Det känns som om jag har gröt i huvudet, även om jag sedan ett par dagar är feberfri. Sociala medier och nyheter gör mig snabbt trött och irriterad, och jag blir andfådd av att gå uppför trappan. Däremot klarar jag att läsa. Det är kanske inte konstigt att det under coronaåret har blivit en epidemisk spridning av topplistor på böcker. Påtvingad isolering, eller när man som jag ligger hemma med en seg men lätt covid-19-infektion, är bra tillfällen att läsa. Dessa topplistor brukar innehålla titlar som ”Pesten” av Camus eller ”Som pesten” av Hanne-Vibeke Holst. Men handen på hjärtat: vem vill egentligen höra ett ord till om epidemier? Det man vill ha i ett läge som detta är något evigt om det mänskliga tillståndet i en föränderlig värld. Man behöver kort sagt en klassiker, som du helst ännu inte har läst. Under fyra fredagar kommer jag att presentera sådana böcker att upptäcka. Denna vecka 2 handlar det om ”Leoparden”, en bok om en inkompetent och allt mer skuldsatt härskande klass som är värdelös på allt förutom att behålla makten, och inte ens det är de särskilt bra på. Det är också bitterljuv bok om ett svunnet paradis, och om den europeiska erfarenheten. I likhet med krig kommer coronapandemin att bli en vattendelare, där vi kan titta tillbaka på hur världen var då med förundran.
Ge oss gärna din egen topplista under ”kommentera” längst ner på sidan, eller varför inte starta en bokcirkel och diskutera böckerna som rekommenderas här. Vi på Kvartal vill höra vad du tänker.
Leoparden
Giuseppe Tomasi di Lampedusas bok Leoparden är mest känd för citatet ”Om vi vill att allting ska förbli som det är, måste allting förändras.” Det brukar användas som en beskrivning för radikal konservatism, som när tidskriften The Economist den 27 juni använde citatet för att visa hur Tyskland nu är berett att göra tidigare otänkbara saker som att poola skulder med Italien och bidra med gigantiska transfereringar till EU:s budget och återhämtningsfond. Allt kan ändras för att de tyska väljarna ska kunna fortsätta med sina rika och trygga liv. Men inte lika många har läst själva boken som citatet kommer ifrån. Det är synd, för det förtjänar den verkligen.
”Leoparden” handlar om en inkompetent och allt mer skuldsatt härskande klass som är värdelös på allt förutom att behålla makten, och inte ens det är de särskilt bra på. Det handlar om 1860-talets Sicilien men det går alltså att dra paralleller med dagens Europa och inte minst vissa politiska partier.
Men, som bokens huvudperson don Fabrizio prins av Salina säger när hans präst vädjar till honom att ta sig samman och försvara adelns värderingar inför den annalkande faran av det moderna projektet som stormar in mot Sicilien i form av Garibaldis rödskjortor: ”Vi är inte blinda, käre fader, vi är bara människor. Vi lever i en föränderlig värld som vi försöker anpassa oss till liksom sjögräset när det böjer sig för svallvågorna… Jag kan inte oroa mig för vad som händer någon eventuell avkomling 1960.”
Zweig och Lampedusas postumt utgivna vykort från svunna världar
Leoparden är i likhet med Stefan Zweigs underbara självbiografi ”Världen av igår” en detaljerad och nostalgisk beskrivning av en svunnen storhetstid. I Zweigs fall handlar det om hans ”själsliga hemvist Europa” som det var före förstörelsen (Zweig och hans fru begick självmord på flykt undan nazisterna i Brasilien 1942 och boken gavs ut postumt).
En stor roll i Lampedusas bok utgörs av familjens palats, som det var innan de amerikanska bombplanen kom.
Men till skillnad från Zweigs biografi är ”Leoparden” en historisk roman, och ett storverk i sin genre. Den beskriver Italiens arvsynd, missgreppen vid landets enande, som fortfarande plågar nationen idag.
Om vi en gång lever i en teknologiskt efterbliven vasallstat åt Kina kan de som då minglar i Almedalen trösta sig med den tanken.
Allt reformprat är ett spel för gallerierna. När folket får rösta så fuskar de nygamla ledarna med resultatet. Seklers ockupation av främmande kulturer har förvandlat sicilianerna till lättingar, med ett enda mål i sikte: att allting ska förbli vid det gamla. Med denna attityd är Sicilien dödsdömt. Och Italien – den hurtigt moderna nordledda stat som inkorporerar sydlänningarna, sväljer dem som ett gift, men notera: sicilianarna bad aldrig om att få bli svalda.
Om vi en gång lever i en teknologiskt efterbliven vasallstat åt Kina kan de som då minglar i Almedalen trösta sig med den tanken.
Lampedusa började skriva ”Leoparden” först i 60-årsåldern, och i likhet med Zweig dog han utan att få se sin bok gå i tryck och uppnå succé världen över. 1963 vann Luchino Visconti Guldpalmen i Cannes med sin filmatisering av ”Leoparden”. Men idag finns det generationer som inte upptäckt boken och därför rekommenderar jag den här. Den finns i en fin uppdaterad översättning av Viveca Melander, utgiven av Albert Bonniers förlag.
Efter flera veckor av intensivt fokus på USA kan det hur som helst vara skönt med en så i grunden europeisk historia som ”Leoparden”; detta är trots allt en kontinent som har varit på dekis i världen sedan första världskrigets slut, och har sina egna problem att fokusera på.
Kom ihåg: ”Om vi vill att allting ska förbli som det är, måste allting förändras”.