Starkt förknippad med läran om den saliggörande mångfalden var läran om multikultur. Invandrargrupper skulle uppmanas och med statliga medel hjälpas att bevara sina särarter. Att den ursprungliga tanken bakom detta var att de lättare skulle kunna återvända hem när deras arbetskraft inte längre behövdes glömdes snart bort. Bevarandet av multikulturen blev ett mål i sig, eller som Karin Wallin säger det i Att vara invandrarbarn i Sverige (1978):
I högt utvecklade länder som Sverige blir kulturen kommersialiserad och utarmad. Invandrare kommer från fattiga länder, som är rikare på folkliga, producerande kulturformer av annat slag än våra konsumerande. Därmed kan kulturen få nytt liv och blod.
Jörgen Huitfeldts fråga
Nu drygt fyrtio år senare framstår dessa ord som ofattbart naiva. Men är assimilering en bättre väg att gå? Jörgen Huitfeldt ställer den frågan här på Kvartal apropå om ett massivt affischerande med Charlie Hebdo-karikatyrer är det bästa svaret på mordet på den franske läraren Samuel Paty. Han frågar vilka krav assimilering respektive integration ställer på majoritetsbefolkningen. Jag skulle vilja svara att de kraven måste vara så små som över huvud taget är möjligt.
Det innebär att man är på det klara med vilken kultur det är som bestämmer.
Även om många i Sverige och andra västländer är väldigt bra på att förneka det så har varje land en viss kultur, det som på tyska kallas ”Leitkultur”. På senare år har ordet använts flitigt av högerextremister i Tyskland som med det menar att alla måste stöpas i samma tyska fastställda form, men det är en förvanskning av begreppet. Man måste inte i alla detaljer leva efter leitkulturen, men även den som inte gör det måste förhålla sig till den ledande kulturen.
Den som utvandrar till ett annat land måste räkna med att kulturen där kan innehålla inslag som stör en. Det innebär inte anpassning till döds eller total assimilering, men det innebär att man är på det klara med vilken kultur det är som bestämmer. Och är man på det klara med det – om vilka spelregler som gäller – kan man också vara mycket mer tolerant och öppen mot de oliktänkande än vad man är om kulturen präglas av ängslighet och osäkerhet.
Farligt när majoriteten tvingas ödmjuka sig mot en minoritet
Man skulle kunna uttrycka det så som vi väl alla vet att folk talar sins emellan; man får ta seden dit man kommer och passar det inte är det bara att dra härifrån! Men vill man uttrycka det elegantare och mera genomtänkt kan man ta hjälp av två gamla tyska filosofer: Immanuel Kant och Friedrich Nietszche. Kant menar i sin Till den eviga freden (1795) att det är en mänsklig rättighet att få en fristad undan flykt, men det är inte en mänsklig rättighet att bosätta sig var man vill. Tillfälligt skydd är en sak, men om det blir långvarigt måste det rimligen inkräkta på andra människors rättigheter, bland annat till egendom.
Du har inte rätt att bosätta dig på annans mark, men gör du en överenskommelse med markägaren är det en annan sak. Immigration sker därför på den mottagandes villkor. Nietzsche skriver i Till moralens genealogi (1887) om det han kallar ressentiment. Det uppstår just i en sådan situation som vi talar om här, om en majoritet tvingas ödmjuka sig mot en minoritet. Historien lär oss att en sådan situation är som en brinnande tändsticka mot en halmstack.
Karikatyrerna är en viktig markering
Detta innebär givetvis inte att det skulle finnas något egenvärde i att förolämpa och såra andra människor. Men som en reaktion på ett bestialiskt mord i islams namn är faktiskt karikatyrerna en viktig markering, inte bara för att visa att samhället inte accepterar våldsbrott av detta slag utan också för att förhindra att liknande brott sker i framtiden. Det kan verka både primitivt och brutalt, men freden i ett samhälle är beroende av att det är tydligt för alla vem som bestämmer. När det finns konsensus om att majoriteten styr under demokratiska former finns utrymme för minoriteters rätt att vara avvikare och för mänskliga rättigheter. Majoriteten kan tillåta sig sådant när den är säker på sin ställning. Om minoriteten vill styra kan den dock endast göra det genom våld, diktatur och förtryck. Syrien är ett tragiskt exempel på det.
Invandrarna måste anpassa sig till ett liv som minoritet
När man studerar konflikten mellan muslimska invandrargrupper och det europeiska majoritetssamhället är det lätt att stirra sig blind på vad som står i Koranen och vilka normer som gäller i det muslimska samhället, samtidigt som man glömmer att det är människor som kommer från samhällen där de varit vana att vara i majoritet och som nu måste anpassa sig till ett liv som minoritet. Ju tydligare denna roll blir, desto lättare kommer det att bli att anpassa sig. Det behöver då inte alls innebära total assimilation. Men att vagt tala om värdegrund och allas lika värde i stället för att göra fullständigt klart vilka regler som gäller fungerar inte. Det är som den, som på den tiden man fortfarande kuperade svansen på pudlar, kapade av en liten bit av svansen varje dag, för att hunden inte skulle lida för mycket.