Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur |

På spaning efter klubben för nöjda medelklassmuslimer

Han letade efter ledare och såg Malcolm X-lajvare. Alen Musaefendić. Foto: Privat.

Muslimska aktivister har kidnappat rollen som språkrör åt alla muslimer och raserat relationen till majoritetssamhället. Egentligen behövs inga kopplingar till Muslimska brödraskapet eller öppen homofobi för att ifrågasätta visdomen i skattefinansiering till vissa organisationer, menar Alen Musaefendić. Han kräver en plats vid bordet för den osynliggjorda gruppen nöjda medelklassmuslimer.

Lyssna på texten
Laddar ...
Följ Kvartals poddar: Apple | Spotify
Av Alen Musaefendić | 21 oktober 2020
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil Inlästa texter I korthet Lästid 14 min Skärmläsarvänlig
I korthet
  • Muslimska aktivister har kidnappat rollen som språkrör för alla muslimer och spätt på motsättningar.
  • Aktivisterna har ett tungt ansvar för att samtalet mellan svenska muslimer och majoritetsbefolkningen nästan är obefintligt.
  • Muslimska aktivister borde koncentrera sig på religionsfrågor och inte postkolonial teori och rasfrågor.
  • Det amerikanska sättet att opinionsbilda fungerar inte i Sverige.
  • Den nuvarande strategin har gällt i minst tio bortkastade år och måste ersättas med någonting annat.
  • Kampen mot muslimhat och rasism måste gå via en kamp för ett bättre och mer framgångsrikt Sverige.
Så länge islam jämförs med nazism i offentlig debatt kommer det att finnas behov av talföra muslimer. Även de mest harmlösa uttryck för religionen verkar numera kunna bli föremål för skriverier och bemötas med öppen avsky, som en bedjande busschaufför1 fick erfara häromåret.

Muslimhatet upphöjdes till ett slags neutral hållning

Under sin rast bad han tillsammans med sin son och blev, av någon anledning, fotograferad. Bilden gav upphov till en nationell debatt under vilken muslimhatet upphöjdes till ett slags neutral hållning. Sveriges muslimer kan inte förväntas sitta passivt i väntan på andra människors eventuella hjälp, som verkar mer avlägsen än någonsin. Så vad har vi muslimer för företrädare då?

Sveriges Unga Muslimer (SUM) har förlorat sin statliga finansiering och går en oviss framtid till mötes. Studieförbundet Ibn Rushd för ett lågintensivt krig mot omgivningen2, med allt färre frivilliga som kommer till undsättning. Andra organisationer är luftslott som syftar till att skänka en aura av representativitet åt en handfull individer med radikala åsikter. Talespersonerna för Mus

limska mänskliga rättighetskommittén (MMRK), för att ta det tydligaste exemplet, befinner sig i ett permanent tillstånd av krishantering på grund av sin relativisering av IS-terror medan den härjade som mest.

Cementerar bilden av arga och humorlösa muslimer

Det är svårt att hitta en tidningsartikel, en rapport eller ett tal som manar till samling, som avslutas med en uträckt hand till majoritetsbefolkningen, med en tillstymmelse till framtidshopp. Desto lättare är det att hitta formuleringar om hela människogrupper och ”raser” som varken får eller anses kunna hjälpa till. Ja, som inte ens får uttala sig. Attityden har varit aggressiv och tonen uppskruvad till max.

Bilden av muslimen som arg, oresonlig och humorlös har cementerats.

En motpart som uppfattas sakna intresse av dialog blir förr eller senare ignorerad, även av de som menar väl.

Kritiken mot organisationerna är välkänd och gäller deras legitimitet, finansiering och värdegrund.3 Gästtalare som bjudits in till evenemang har i andra sammanhang uttryckt hat mot homosexuella, judar, kvinnor och demokrati. Dessa anklagelser är allvarliga och behandlade i rapporter från bland andra Folkbildningsrådet.4

Situationen kräver en omprövning av i stort sett allting, men en sådan kan inte skönjas. Fortfarande är det samma handfull personer, med en lång karriär av dokumenterade misslyckanden bakom sig, som tar sig an nya frågor på samma sätt, oavsett om de har en officiell position eller inte. De har ett ansvar för att relationen mellan svenska muslimer och majoritetssamhället gått från att vara kylig till nästan obefintlig, såväl i media som på individnivå.

Sverige beskrivs som en slavstat

Bland regeringens särskilda satsningar på demokratiinsatser finns Aktivistguiden, ett nystartat projekt i Ibn Rushds regi. Syftet är att motverka segregation och uppmuntra ungas demokratiska deltagande. Vägen dit skulle inledas med en föreläsning av Rashid Musa, där Malcolm X var huvudtemat. Efter en redogörelse för hur postkoloniala strukturer upprätthålls i dagens samhälle lade han fram teorin om ”husblatte” och ”fältblatte”, det som Malcolm X kallade ”house negro” och ”field negro”.

I Folkbildningsrådets granskning av Ibn Rushd beskrivs resonemanget:

”Det förstnämnda (”husblatte”) gäller en person som accepterat maktstrukturer och använder den priviligierade gruppens retorik för att passa in, medan det sistnämnda utgörs av de personer som vill skapa förändring och bryta maktstrukturer. Musa uppmanade publiken att rannsaka sig själv för att se vilken av dessa kategorier man tillhör. I slutet ställde publiken frågor. Musa svarade med en dystopisk framtidsbild för den muslimska gruppen. Han belyste den särbehandling som tar form i samhället idag.”5

Det är Malcolm X från 1960-talets USA som talar till ungdomar i dagens Stockholm. Språket är förvisso översatt till svenska men samhällsanalysen tar inte hänsyn till att slaveri, lynchningar och raslagar inte längre finns i USA (inte heller i Sverige). Bilden av Sverige som målas upp är den av en slavstat, där titeln ”fältblatte” är allt man har att aspirera till. Så totalt är förtrycket. Konceptet ”husblatte” lärs alltså ut till ungdomar i syfte att inspirera till demokratiskt deltagande på ett seminarium finansierat av staten.

Idoliserar Malcom X

Musa och många med honom har varit öppna med sin idolisering av Malcolm X, utan att någonsin ta avstånd från de mer problematiska delarna. Eftersom hela Malcolm X:s gärning är problematisk är det naturligtvis svårt. Även som barn av sin tid var han kontroversiell, varför svarta i den amerikanska mittfåran än idag tvekar att lyfta fram honom som en förebild. När ett flygplan kraschade år 1962 och 120 Atlantabor dog ställde Martin Luther King Jr. in en protestaktion i staden som en gest av solidaritet. Malcolm X hyllade kraschen som Guds hämnd mot vita människor, som han trodde var bokstavliga reinkarnationer av djävulen.6 Ändå väljer Rashid Musa – å svenska muslimers vägnar – Malcolm X som ledstjärna i sitt arbete.

Genom att tycka passionerat i varje enskild fråga har aktivisterna bildat en snäv åsiktskorridor som få andra muslimer kan tränga igenom.

Resultatet talar för sig självt: En amerikanskt inspirerad opinionsbildning som förvisso väcker uppmärksamhet men gör mer skada än nytta för muslimernas situation i Sverige. Den osmakliga jämförelsen som verktyg för att smutskasta motståndare är ett genomgående tema, där Breivik alltid finns nära tillhands. Aktivisten Amanj Aziz placerade Mona Sahlin och antirasistiska Expo i ett islamofobiskt nätverk där Breivik ingår.7

Rashid Musa på en manifestation mot islamofobi. Bilden är från 2015. Foto: Carolina Byrmo/Aftonbladet/TT

Språket är en blandning av låneord, juridisk jargong och postkolonial teori som inte går hem i stugorna. Det låter främmande och teatraliskt. Ibland är det helt enkelt obegripligt. I stället för att anpassa tilltalet efter svenska förhållanden fortsätter importen av amerikanska koncept som inte har någon bäring på muslimernas situation i landet.

Genom att tycka passionerat i varje enskild fråga har aktivisterna bildat en snäv åsiktskorridor som få andra muslimer kan tränga igenom.

Islams stolta färgblinda budskap

För många muslimer är det inte alls självklart varför hudfärg ska vara centralt i muslimsk opinionsbildning, allra minst ur ett religiöst perspektiv. Färgblindhet är ett djupt islamiskt budskap som muslimerna har varit stolta över i 1 400 år, men inte alltid praktiserat. Enligt Kitimbwa Sabuni är den tusenåriga traditionen nu över. Grundaren av Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) menar att färgblindhet är ”den senaste iterationen av rasism”.8 Liksom i George Orwells 1984 betyder sakerna sin motsats. Därför att Sabuni säger så.

Redan 2011 lyckades han, denna gång å Afrosvenskarna riksorganisations vägnar, att göra en koppling mellan Makode Linde, en svart konstnär, och terroristen Anders Behring Breivik. Bakgrunden var firandet av World Art Day och ett konstverk i tårtform föreställande en naken svart kvinna. Konstnären ville gestalta hur en svart kropp konsumeras av vita personer, i grunden ett antirasistiskt budskap i linje med resten av hans produktion. För att konstverket skulle fullbordas måste en vit person skära i tårtan, ett otacksamt jobb för vem som helst och i synnerhet för en kulturminister. Lena Adelsohn Liljeroth anklagades för att ha deltagit i en ”rasistisk manifestation” och skulle omedelbart avgå. När journalisten föreslog att konstnärens avsikt var god svarade Sabuni att: ”Även en sådan som Breivik menar sig ha goda avsikter.”9 Det sade han mindre än ett år efter massakern på Utøya.

Mikroaggression, gaslighting, vit ömtålighet, rasifiering och tokenism. Varje begrepp är antingen på engelska eller svengelska

Idag är Sabuni anställd av Länsstyrelsen för att producera instruktionsböcker i hur man pratar vänligt med andra människor. I ”handboken” med den fanonska titeln Vit, brun eller svart finns en lista över begrepp som beskriver exkluderande situationer på arbetsplatsen, som: mikroaggression, gaslighting, vit ömtålighet, rasifiering och tokenism. 10 Importen från USA är tydlig, inte minst därför att varje begrepp är antingen på engelska eller svengelska. De är presenterade som tekniska termer, för att inte säga vetenskapliga, på ett sätt som återigen leder tankarna till Orwell; i essän Politics and the English Language redogör han för olika sätt på vilka politiker använder tekniska termer i en förhoppning att väljarna ska missta en privat ambition för vetenskaplig nödvändighet. Det vanligaste exemplet på en mikroaggression är frågan ”Var kommer du ifrån?”11, som jag personligen får några gånger i veckan. Vissa av de som har ställt frågan är idag vän eller flickvän eller granne. När nu Länsstyrelsen går utanför sitt mandat och i princip rekommenderar förbud mot frågan blir samtalet mellan ”rasifierade” och ”vita” ännu stelare, och de som förlorar mest på det är minoriteterna.

Minoriteter antas vara maktlösa och oförmögna till rasism

Omöjliga regler är ett recept för misslyckande. Det praktiska värdet av dem är svårt att förstå utan att ställa den alltid lika klargörande frågan: ”Cui bono?”. Vem gynnas? I det här fallet är det regelmakarna själva, som har gett sig oerhörd makt genom att definiera sig som maktlösa. Den nya rasismen brukar sammanfattas i devisen ”fördomar plus makt” (prejudice plus power), där minoriteter antas vara maktlösa och kan per definition inte vara rasister. Den strikta uppförandekod som pådyvlas andra kräver med andra ord ingen motprestation. I händerna på en mindre återhållsam person som Rashid Musa är det ett retoriskt massförstörelsevapen, som när han skriver i Dagens Arena:

”För det första kan svenska muslimer, till skillnad från vita personer, enligt de islamofobiska föreställningarna om objektivitet, aldrig vara neutrala eller experter inför sakfrågor som berör oss som samhällsgrupp. Utifrån vithetens eurocentriska lins är vi antingen offer eller förövare beroende på frågan som diskuteras.” 12

Det tål att upprepas: ”…svenska muslimer, till skillnad från vita personer”. Det finns 25 miljoner vita muslimer i Europa enbart. En hel del av dessa bor i Sverige, bland annat 60-80 000 bosnier, som utgör en av de största och bäst organiserade muslimska församlingarna i landet. Vissa har suttit i koncentrationsläger på grund av sin tro, och förpassas ännu en gång till ingenmansland, av sin egen ”representant”.

Srebrenica visar vad islamofobi kan leda till

Kriget i Bosnien-Hercegovina 1992–1995 kulminerade i ett folkmord på bosniska muslimer i staden Srebrenica, där minst 8 372 pojkar och män avrättades. Det är ett brutalt och pedagogiskt exempel på vad islamofobi kan leda till, i hjärtat av Europa i modern tid.

Jag måste undra hur den bosniska erfarenheten inte på minsta vis lyckas rucka på narrativet om den vite kolonisatören och den rasifierade muslimen.

Inom ramen för Ibn Rushds folkbildningsverksamhet anordnas studieresor till Bosnien för att sprida kunskap om folkmordet. Det är ett beundransvärt arbete som fler organisationer borde inspireras av, och jag tvivlar inte på arrangörens goda avsikter. Men jag måste undra hur den bosniska erfarenheten inte på minsta vis lyckas rucka på narrativet om den vite kolonisatören och den rasifierade muslimen, om eurocentrism och om ”väst”. Bosniska muslimer är vita européer vars viktigaste allierad var imperialisten USA. Kolonisatören från det förflutna var den icke-vite osmanen. Hela världen är upp och ner, kan det tyckas. Uppdelningen mellan vita och muslimer blir omöjlig. Europa och islam framstår som oskiljbara sedan minst 600 år tillbaka. Narrativet är dyrbart i sin potential att förena, men det tigs ihjäl därför att den krockar med den postkoloniala världsbilden.

Gardell och Kamali eldar på attityder av offerskap och vrede mot Sverige

Muslimska aktivister följer postkolonial teori lika noga som de följer islam, och ibland är de splittrade i sin lojalitet mellan de två. Är hatet mot USA starkare än solidariteten med bosniska muslimer? Är hudfärg allt eller inget? Svaren är oftast rimligare än frågorna, men att de alls behöver ställas är ett problem utan slut.

Både som teori och sätt att leva är postkolonialismen beroende av motsättning och friktion. Akademiker med sådana glasögon, som Mattias Gardell och Masoud Kamali, har nära band till de muslimska aktivisterna och agerar i viss mån som ideologiska mentorer. I stället för att vara en modererande kraft eldar de på attityder av offerskap och vrede mot majoritetsbefolkningen.

Historien är en guldgruva för den som till varje pris vill ha något att bråka om.

Det märks att aktivisterna känner sig vilsna utan en förtryckande makt över sig, verklig eller inbillad. Tidigare har nästan alla länder med muslimsk majoritetsbefolkning varit koloniserade, antingen av väst eller av osmanerna. Det fanns riktiga ockupationsmakter att befria sig från och verkliga krig att utkämpa. Idag måste aktivisterna klamra sig fast vid allt svagare substitut: antingen ett generiskt ”väst”, Nato, USA, och i brist på annat – Sverige. Det förtryck som inte går att hitta i verkligheten letar man i majoritetsbefolkningens språkanvändning, dess ”blick” eller falska medvetande. Historia är också en guldgruva för den som till varje pris vill ha något att bråka om.

Följden blir att en jordnära kamp för fler bankomater i utsatta områden kan ses som en förlängning av algeriernas befrielsekrig mot Frankrike på 1950-talet. Man lägger till en global och historisk dimension till ett hanterbart problem och på så sätt säkerställer att det aldrig blir löst. I processen gör man sig själv till en stor revolutionär, vilket inte skadar.

I aktivisternas händer har postkolonialismen blivit ett verktyg för att behålla sin egen makt snarare än att frigöra sig från någon annans. Svenska muslimer kan inte hoppas på en harmonisk tillvaro om deras ledare har ett så intensivt behov av att skapa en förtryckande motpart att förhålla sig till.

Vägen framåt

Av naturliga skäl kan det aldrig finnas en organisation som representerar alla, eller ens de flesta, muslimer i Sverige. Gemenskapen är bräcklig på alla nivåer: den teologiska, politiska, geografiska, socioekonomiska, språkliga, med mera.

Koncept som umma, en världsvid muslimsk gemenskap, kan ge intrycket av att världens två miljarder muslimer är som en kropp. Kritiker sveper den i en jalabiya och ger den en sabel. Det är en bild som skrämmer slag även på mig. Självfallet handlar det om en fantasi, som muslimer förvisso ger näring åt. De talar också om umma, fast mer som en tankefigur eller en hägring som skingras varje gång de slår på Aktuellt.

Krig rasar i Syrien, Jemen, Libyen och nästan hela Sahel. Iran och Saudiarabien är vid randen av ömsesidig utplåning. Muslimska minoriteter inom länderna förtrycks. När krigsflyktingar från dessa länder anländer till Sverige går de sällan till samma moské.

Även de till synes enklaste frågorna råder det skilda meningar om. Vem är muslim? Vad menas med svensk-muslimsk identitet? När är man integrerad? Ska man integreras? Den muslimska ”communityn” existerar inte. Det är varken bra eller dåligt, men det är ett faktum.

Majoriteten av svenska muslimer är sekulära.

Både politiker och media måste släppa den bekväma tanken att islam är någon man kan ringa upp. Det är svårt men nödvändigt att inte förlita sig på en röst, hur legitimt utsedd denne än verkar vara. Majoriteten av svenska muslimer är sekulära, och har varit det sedan den tidiga ankomsten av turkiska och jugoslaviska invandrare på 1960- och 1970-talet. Det finns i dag uppskattningsvis 800 000 muslimer i Sverige13, men bara 190 000 praktiserande, i betydelsen registrerade i ett muslimskt trossamfund.14

Bristen i religiös iver står dock i proportion till det politiska engagemanget. ”Nationella förbundet för nöjda medelklassmuslimer” finns inte av en anledning. Likväl förtjänar de en stol vid bordet, även om den är tom och talespersonen imaginär. Bara för att det finns ett alternativ innebär inte att det måste användas. Och ett alternativ är vad som finns. Trots det invecklade nätet av akronymer och organisationsnummer är det muslimska civilsamhället en ganska homogen enhet som utgörs av samma personer med liknande världssyn. Vissa har gjort avbön och erkänt misstag16, men halvhjärtat och under stor press. Framtoningen är reaktiv och urskuldande, där mycket av kritiken tolkas som olika utslag av islamofobi. Envisheten verkar bara ha stärkts ju mer isolerade och försvagade deras organisationer har blivit.

Vid sidan av den legitima kritiken finns en genre av konspirationsteorier och antimuslimsk demonisering riktat mot de muslimska organisationerna som ingen person förtjänar men alla drabbas av, även de välmenande och duktiga. Några av dessa kommer inte att känna igen sig i min kritik. De har likväl anställt, utsett eller gett plattformar till personer som för länge sedan borde ha diskvalificerats från sina uppdrag. Därmed är de medskyldiga till det moras vi befinner oss i.

Den nuvarande strategin har gällt i minst tio bortkastade år och var dömd att misslyckas från början. Det är alltså dags för någonting nytt.

Se noter Visa mindre

Noter

1, Karlsten 2019-06-08. https://emanuelkarlsten.se/sa-blev-bilden-pa-busschaufforens-bon-till-rasistisk-propaganda/

2, Kvartal, Muhammad Z., Högman A., 2020-09-08. https://kvartal.se/artiklar/ingen-islamistisk-sammansvarjning/

3, Amnå, E., Helander, A., Settergren, B. 2019. När tilliten prövas – en studie av studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag. Folkbildningsrådet, 53.

4, Amnå, E., Helander, A., Settergren, B. 2019. När tilliten prövas – en studie av studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag. Folkbildningsrådet.

5, Amnå, E., Helander, A., Settergren, B. 2019. När tilliten prövas – en studie av studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag. Folkbildningsrådet, 81-82.

6, https://en.wikipedia.org/wiki/Air_France_Flight_007

7, DN Ledare, Magnusson L, 2017-11-22, https://www.dn.se/ledare/signerat/lisa-magnusson-att-kritisera-en-muslim-ar-knappast-detsamma-som-islamofobi/

8, Sabuni, K. 2019. Vit, svart, eller brun – handbok om aktiva åtgärder kopplat till hudfärg. Länsstyrelsen, 12.

9, https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/L0jd2q/afrosvenskar-kraver-ministerns-avgang

10, Sabuni, K. 2019. Vit, svart, eller brun – handbok om aktiva åtgärder kopplat till hudfärg. Länsstyrelsen.

11, Arbetet 2019-06-12. Kitimbwa Sabuni: Så pratar du om hudfärg på jobbet. https://arbetet.se/2019/06/12/kitimbwa-sabuni-hudfarg/

12, Dagens Arena, Musa 2014-09-24. https://www.dagensarena.se/opinion/rashid-musa-sveriges-unga-muslimer-vi-ar-alltid-skyldiga-tills-motsatsen-bevisas/

13, Källa PEW Research Center, 2017. Artikel: Europe’s growing muslim population.

14, Källa: https://www.myndighetensst.se/bidrag/organisationsbidrag/bidragsgrundande-statistik.html

15, Ibn Rushd studieförbund. 2020. Åtgärdsplan efter studien ”När tilliten prövas”. https://www.ibnrushd.se/wp-content/uploads/2020/03/Ibn-Rushd-a%CC%8Atga%CC%88rdsplan.pdf

 

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.