"En olycka kommer sällan ensam" sägs det ju. Det här ämnet är ytterligare ett exempel på min känsla av att tillvaron blir allt mer komplex. Att som 18-åring – eller nykomling i Sverige – förstå kreditmarknaden kan vara väl mycket att förvänta sig, särskilt under en period i livet då så mycket annat ska falla på plats ... Vi som har barn i den åldern är kanske inte heller alltid medvetna om vad som väntar.

Som svartskalle har jag dispens från vintersportstvånget – men jag ska inte kasta pjäxan i skidhuset. Precis som Lundberg skriver utbrister jag högt varannan gång jag handlar på Ica. Jag kan dock rekommendera Fritidsbanken, där alla kan låna sport- och friluftsutrustning gratis i 14 dagar. I en kort passage skriver Lundberg att han hyser större sympati med dem som enligt SCB inte skulle klara en oförutsedd utgift på 14 000 kronor. Men det han i övrigt skriver blir ett hån mot just dessa. Jag läser Sveriges Stadsmissioners rapport om materiell fattigdom som fördubblats 2024 jämfört med 2021. Det innebär människor som inte har råd med näringsriktig mat varannan dag, två par skor eller tillräcklig uppvärmning av bostaden. Enligt Stadsmissionen söker sig allt fler till dem för att få mat. I rapporten intervjuas en ensamstående undersköterska och en arbetslös industriarbetare som får matstöd. Det är om dessa vi journalister måste berätta, även när de inte hör till DN:s målgrupp.

En gång åkte jag skidor. Det var för cirka två veckor sedan. Jag blir inte jätteledsen om jag aldrig behöver göra om det. Men å andra sidan, vad gör man inte för sina barns skull? De måste ju få uppleva fjäll och helst också alper. Jag har förstått att man kan bli orosanmäld om man nekar sina barn den upplevelsen. Och jag har också förstått att den inte går att mäta i pengar. Men Soldatens ärtsoppa? Nej, där går gränsen.

Underhållande observation av medieparnassens kamp för att få vardagspusslet att gå ihop med ynka 60 000 i månadslön. Men med det sagt kostar det att bo i huvudstaden, i alla fall om man inte tillhör den priviligierade elit som haft turen att ha föräldrar/farföräldrar med hyresreglerad innerstadslägenhet. Och den som vill köpa sig till ett vanligt svennigt villaliv på mindre än en timmes pendelavstånd från city behöver uppemot två Lundbergslöner för att slippa njurförsäljning. (Bara att parkera Teslan på gatan mellan Åre-resorna kostar 20 000 om året, och då har man inte ens sin egen plats.)

Även om jag skriver detta från sportlovssemester (dock det mer frugala Kungsberget) så kan jag identifiera mig med Patrik Lundberg. Det är något sjukt i att en medelålders journalist med en okej karriär inte kvalar in i gruppen som självklart kan åka en vecka till Sälen på sportlovet. Vem kan då göra det? Vad är det för groteskt samhälle vi har skapat? Och man kan inte ens klaga utan att bli förlöjligad.

Att leva är att prioritera. Så enkelt är det.

I handlingsplanen fastnar jag för det ambitiösa målet att ”Stockholms stads verksamheter ska vara fria från alla former av rasism” om fyra år. Är nollvisioner det svenskaste vi har?

Åh, vad detta gör mig trött och missmodig. Hur många normkritiska satsningar tål skolan? Länge var Skolverket hovleverantör av normkritiskt perspektiv på allt och intersektionella fortbildningar für alle. De har taggat ner aktivismen nu, men vad hjälper det när kommunpolitiker fortsätter tro (det här handlar verkligen om tro och övertygelse) på antirasistisk utbildning som allena saliggörande.

När jag läser ABF:s ansökan slås jag av att man skriver att eidfirandet i Malmö ska vara helt alkoholfritt. Kommunen har fått kritik för att sekularisera den muslimska högtiden, men så långt vill inte ABF sträcka sig. När jag talar med personer som är aktiva inom det muslimska civilsamhället och i församlingar får jag höra att kommunens eidfirande uppfattas som ett jippo, snarare än som en muslimsk högtid. Många håller säkert med. Samtidigt bör man vara försiktig med att tro att det bara finns ett muslimskt synsätt. Det gör det förstås inte – på samma sätt som det inte finns bara ett synsätt på alkohol i den muslimska världen. Synen är inte densamma i Saudiarabien och Afghanistan som i Turkiet, Albanien och Tunisien. De muslimska organisationerna verkar generellt vara tacksamma för att kommunen vill stötta firandet, men upplever samtidigt att Socialdemokraterna utnyttjar den islamiska högtiden för att vinna röster.

Frågan om surrogatmödraskap är verkligen svår. Personligen ser jag rätten att ingå frivilliga avtal och värdet av att fler barn kommer till världen, samt att ofrivillig barnlöshet kan få en lösning, som tungt vägande argument för. Denna skräckhistoria ska nog inte ses som särskilt representativ.