Problemet? Scenarbetaren hade själv råkat säga det förbjudna ordet.
Att gråta eller bli arg var tecken på “vit skörhet” och skuld.
Under de fyra timmar långa lektionerna blev de vita deltagarna tillsagda att inte gå i svaromål oavsett vilka anklagelser som riktades mot dem. Att gråta eller bli arg var tecken på “vit skörhet” och skuld.
Därför satt en kvinnlig grafisk designer tyst när mångfaldscoachen klargjorde att planschen som hon designat, baserat på symboler i grekisk mytologi, i själva verket innehöll svastikor och därmed var en manifestation av hennes undermedvetna rasism. För den unga kvinnan blev det vändpunkten.
“Jag blev mer och mer kritisk, jag märkte hur folk tystades, hur hela processen saknade nyfikenhet,” berättar kvinnan i en podcast med journalisten Katie Herzog, “Jag ifrågasätter saker som känns kvasireligiösa … och det gör det här.”
Hennes berättelse hade kanske kunnat avfärdas som en engångsföreteelse om inte dessa typer av kurser var en mångmiljardindustri och i det här fallet dessutom leddes av en av dess frontfigurer – Robin DiAngelo, författare till bästsäljaren White fragility (2018).
Mångfaldskurser under lupp
Nu har innehållet i mångfaldskurserna hamnat under lupp. Efter att det i juli uppdagats att flera federala myndigheter under flera år lagt miljontals dollar på så kallad racial sensitivity training baserat på critical race theory (kritiska rasstudier) tryckte president Donald Trump på stoppknappen.
Men beslutet att förbjuda kurserna på federala myndigheter lär ha liten effekt på spridningen av deras bärande idéer – postmodernism, nymarxism, intersektionalitet, kritiska rasstudier – som länge dominerat på radikala institutioner vid amerikanska universitet. Om idéerna under senare år läckt ut i övriga samhället blev George Floyds död en katalysator som förstärkte trenden.
Över hela USA pågår nu arbetet att korrigera verksamheter efter den nya sanningen.
Det finns snart inte ett enda storföretag, skola, organisation eller museum, som inte svurit trohet till den nya dogmen – att roten till i stort sett alla samhällsproblem härrör från white supremacy och att skillnader i utfall mellan svarta och vita är ett direkt resultat av strukturell rasism.
Över hela USA pågår nu arbetet att korrigera verksamheter efter den nya sanningen.
För att ta några av en oändlig rad exempel:
Civilrättskontoret i Seattle uppmanade i somras alla vita offentliganställda att anmäla sig till kursen “Internaliserad rasöverlägsenhet” för att bland annat reflektera över sin “medskyldighet” till “vit hegemoni”.
Stoppade sloganer
USA:s största friskolesystem skrotade före skolstarten sin slogan Work Hard. Be Nice eftersom ordstävet “stöder systemet att pacificera svarta och bruna kroppar”.
Thomas Jefferson High School, det högst rankade gymnasiet i landet, beslöt trots protester att eliminera det prestigefyllda inträdesprovet eftersom det ansågs leda till för många antagna asiatiska och vita elever.
Det spelar ingen roll om du jobbar nattskiftet på McDonald’s eller leder ett multinationellt företag – är du vit är du en del av problemet.
Två av landets mest ansedda vetenskapsmagasin anslöt sig till initiativet “Stäng ner STEM” (Science, Technology, Engineering, Mathematics) eftersom “teknologi rutinmässigt är weaponized mot svarta människor.” Och i min äldsta dotters skola ska hela årskurs åtta ägnas åt temat “identitet” med frågor som, “Vilken del av din identitet kan du använda för att förändra samhället?”
Det spelar ingen roll om du jobbar nattskiftet på McDonald’s eller leder ett multinationellt företag – är du vit är du en del av problemet.
“De är inte skyldiga att tycka om er, att tacka er, att tycka synd om er eller förlåta er,” som mångfaldstränaren (själv vit) sa till de vita myndighetsanställda med hänvisning till deras icke-vita kollegor under en kurs med namnet “Svåra samtal om ras i en oroande tid” tidigare i år.
I centrum för rörelsen står historikern Ibram X. Kendi, författare till succéboken How to be an antiracist (2019) och nyutnämnd chef för antirasistisk forskning vid Bostonuniversitetet. Han har synts på tidningsomslag, utnämnts av Time till en av årets mest inflytelserika personer, och fick nyligen 20 000 dollar av ett skoldistrikt i Virginia för att hålla ett virtuellt föredrag i 45 minuter (den summan bleknar i jämförelse med de 10 miljoner dollar som hans forskning nyligen erhöll från Twitters vd).
Antirasist eller rasist
Kendis huvudbudskap tar formen av ett ultimatum: Du är antingen antirasist eller rasist. Antirasisten ställer sig bakom Kendi och hans ideologiska anhängares världsbild. Rasisten gör det inte. Antirasisten hyllar omvänd diskriminering för att tvinga fram önskad representation av minoriteter. Rasisten pratar om färgblindhet.
Antirasisten förkastar det liberala samhällsbygget, inklusive individualism och objektivitet, som en fot på de svartas nacke. Rasisten menar att det är – trots brister – den bästa garanten för mänskliga rättigheter och individuell frihet.
Att inte sluta upp bakom antirasismens principer behandlas i det dogmatiska samhällsklimatet ofta likt en skymf mot sanningen – och då spelar inte hudfärg någon roll.
Denise Young Smith, till exempel, en av de få svarta som nått Apples toppskikt, tvingades först skriva en ursäkt och sedan lämna företaget efter att ha yttrat följande ord: “Tolv blåögda blonda män i ett rum kan också bidra med mångfald genom sina olika livserfarenheter och livsperspektiv.”
David Shor, en vit dataanalytiker, sparkades från jobbet, anklagad för att ha sårat icke-vita efter att ha delat en länk till en studie skriven av en svart forskare vid Princetonuniversitetet. Varför? Studien problematiserade våldsamma demonstrationer.
Lee Fang, grävreporter med asiatiskt påbrå, pekades ut som rasist av journalistkollegor och bad sedan om ursäkt för sin “okänslighet mot de upplevda upplevelserna av andra.” Hans övertramp? Fang hade citerat en svart man som undrade varför svarta liv bara spelar roll när de släckts av vita.
En ny ortodoxi
Resultatet, skriver den liberale debattören Andrew Sullivan, blir ett allt mer totalitärt samhälle: “Om man sätter upp det här systemet av censur och rädsla, förföljer några prominenta syndare, och uppmuntrar tjallare, kommer dissidenterna i allt högre grad utöva självcensur, och avvikande åsikter tyna ut, tills den nya ortodoxin är den enda.”
Han fortsätter: “Vad förespråkarna för kritiska rasstudier så briljant konstruerat är ett grovt moraliskt val för att pressa liberaler till underkastelse… Legitim vånda över rasrelaterad ojämlikhet och skräcken att offentligt stämplas som trångsynt har gjort att liberaler övergivit sina kärnvärderingar till förmån för yttervänsterns.”
Få amerikaner som jobbat på storföretag under de senaste decennierna har undgått kurser i allt från genus till rasrelationer.
När “rättänkandet” blir en dygd ökar också betydelsen av att visa kvitto på sitt engagemang genom kurser, certifikat och inbjudna konsulter (mina barns skola har anlitat en cultural competency coach). En undersökning av hälften av USA:s 500 största börsföretag visade att 63 procent av de som anställdes för att främja mångfald började under de senaste tre åren. Racial equity tools, en organisation som utarbetar läroplaner för företag och lärare om “ras, etnicitet, rasism, vita privilegier och internaliserad rasism” har i år 300 procent fler hemsidebesök än tidigare, enligt en talesman.
Få amerikaner som jobbat på storföretag under de senaste decennierna har undgått kurser i allt från genus till rasrelationer. Syftet är inte bara undervisning – det kan skydda företagen vid en stämning. Men skillnaden är att kurserna om ras har ändrat karaktär. Numera krävs mer än passivt lyssnande för de vita deltagarna.
“Bekännelsen är antirasismens hjärtslag,” skriver Kendi själv i sin nya tidskrift, Be antiracist, “Du måste erkänna att du på många vis var fostrad till att bli en rasist, innan du kan börja processen att bli en antirasist.”
En väckelserörelse
Därmed antar Kendis antirasism tonen av en väckelserörelse. Att acceptera antirasismen som sin ledstjärna är “doing the work,” en fras som Kamala Harris, demokraternas vice presidentkandidat, åberopade i sitt tal på konventet.
Antirasismens konvertiter ser det som sin skyldighet att “synliggöra förtrycket”. Översatt i praktiken kan det låta som när ett möte av ett utbildningsråd i New York City spårade ur efter att en av medlemmarna, en vit man, höll sin svarta väns bebis i famnen.
“Det sårar folk när de ser en vit man gulla med en brun bebis i sitt knä och de inte känner till sammanhanget!” säger en annan medlem, en vit kvinna, upprört i ett viralt videoklipp. “Det är skadligt! Det gör att folk gråter… Jag försöker vara en bättre vit person. Läs en bok. Läs Ibram Kendi…Det är inte mitt jobb att utbilda dig.”
Mångfaldskursernas vara eller icke vara är nu ammunition i Trumps försök att utmåla demokraternas presidentkandidat Joe Biden som en nickedocka för partiets mest extrema krafter.
En reporter som bevakade det stormiga mötet kommenterar i The Atlantic: “De som sällat sig till lägret ‘antirasister’ verkar övertygade om att det bara finns en väg framåt, och att alla måste ‘träna’ för att se ras i Amerika på samma sätt som de. Det är ett recept för konflikt.”
Vad blir nästa steg?
Mångfaldskursernas vara eller icke vara är nu ammunition i Trumps försök att utmåla demokraternas presidentkandidat Joe Biden som en nickedocka för partiets mest extrema krafter. Biden försvarade kurserna under den första presidentvalsdebatten och på hans program återfinns mål som att “verka för mångfald och ansvarsutkrävande i ledarskapspositioner i alla federala myndigheter,” något kritikerna menar lämnar fältet öppet för de kritiska rasstudiernas definitiva intåg.
Kendi själv har dock större ambitioner. Han vill se ett konstitutionellt tillägg som förutom att fastslå att skillnader i utfall beror på rasistisk politik också etablerar ett departement för antirasism som ska förhandsgranska alla lokala, regionala och federala beslut, och säkra att de ger önskat resultat. Enligt Kendis vision ska offentligt anställda tjänstemän övervakas i syfte att hindra “rasistiska idéer”.
För den som inte frivilligt ändrar sig väntar disciplinära åtgärder.