USA dras isär

e två av de ledande grundlagsfädren, Alexander Hamilton och James Madison, i The Federalist Papers för att ”politiska fraktioner” utgjorde ett hot mot unionens sammanhållning. Förekomsten av partier sågs som en väg mot nationell splittring med risk för våldsamma uppror. Medborgare som enats i en majoritet eller minoritet, skrev Madison, kunde drivas av passioner, av särintressen, och inskränka andra medborgares rättigheter och motverka vad som var det bästa för samhället som helhet.

Statens värsta fiende

USA:s förste president George Washington tillhörde heller inget politiskt parti. Och när hans andra mandatperiod gick mot sitt slut gav han mot slutet av 1796 ett avskedsbudskap till det amerikanska folket där han beskrev politiska partier som en ”värsta fiende” mot staten, vars förekomst både kunde splittra unionen och inskränka medborgarnas frihet. Partiernas agitatorer kunde sprida illasinnad avundsjuka och slå falska alarmsignaler som riskerade att provocera och mobilisera proteströrelser.

Men det skulle visa sig att George Washington var den ende av USA:s alla presidenter som inte tillhört ett parti.

Men det skulle visa sig att George Washington var den ende av USA:s alla presidenter som inte tillhört ett parti. Motsättningar kunde inte undanröjas. Formerandet av politiska partier gick inte att undvika. Hur respekterad George Washington än var fick hans budskap inget gehör. Redan hans närmaste efterträdare kom att företräda ett politiskt parti. John Adams var federalist, Thomas Jefferson ledde det demokratrepublikanska partiet.

Det fanns en viss ironi i att Alexander Hamilton och James Madison, som tidigare så starkt varnat för ”politiska fraktioner” nu var med som grundare till det federalistiska partiet respektive det demokratrepublikanska partiet.

De två partierna kämpade om makten under en tid. Men federalisterna, som förespråkade ett starkare centralstyre, tynade bort rätt snabbt och det demokratrepublikanska partiet splittrades under 1820-talet. Andrew Jackson blev, när han vann presidentvalet 1828, ledare för det demokratiska partiet medan den andra falangen samlades under beteckningen Whigs. Partiet vann presidentposten flera gånger men splittrades under 1850-talet kring slaverifrågan. Då bildades i stället det republikanska partiet och Abraham Lincoln valdes till dess första president 1860.

Stabilt system

Sedan dess, under 160 år, har USA:s partipolitiska system i en mening varit stabilt. Samma två partier, Demokraterna och Republikanerna, har tävlat om makten. Andra partier har funnits och har opinionsmässigt inte saknat i betydelse i olika sammanhang. Men ingen president har sedan dess varit annat än demokrat eller republikan, och i kongressen har andra partier som mest spelat en högst marginell roll.

I den mån svarta väljare fick rösta stödde de i stort sett mangrant Republikanerna, Abraham Lincolns parti som avskaffat slaveriet.

Likafullt har väldiga förändringar i partistrukturen ägt rum genom åren. Stora förskjutningar har skett i väljarkåren och de två partierna har påverkats av demografiska och geografiska skiften samtidigt som de ideologiska positionerna skiftat avsevärt.

Demokraterna hade långt efter inbördeskriget sitt kanske starkaste fäste bland vita väljare i Södern. I den mån svarta väljare fick rösta stödde de i stort sett mangrant Republikanerna, Abraham Lincolns parti som avskaffat slaveriet. Samtidigt blev Demokraterna en politisk hemvist för fackföreningsanslutna arbetare i de framväxande industristäderna i norr medan Republikanerna alltmer kom att företräda big business och Wall Street.

Båda partierna byggdes kring olika väljarkoalitioner som ibland närmast kunde liknas vid oheliga allianser. Såväl Demokraterna som Republikanerna beskrev sig gärna som ”stora tält”. Det var meningen att det skulle finnas utrymme, och tolerans, för olika falanger. Skilda åsikter skulle kunna brytas mot varandra. Även om Demokraterna i stort var mer liberala och Republikanerna mer konservativa var den ideologiska överlappningen betydande. Det var inget ovanligt att det fanns liberala republikaner som stod till vänster om konservativa demokrater. Det underlättade kompromisser och uppgörelser över partilinjerna.

En president kunde inte självklart räkna med att få stöd från alla delar av sitt eget parti även om det hade en majoritet i kongressens båda kamrar. Demokratiska presidenter som Franklin Roosevelt på 1930-talet och John Kennedy på 1960-talet fann det ibland svårt, och frustrerande, att behöva ta hänsyn till de vita konservativa och ofta öppet rasistiska segregationister som ännu utgjorde en väljarbas i Södern.

När Lyndon Johnson 1964 drev igenom den stora medborgarrättsreformen Civil Rights Act, som i juridisk mening satte punkt för rassegregering, var det proportionellt, utifrån partiernas representation i kongressen, fler republikaner än demokrater som röstade ja.

Något liknande skulle vara otänkbart idag.

Svarta väljare mot demokraterna

Lyndon Johnson förstod det själv att den banbrytande reformen skulle få konsekvenser för hans eget parti. USA:s svarta väljare hade börjat röra sig från Republikanerna till Demokraterna under den ekonomiska depressionen på 1930-talet när Franklin Roosevelts återhämtningsprogram New Deal bidrog till att hjälpa eftersatta grupper. Efter Lyndon Johnsons medborgarrättsreformer på 1960-talet stannade endast en liten minoritet av USA:s svarta väljare hos Republikanerna. Samtidigt tappade Demokraterna nästan helt sin vita väljarbas i Södern, men även på andra ställen.

Efter Lyndon Johnsons segerval 1964 har ingen demokratisk presidentkandidat vunnit en majoritet av USA:s vita väljare.

Efter Lyndon Johnsons segerval 1964 har ingen demokratisk presidentkandidat vunnit en majoritet av USA:s vita väljare. Johnson konstaterade själv att hans medborgarrättsreformer säkert innebar att hans parti förlorat Södern för överskådlig tid. Det var en tråd som hans efterträdare, republikanen Richard Nixon tog tag i. Med sin Southern Strategy spelade han, ofta diskret och underförstått, på rasistiska strömningar och drog många vita väljare till republikanerna, i Södern men även på andra platser runtom i USA, särskilt på landsbygden.

När Ronald Reagan sedan valdes till republikansk president 1980 började partiet mer drastiskt röra sig högerut ideologiskt, en utveckling som bara förstärkts sedan dess. Men Reagan kunde ändå nå uppgörelser över partilinjerna och samverka med kongressens dåvarande demokratiske talman, Tip O´Neill från Massachusetts. Även den stridbare republikanske kongressledaren Newt Gingrich ingick trots en uttalad ideologisk renlärighet som talman kompromisser när Bill Clinton var demokratisk president under 1990-talet och då höll sig till det politiska mittfältet och talade om vikten av ”triangulering”.

Samarbetsviljan upphörde

Men när Republikanerna sedan gick vidare högerut kom samarbetsviljan att i princip upphöra helt. Efter att Barack Obama valts som demokratisk president 2008 förklarade den republikanske senatsledaren Mitch McConnell att partiets viktigaste mål inte var att få igenom viktiga beslut, utan att hindra Obama från att vinna en andra mandatperiod. När Obama ändå kunde driva igenom sin stora sjukförsäkringsreform. Affordable Care Act, var det inte en enda republikansk ledamot av kongressen som gav sitt bifall.

Under Obamas presidenttid växte också Tea Party-rörelsen fram som en stark, aggressiv och kompromisslös påtryckningsgrupp inom det republikanska partiet, med krav på omfattande nedskärningar i den federala budgeten och en krympt offentlig sektor.

Sedan dess har polariseringen mellan partierna bara blivit än starkare. Samtidigt som många kritiska röster höjs mot en identitetspolitik som tar sig allt större utrymme har partierna alltmer blivit en del av just denna identitetspolitik. För alltfler väljare är den personliga identiteten starkt kopplad till att vara demokrat eller republikan, en grupptillhörighet som kan vara lika stark eller starkare än klass, etnicitet, geografisk hemvist eller andra traditionella variabler.

Mätningar visar att många föräldrar inte längre tål att deras barn vill gifta sig med någon som röstar på det andra partiet.

Tillhörigheten kan till och med definieras negativt, som att det är viktigare att vara mot det andra partiet än för sitt eget. Verkligheten kan upplevas på helt olika sätt, något som underlättas av en mer fragmenterad och partisk mediesektor.

Mätningar visar att många föräldrar inte längre tål att deras barn vill gifta sig med någon som röstar på det andra partiet. Det förekommer att folk slutat tala med varandra över partigränserna och håller sig till sina egna, något som också blir enklare i och med att USA:s stora yta möjliggör självsegregering. Det går att välja att bosätta sig bland likasinnade.

Färre osäkra väljare

Vad som hänt är att de två partierna, på ett helt annat sätt än tidigare, har anhängare som inte kan tänka sig att byta sida, oavsett vad som händer och att osäkra och oberoende mittenväljare som kan låta sig påverkas blivit allt färre. För politikerna har det blivit viktigare att mobilisera kärnväljarna än att, som förr, röra sig mot det politiska mittfältet när valdagen närmar sig.

Demokraterna vet att de har sin bas utefter kusterna och i storstäderna, inte minst bland svarta och andra minoriteter samt bland kvinnliga och yngre väljare. Republikanerna utgår från ett stöd bland manliga vita väljare, inte bara bland de som har höga inkomster och traditionellt röstat på partiet utan även bland grupper som tidigare i stor utsträckning varit lojala demokrater, särskilt äldre vita män på landsbygden med låg utbildning och vita industriarbetare som upplever att de ignorerats av vad som lite diffust sammanfattas i begreppet ”eliten”.

Bland republikanerna har identifikationen med det egna partiet blivit så stark att traditionella konservativa uppfattningar och värderingar utan vidare överges.

Sedan Donald Trump valdes till president 2016 har polariseringen mellan partierna förstärkts än mer, i och med att han uppmuntrar till konflikt och vill leda en kamp mellan ”vi och dem”. Bland republikanerna har identifikationen med det egna partiet blivit så stark att traditionella konservativa uppfattningar och värderingar utan vidare överges. Republikanerna har, sedan andra världskrigets slut, stått upp för frihandel och försvarat USA:s globala ledarroll.

Men när Trump i stället fört fram en nationalistisk högerpopulism har han i de egna leden i alla fall fått stöd för protektionistiska åtgärder och stängda gränser och när han med slagordet America First knutit an till en gammal isolationism. Teaparty-rörelsens krav på budgetbalans har tystnat, trots att det federala budgetunderskottet under Trump nått historiska rekordnivåer.

Demokraterna har mer behållit idén om ett ”stort tält”. Men även om partiet står kvar närmare mittfältet har inre spänningar ökat med en alltmer otålig progressiv vänsterfalang som kräver en tydligare ideologisk profil gentemot motståndarsidan.

USA inte en parlamentarisk demokrati

Tydliga politiska alternativ behöver, som sagt, inte nödvändigtvis vara negativt. Och hårda krav på partilojalitet kan förekomma även i Sverige och andra europeiska länder. Men till skillnad från Sverige, och andra europeiska länder, är inte USA en parlamentarisk demokrati. Presidenten behöver inte ha kongressens stöd utan de båda kamrarna kan ledas av det andra partiet.

Systemet med maktdelning, checks and balances, där den exekutiva, lagstiftande och dömande makten delvis överlappar varandra men också utgör kontrollinstanser innebär att det är lätt att sätta käppar i hjulen när beslut ska drivas igenom. Det var också avsikten när USA:s konstitution skrevs.

En knapp och kanske kortvarig majoritet skulle inte utan vidare kunna fatta viktiga beslut. Breda uppgörelser och kompromisser har ofta varit nödvändiga för att få igenom stora reformer. När de två dominerande partierna står allt längre ifrån varandra och det väger någorlunda jämnt blir resultatet lätt politisk handlingsförlamning.

Mot den bakgrunden kan årets president- och kongressval få rejäl betydelse för hur partierna kommer att fortsätta utvecklas. Vinner Joe Biden, och Demokraterna går framåt, kan det bli en signal till båda partierna att inte tappa kontakten med det politiska mittfältet. Biden är en politiker som under sina många år i senaten varit med om en rad uppgörelser över partigränserna, och som president kan han bli det egna partiets naturlige ledare.

För Republikanerna kan en valförlust leda till en omprövning av den rådande högerkursen, om inte annat så är det, utifrån pågående demografiska förändringar, svårt att se att det på längre sikt räcker för partiet att ha en väljarbas som domineras av äldre manliga vita väljare utanför storstäderna. Det är helt enkelt en krympande grupp.

Om partierna fortsätter att gå i olika riktningar och polariseringen stärks mer blir det än svårare att nå uppgörelser.

Om Donald Trump vinner en andra mandatperiod är det rimligt att anta att konsekvenserna för partierna blir de motsatta. Demokraternas progressiva falang får en bekräftelse på att en fortsatt mittenpolitik, som företrätts av både Joe Biden och Hillary Clinton, är dömd att misslyckas efter två valförluster. Partiet kommer att röra sig vänsterut. Republikanerna väntas vid en valseger än mer bli Donalds Trumps parti och följa hans uppfattningar, även när de inte alls överensstämmer med partiets traditioner. De tendenser som redan märkts mot en personkult kan stärkas, och Trumps auktoritära anlag kan få ökat spelutrymme.

Om partierna fortsätter att gå i olika riktningar och polariseringen stärks mer blir det än svårare att nå uppgörelser. Misstroendet mot de demokratiska institutionerna växer. De närmast oförsonliga inre motsättningar som redan präglar det amerikanska samhället riskerar att hårdna ytterligare.