kritisera arbetsgivare som uppmanade anställda att jobba hemifrån².

Egentligen är det alltså ironiskt att jag sedan själv kastades rakt in i frontlinjen. Det var inte därför jag hade tagit anställning vid det Stockholmssjukhus som sedan visade sig ha det första stora klustret i sitt upptagningsområde. Mitt syfte var att lära mig mer om avancerad sjukvård för vanliga patienter. Inte jobba monotont och utdraget med en ny sjukdom och en speciell sorts andningssvikt. Men livet blir sällan som man tänkt sig.

 Bröt mot rekommendationer

Det första fallet av samhällssmitta upptäcktes på sjukhuset jag då tjänstgjorde vid. Fallet upptäcktes genom att riktlinjerna med berått mod bröts av ansvarig läkare. In i det sista hävdade Folkhälsomyndigheten att enbart personer från högriskområden och deras kontakter skulle provtas. Det fanns alltså ingen form för att upptäcka samhällsspridningen med mindre än att bryta mot rekommendationen. Konsekvensen av detta blev att personal och patienter exponerades för smittan oskyddat och att upptäckten av samhällsspridningen fördröjdes.

[…] den tilltagande arbetsbelastningen skapade en klaustrofobisk känsla, förstärkt av tätt sittande andningsskydd och bastuvarm skyddsplast.

När det konstaterades att anden var ute ur flaskan genomgick verksamheten en metamorfos utan motstycke. Luftvägstriage – ett tält utanför akutmottagningen där det bedömdes ifall patienterna hade symtom på covid-19 – upprättades för att hålla misstänkt smittade från osmittade. Antalet inlagda patienter ökade lavinartat och avdelning efter avdelning omvandlades till covid-enheter. Det gick snabbare än vad någon hade kunnat ana, och ingen visste var det skulle sluta. Antalet patienter verkade växa sig större än vad sjukhusen skulle mäkta med och den tilltagande arbetsbelastningen skapade en klaustrofobisk känsla, förstärkt av tätt sittande andningsskydd och bastuvarm skyddsplast.

Känsla av maktlöshet

Vecka efter vecka jobbade jag i en liten sal för svårt covid-sjuka. Det var patienter som krävde extra mycket vårdinsatser och antingen var nära att behöva intensivvård, eller hade bedömts inte klara av den. Vi lärde oss att lägga dem på mage för att öka syresättningen. Att ge dem blodförtunnade för att motverka blodproppar. Att ge dem andningsgymnastik och kortison. Vi gjorde små framsteg, men känslan av maktlöshet var också stor. Varje dag rullades någon upp till IVA för att läggas i respirator, eller ut till en enkelsal för att anhöriga skulle få ta avsked. Känslan var att majoriteten dog eller hamnade på IVA. När det började gå utför, när syrgasflödet behövde ökas allt mer och när lungröntgen visade alldeles för lite luftförande lungvävnad, då gick förloppet sällan att vända.

När det fasansfulla blir så närgånget svindlar det till. Den osynlige fiendens kapacitet stiger fram i förgrunden.

Jag minns även hur jag och en kollega pratade med en patients anhöriga om hur olika covid slår, att det finns en oberäknelighet i viruset som vi läkare inte fullt förstår ännu. Vi jobbade på samma avdelning ett par veckor och blev vänskapliga med varandra. Ett par veckor senare fick jag reda på att kollegan låg i respirator. När det fasansfulla blir så närgånget svindlar det till. Den osynlige fiendens kapacitet stiger fram i förgrunden. Gränsen mellan läkare och patient, som tidigare varit ”behagligt”skarp, luckras upp. Och tack och lov att det gick bra för kollegan till slut.

Jag skrev tidigare att livet sällan blir som man tänkt sig. Jag hade ju inte själv tänkt att bli covid-smittad. Jag var nitisk med skyddsutrustning och handsprit. Min flickvän var gravid och jag kunde inte riskera något. För ett par veckor sedan föddes universums nya mittpunkt. Jag hade inget hellre velat än att vara där och ta emot honom. Men i stället fick jag, covidsmittad och med hög feber, nervöst följa det hela på svajig videolänk. Nu mår vi alla bra och det är allt som spelar roll. Men att inte få hålla sin partners hand i hennes svåra prövning, att inte få hålla sitt nyfödda barn, det gjorde trots allt ont. Viruset tar uppenbarligen mer än bara liv. Det kan även tiotusentals med kroniskt nedsatt och ork och till synes permanent förlorat lukt- och smaksinne vittna om.

Vi drabbas hårdare?

Den andra vågen drar nu in över Sverige. Klaustrofobin hos oss i vården nalkas igen. Precis som förra gången ser Sverige ut att drabbas hårdare än grannländerna. Och nej, det beror inte på skidresenärer eller tidigare års influensasäsonger eller andra dumma bortförklaringar. Förklaringen står att finna i att Sverige inte följt WHO:s nu välkända mantra: test, spåra och isolera.

Efter många månader kom testkapaciteten äntligen igång i någorlunda omfattning, men sviktar nu ånyo.

Den breda testningen förklarades betydelselös av Folkhälsomyndigheten i våras, för att sedan tas upp som fullkomligt central i dess strategidokument från tidigare i höst. Efter många månader kom testkapaciteten äntligen igång i någorlunda omfattning, men sviktar nu ånyo.

Huvudproblemet är dock de övriga två bitarna: spårningen och isoleringen. Jag själv, och de flesta jag känner som smittats, har till exempel inte kontaktats av smittspårare. Det är inte konstigt, eftersom 13 av 16 svarande regioner³ anger att de saknar personal för smittspårning. Men även om man spårar upp alla smittkedjor är nuvarande strategi likväl tandlös, eftersom man fortfarande inte tagit höjd för att folk är smittsamma innan de utvecklat symtom. Personer som varit i kontakt med smittade får i bästa fall ett samtal där de uppmanas testa sig vid symtom, men sätts inte i karantän om de inte delar hushåll med den smittade. De 48 timmarna av höggradig smittsamhet innan symtomen bryter ut täcks alltså inte.

Sveriges andra våg är ingen överraskning, utan en logisk konsekvens av medvetna val.

I Norge sätts däremot alla kontakter till smittade i karantän.⁴ Kompromissen är att de får gå ut på promenader och klara av helt nödvändiga ärenden om de håller avstånd, men att de ska stanna hemma från arbetet. Detta är en sund och verklighetsanpassad strategi. Den svenska motsvarigheten bygger däremot på förnekelse om virusets biologiska natur och är därför dömd att misslyckas. Och Folkhälsomyndighetens  eventuella övriga avsikter, däribland munskydd i lokaltrafiken i hårt drabbade områden, och integrerad datainsamling för tidigare upptäckt av kluster, har inte heller blivit verklighet. Sveriges andra våg är ingen överraskning, utan en logisk konsekvens av medvetna val.

Högmod går före fall

Amerikanerna har nu bytt ut en president som innan coronakrisen hade alla förutsättningar att vinna. Hans vetenskapsförnekande och bisarra utspel, och hans oresonliga vurm för att hålla den valvinnande ekonomin rullande till priset av smittspridning, har försatt landet i en onödigt svår situation. Trump utgör ett typexempel på att högmod går före fall.

Sverige å sin sida är ett land som inte vill vara ett land, och i detta ingår en dos högmod. Sverige yvs inte över sina fornstora dagar, sin historia eller sin kultur. Sverige är i egna ögon i stället ett koncept, en naturlig medelväg och funktionell lösning som statuerar exempel för den moderna världen. I svensk folkhemsestetik är det vackra det praktiska och funktionalism är det meningsfulla. Den moderna svensken är en världsmedborgare. Gamla rötter och gemenskaper är oviktiga. Det definierande är det nya, det praktiska och sekulära.

I ett land som inte känns vid sin egen kultur och historia tar sig behovet av att utmärka sin individualitet, sin mystiska essens och naturliga avgränsning mot omvärlden, andra uttryck. Sverige är således inte bara ett högtillitssamhälle där kompromisser mellan arbetarklass och borgarklass möjliggjort välfärdsstaten – Sverige är ett land som på närmast magiskt sätt fått humlan att flyga.

Att Sverige går emot WHO och internationell konsensus vad gäller munskydd och generell pandemihantering är inte ett problem i gemene svensks ögon, utan något attraktivt och spännande.

Sverige var på samma sätt ett land som ansågs kunna hantera exceptionella invandringsvolymer på ett sätt som inga andra länder kunde. I Sverige flyger ju humlan. Det är denna högmodiga vilja att utmärka sig, att gå mot strömmen och göra det ingen annan gör, som blir konsekvensen av Sveriges sökande efter en egen identitet.

Och det är smärtsamt uppenbart att samma psykologiska krafter verkar i bakgrunden i dagens coronakris. Att Sverige går emot WHO och internationell konsensus vad gäller munskydd och generell pandemihantering är inte ett problem i gemene svensks ögon, utan något attraktivt och spännande. Anders Tegnell blir snabbt ett nationalhelgon och kritiker blir kättare. Det hela påminner om en tonårings febriga sökande efter identitet eller en nyfrälsts underdåniga svärmeri.

Men likt en tonårings lynne vänder stämningen ofta snabbt i Sverige. Det som tidigare var det finaste att tycka blir på kort tid oacceptabelt. När kontrasten mellan intention och verklighet blir ohanterligt skarp så rasar paradigmet. Människor ror över till andra stranden och låtsas att de alltid stått där. Ledare byts ut. Och landet försöker ännu en gång febrilt förstå hur allt kunde gå så fel. Hur många spillda liv och sargade livsöden ska processen kosta oss den här gången?