SVT:s damhockeyparadox – mer mångfalds­arbete, färre applåder

Artikeln var naturligtvis starkt påverkad av Black lives matter, men den formulerade egentligen bara på ett ovanligt tydligt sätt en spridd uppfattning om att rättvisan kräver att alla sorteras efter yttre egenskaper. Kanske håller någonting liknande på att ske med journalistiken? En tanke som vunnit terräng är att bara redaktioner som avspeglar befolkningens sammansättning kan göra journalistiken trovärdig. Mångfald ses som en exakt och mätbar rättvisa som gör att varje grupp i samhället får precis det utrymme i medierna som den borde ha i kraft av sin storlek.

Sverige i en klass för sig när det gäller jämställdhetsarbete

I augusti i år publicerade Kvartal Ola Wongs artikel ”Befria journalisterna från genusbotarna”². I den tog han upp han hur svensk dagspress arbetar med könsräknarprogram för att hålla koll på balansen mellan manligt och kvinnligt i sina texter. Målet är att styra journalisterna så att de skriver lika mycket om kvinnor som om män. Även om kvinnorna i dag är i knapp majoritet i journalistkåren finns fortfarande en övervikt av män i det publicerade materialet.

Public service brottas med liknande problem. På UR, Utbildningsradion, är 63% av medarbetarna kvinnor³ och ändå dominerar männen i utbudet. Att 55% av programmen handlar om män skulle kunna ses som att även kvinnor är bärare av patriarkala strukturer. Analysen i public service-redovisningen talar dock emot den teorin. Man konstaterar att ”obalansen” beror på att det inköpta materialet från andra länder inte håller måttet ur ett jämställdhetsperspektiv och att ”producenter i andra länder inte tar hänsyn till att nå en jämn balans mellan kvinnor och män i programutbudet”. Kanske är det så att Sverige står i en klass för sig när det gäller det här med jämställdhet, om man med det menar att ha med mindre män. När UR mäter i det egenproducerade materialet handlar det till 57% om kvinnor.

Mätningar av utbud och av medarbetarnas könstillhörighet och etniska bakgrund har blivit allt viktigare för public service. SVT och SR använder sig, precis som många tidningar, av nätverktyget Prognosis som scannar av könsbalansen i det nätpublicerade materialet och dagligen publicerar resultatet. För de båda public service-företagen brukar det i genomsnitt hamna runt 60/40 i männens favör.⁴

Herrarnas ishockeyliga SHL har mer än 30 gånger så många åskådare som damernas motsvarighet SDHL, men i sportsändningarna behandlas SDHL:s matcher som nästan lika stora nyheter.

SVT Sport har profilerat sig som ”Sveriges mest jämställda sportredaktion”, men ännu är man inte riktigt i mål. Bara 42% av programtiden handlar om kvinnliga idrottare. Redaktionen är noga med att mäta könsbalansen i sändningarna exakt på minuten.

”Vi vill vara relevanta för alla som gillar sport”, säger sportchefen Åsa Edlund Jönsson.

Visserligen är hon medveten om att idrottsintresset är större bland män, men samtidigt är hälften av befolkningen kvinnor och de har rätt till ett likvärdigt utbud. Kanske är det därför arenorna, och inte bara under corona-tider, ofta ekar tomma i sportnyheternas matchreferat?

Herrarnas ishockeyliga SHL har mer än 30 gånger så många åskådare som damernas motsvarighet SDHL, men i sportsändningarna behandlas SDHL:s matcher som nästan lika stora nyheter.

”Hur många åskådare det finns på läktarna, eller hur många som följer matcherna på sportbarer, speglar inte nödvändigtvis intresset i Sverige”, säger Åsa Edlund Jönsson, och tillägger att damallsvenskan i fotboll är den femte största ligan i Sverige.

Det beror dock på vad man menar med ”populär”. I den publikbarometer för 2019 som SVT publicerade i april i år, backade publikintresset för damallsvenskan och den hamnade på tionde plats, strax efter herrarnas innebandy⁵.

Därför satsar SVT Sport inte lika mycket på hästhoppning

Det är fullt möjligt att SVT Sport kommer att kunna åstadkomma en helt jämställd sportbevakning inom något eller några år. Mer tveksamt är om det kommer att göra kvinnorna till lika stora idrottskonsumenter som männen. Man skulle i stället kunna sända mer hästhoppning, en sport man vet har stor kvinnlig publik, men då riskerar man samtidigt att få en negativ påverkan på könsbalansen. Hästhoppning domineras på elitnivå av manliga ryttare.

När det gäller etnisk mångfald är det enligt Åsa Edlund Jönsson inte något problem. Idrotten är en meritokrati och den som springer fortast eller gör flest mål blir mest uppmärksammad.

”Vi mäter inte etnisk mångfald. Jag upplever att idrotten speglar mycket av hur det ser ut i Sverige i dag och att den generellt sett varit inkluderande”.

SR-uppropet sker samtidigt som en fjärdedel av SR-personalen har utländsk bakgrund.

Etnisk mångfald var i stället något som nyligen efterlystes i ett upprop mot påstådd rasism på Sveriges Radio⁶. De 39 undertecknarna av SR-uppropet – ”vi som svarta och andra rasifierade medarbetare” – skrev att de kände sig ”ignorerade, misstänkliggjorda och ifrågasatta på redaktionerna” på ett sätt som ”gör situationen ohållbar”. På ”de homogena redaktionerna” finns en ”underförstådd partiskhet” som ”utgår från en vithetsnorm” och som visar sig genom att ”vita personer kvoteras in”. Det framhålls att ”det är påfrestande för hälsan att tillhöra en minoritetsgrupp och arbeta på Sveriges Radio”. I uppropet ställs krav på ”en inventering av Sveriges Radios anställda för att fastställa hur många som har utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund”. De kräver också bland annat att vid utgången av 2025 ska minst 25% av SR:s anställda ha utländsk bakgrund och minst 15% utomeuropeisk bakgrund.

Här infinner sig en svårighet eftersom etnisk registrering är olaglig. En annan invändning kan vara att redan i dag har en fjärdedel av personalen på SR utländsk bakgrund. En tredje kan vara att många attraktiva tjänster, som till exempel utrikeskorrespondent, P3-korrespondent eller trainee-korrespondent, på senare år innehafts av just personer med utomeuropeisk bakgrund.

London calling SVT

De svenska public service-företagen tittar ofta på hur brittiska BBC gör. Inte minst är ledningarna intresserade av hur man där hanterar mångfaldsfrågorna. I London produceras kontinuerligt dokument och rapporter om hur befolkningens sammansättning måste speglas i programmen. Bestämda mål ska sättas och sedan övervakas och utvärderas. Den speciella avdelningen för ”kreativ mångfald” byggs ut för att stärka åtagandet att ”leverera ännu mer mångfald i etern”. Avdelningsdirektören June Sarpong säger att hon vill att BBC:s vision ska ”flyta genom venerna på hela mediebranschen”.

Från och med våren 2021 måste minst 20% av inköpen från externa producenter representera ”diversity talent”. Speciella ”search teams” ska leta medarbetare på ställen där man inte tidigare sökt efter dem. Vid det här årets slut ska det i alla ledningsgrupper hos BBC ingå minst två personer med BAME-bakgrund (svart, asiatisk, etnisk minoritet). Härkomsten är alltså viktig hos BBC, som i sin årsrapport för 2019-2020⁷ redovisar att andelen BAME-medarbetare i månadsskiftet mars-april 2020 hade nått upp till något över målet på 15%. Här finns också ett jämställdhetsmål som snart kan bli uppnått: i våras var 48% av de anställda kvinnor.⁷

Enligt den senaste årsrapporten finns redan en större andel funktionshindrade (10 %) och hbtq-personer (11%) än i det uppsatta målet för 2020 (8% i båda fallen).

Genom 50:50 The Equality Project⁸  samlar man varje månad in data från mer än 600 redaktionsgrupper om könsbalansen i utbudet. Det här materialet bygger på självrapportering, och än så länge går man bara igenom bolagets egna medarbetare och experter och andra som kan kopplas till programproduktionen. Personer som bara råkar medverka i ett nyhetsinslag – en premiärminister, ett vittne till ett våldsdåd – tas inte med i statistiken. Man går inte heller ner på individnivå för att kontrollera om de enskilda journalisterna håller sig till 50-50-formatet i sina intervjuer. Inom kort kommer projektet att utvidgas och omfatta data kring etnicitet och funktionshinder. Enligt den senaste årsrapporten finns redan en större andel funktionshindrade (10 %) och hbtq-personer (11%) än i det uppsatta målet för 2020 (8% i båda fallen). Även om siffrorna ser exakta ut bygger de på frivilliga uppgifter.

”I likhet med många andra stora företag gör vi medarbetarenkäter”, säger Matthew Hunter. ”Men det finns ingen press på den enskilde att svara. Alla har möjlighet att avstå eftersom det alltid finns några som helst inte vill berätta.”

Public service letar med ljus och lykta efter mångfaldskompetens

SVT gör årliga mätningar och analyser kring personalens sammansättning. Trots stora ansträngningar och många mångfaldsprojekt är det bara drygt 22% av medarbetarna som har utländsk bakgrund. I likhet med BBC jobbar man med att öka den andelen. Men det är en otacksam uppgift. Det har blivit allt svårare att rekrytera personer med den åtråvärda mångfaldskompetensen. Andelen studenter med utrikes bakgrund på journalisthögskolorna är liten i förhållande till mediebranschens upplevda behov. Därför tvingas SVT till drastiska åtgärder; till exempel har man i Umeå genomfört ”speed dating” i samarbete med organisationer som möter nyanlända. Det har lett till flera praktikplatser och anställningar. I Stockholm satsar man på ”rekryteringsmingel” i ett försök att nå ut till grupper som aldrig övervägt en journalistkarriär⁹. Förebilden är även här BBC.

”BBC Scotland har varit ute på köpcentra och liknande och sökt efter folk med rätt driv för att bli journalister. Sedan utbildar man dem själv. Vi har inte riktigt resurserna för att lära upp folk från grunden, men vi får nog överväga olika metoder för att få så heterogena arbetsgrupper som möjligt”, säger Christina Ågren som är projektledare för rekryteringssatsningarna på SVT Nyheter.

Brist på mångfald när det gäller åsikter och perspektiv

Samtidigt brottas SVT med att många tittare inte känner igen sig i de perspektiv och åsikter som kommer fram i programmen. SVT mäter på olika sätt hur tittarna tycker att företaget sköter sig. Överlag är de nöjda med jämställdheten i programmen och med den geografiska spridningen, men bara drygt hälften av tittarna känner igen sig i programmens åsikter och perspektiv.

I fjol presenterade norska forskare en undersökning av partisympatierna bland journalister i Sverige. Den visade att Vänsterpartiet var det klart populäraste partiet och att 70% av journalisterna höll på det rödgröna blocket.⁹ I en tidigare studie från 2011 var motsvarande siffra bland public service-medarbetarna 80%.¹⁰ Christina Ågren tror dock inte att medarbetarnas åsikter färgar av sig på innehållet:

”Det ligger i det journalistiska uppdraget att förstå olika perspektiv. Vi gör inte åsiktsjournalistik. Och vi hade ju till exempel Lars Adaktusson som var programledare och sedan gick till Kristdemokraterna. Det finns medarbetare med helt olika åsikter.”

På UR Play kan man just nu hitta tio programserier som på olika sätt behandlar begreppet feminism. Det är mer än det samlade utbudet av program om socialism, liberalism eller konservatism.

Utbildningsradion är kanske det public service-företag i Sverige som har haft den starkaste jämställdhets- och mångfaldsprofilen, vilket inte minst märks i utbudet på UR Play. Där kan man just nu hitta tio programserier med 35 enskilda program, som på olika sätt behandlar begreppet feminism. Det är mer än det samlade utbudet av program om socialism, liberalism eller konservatism (två serier och 20 program).

Hösten 2016 samlade UR sina krafter genom att göra begreppet ”normkritik” till tema för hela företaget. Man antog en ”mångfaldsstrategi” och personalen utbildades i att känna igen ”afrofobi” och ”vithetsnorm”, och i att ”förstå och tillämpa begrepp som normkritik och interkulturellt förhållningssätt”. Resultatet blev en lång rad program med titlar som ”Normkritisk pedagogik”, ”Normer i fokus”, ”Normkritisk vägledning”, ”Normkritisk kommunikation” och så vidare. Man började till och med djupintervjua personalen för att se hur det var ställt med mångfalden med avseende på religion och sexuell läggning. Efter kritik valde man dock att lägga ner det projektet. I transparensens namn kan tilläggas att denna texts medförfattare Per-Axel Janzon var inblandad i den debatten.

Söker man på orden ”migration” eller ”rasism” i UR:s utbud får man dubbelt så många träffar som när man söker på ”grammatik”.

Efter 2016 har man tonat ner behovet av att rota i sådant som kan betraktas som medarbetarnas privatliv. Sedan 2017 har man inte ens mätt andelen medarbetare med utrikes bakgrund. Då hade var sjunde anställd rötter i ett annat land. Men i den senaste public service-redovisningen konstateras att man nu har ett behov av att rekrytera fler medarbetare med annan etnisk bakgrund, fler som har erfarenhet av att arbeta utanför storstadsområdena och fler som har ett funktionshinder.

Det kan låta som om UR har varit dåligt på att skildra Sverige ur exempelvis invandrares synvinkel. Men söker man på orden ”migration” eller ”rasism” i UR:s utbud får man dubbelt så många träffar som när man söker på ”grammatik”. Trots allt har det alltså blivit en hel del program på senare år som behandlar migrationsfrågor och/eller rasism – närmare bestämt 180 respektive 159 i UR Play.

Sändningstillstånd kräva dessa program

Det här ligger helt i linje med UR:s sändningstillstånd. I det betonas att programverksamheten ska bedrivas ur ett mångfaldsperspektiv. Men måste det innebära att personalstyrkan ska innehålla alla olika minoriteter och undergrupper i samhället?  Och hur ska dessa viktas mot varandra?

”Du måste vara kompetent i din roll som journalist och du behöver inte alltid ha erfarenhet av allting specifikt. Du ska ändå kunna bevaka olika frågor utan att dina åsikter färgar av sig”, säger UR:s vd Sofia Wadensjö.

På UR verkar man nu ha insett faran i att som public service-bolag ägna sig alltför mycket åt åsiktsjournalistik.

En kompetent och nyfiken journalist kan alltså, oavsett bakgrund, göra ett lika bra jobb som den som har ”rätt” ursprung. Det finns knappast heller något ”invandrarperspektiv” i singular. Om UR anställde Alexandra Pascalidou eller Tino Sanandaji skulle man få helt olika program.

På UR verkar man nu ha insett faran i att som public service-bolag ägna sig alltför mycket åt åsiktsjournalistik. Det fanns en tid då chefer på företaget kunde predika för personalen om att deras främsta uppgift var att förändra publikens värderingar, som om företaget visste vilka värderingar som var de rätta. Den tiden är nog borta nu. Företaget gör säkert också sitt bästa för att spegla hela Sverige.

Journalister har inte blivit utsedda som representanter för en grupp

I fjol rapporterade UR att man hade spelat in program i alla landskap utom ett. Trots det gör stora delar av publiken (43%) tummen ner när de blir tillfrågade om huruvida företagets utbud speglar hela befolkningen.¹¹

De många mångfaldsprojekten inom svensk public service sedan 1990-talet har ofta saknat mätbara mål, vilket har gjort det möjligt för de projektansvariga att känna sig nöjda, samtidigt som projektdeltagarna inte sällan varit kritiska. Men nu är det mätningar och kvoter som gäller. Samtidigt är man tydlig med att all rekrytering ska vara kompetensbaserad. Att få ihop detta med kvoter för olika grupper i samhället är en grannlaga uppgift. Och inte ens om man lyckas är det säkert att man uppnår den åtråvärda mångfalden, åtminstone inte om man får tro mångårige SVT-medarbetaren Janne Josefsson:

”Trots att vi ansträngt oss för att mångfaldsrekrytera har det inte blivit mer mångfald. Vi har rekryterat personer som lever ungefär samma liv, tycker ungefär likadant som alla andra på redaktionen och har samma perspektiv på världen.”

Begreppet mångfald kan rymma allt från hudfärg till åsikter och måste vara en naturlig del i diskussioner om journalistisk kvalitet.

Det är inte heller helt lätt att reglera utbudet så att alla känner igen sig och blir speglade. Ska man skildra världen som den är eller en idealvärld där alla hierarkier är upphävda? Mångfald är med nödvändighet ett rörligt, svårfångat och rymligt begrepp. Det kan rymma allt från hudfärg till åsikter och måste vara en naturlig del i diskussioner om journalistisk kvalitet.

Representationstanken är däremot problematisk, eftersom den bygger på att samtliga i en viss grupp (vita, svarta, kvinnor, män, infödda, invandrade) är likadana, har gemensamma intressen och är utbytbara mot varandra. Journalister har ju inte heller blivit utsedda av någon grupp att bli dess representanter. Tvärtom anser nog lyssnarna och tittarna att de ska vara opartiska.