Avtalet kom till efter att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu lovade att tillfälligt stoppa planerna på annektering av delar av Västbanken där en palestinsk stat är tänkt att bildas.
Fredsbudet framfördes ovanligt nog i en debattartikel publicerad i den israeliska tidningen Yedioth Ahronot (den 12 juni 2020) av FAE:s USA-ambassadör med budskapet: Vi kan från arabisk sida normalisera förbindelserna, men då måste annekteringen läggas åt sidan.
Förändringens vindar manifesterades redan 2018 när Saudiarabiens kronprins i en intervju med Atlantic Magazine (den 2 april 2018) fastslog att israeler har rätt till sitt eget land.
De diplomatiska sonderingar som föregick avtalet har pågått i flera år, samtidigt som de informella kontakterna mellan Israel och Gulfstaterna pågått i det tysta. Förändringens vindar manifesterades redan 2018 när Saudiarabiens kronprins i en intervju med Atlantic Magazine (den 2 april 2018) fastslog att israeler har rätt till sitt eget land.
Kontakterna har intensifierats under coronapandemin i takt med att flera Gulfstater – som drabbats hårt av minskad ekonomisk tillväxt – sträckt ut en hand till Israel med propåer om samverkan. Dessa kontakter ligger i linje med Gulfstaternas grundstrategi att diversifiera sina ekonomier och minska sitt oljeberoende genom satsningar på entreprenörskap, innovation, industri och turism.
Det fredsavtal som nu ingåtts – en betydande framgång för den korruptionsanklagade Netanyahu och inrikespolitiskt pressade Trump – är en viktig milstolpe i Mellanösterns historia som återspeglar de skiftande allianserna i regionen.
Ökad acceptans för Israel
De oljeproducerande Gulfstaterna har, från Israels perspektiv, betydande ekonomiska resurser med omfattande handelsmöjligheter liksom geografisk närhet till dess ärkefiende – det shiamuslimska Iran, som landet uppfattar som det största hotet mot sin existens. Fredsavtalet visar att Israel är på god väg att accepteras av de sunnimuslimska arabstaterna vilket kan omvandla den judiska staten – en tidigare pariastat i Mellanöstern – från en regional medelmakt till en ledande regional makt.
Den sunnimuslimska oppositionens förluster i det syriska inbördeskriget liksom Jemenkonflikten mellan en saudiskledd militärallians och de Teheranstödda hutirebellerna har gjort Gulfstaterna allt mer nervösa.
Gulfstaterna har, på samma sätt, känt sig hotade allt sedan kärnenergiavtalet mellan Iran, EU och P5+1 (de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd och Tyskland) undertecknades 2015. De ser, likt Israel, den islamiska republiken Iran som en aggressiv och terrorsponsrande stat som genom stöd till väpnade grupper eftersträvar dominans i Mellanöstern och vill befästa sin maktposition genom att bli en kärnvapenmakt.
Den sunnimuslimska oppositionens förluster i det syriska inbördeskriget liksom Jemenkonflikten mellan en saudiskledd militärallians och de Teheranstödda hutirebellerna har gjort Gulfstaterna allt mer nervösa. Lägg till ett allt mer självsäkert och regionalt inflytelserikt Iran i kombination med Trumpadministrationens lägre profil i Mellanöstern.
En normalisering av relationerna med Israel har blivit acceptabel i kölvattnet av dessa geopolitiska realiteter. Fredsfördraget har påskyndats genom en vilja att stärka förbindelserna med Trumpadministrationen, vars dödförklarade fredsplan för israeler och palestinier – som utarbetats av presidentens svärson Jared Kushner – innefattar visionen om ett bredare israelisk-arabiskt närmande.
Arabisk trötthet på PLO
Förlorare i denna ekvation är palestinierna, som nu mist sin återstående regionala maktresurs: förmågan att hindra en normalisering av relationerna mellan Israel och arabstaterna innan en palestinsk stat etablerats. Normaliseringsavtalet mellan Israel, FAE och Bahrain illustrerar inte bara det palestinska ledarskapets oförmåga att utnyttja det strategiska utpressningsläge de haft i regionen under decennier.
Den arabiska våren under 2010-talet förflyttade fokus från Palestinakonflikten och tvingade arabvärldens ledare att säkra sin egen överlevnad.
Det visar även att arabvärldens ledare – som genom upprättandet av formella relationer med Jerusalem skapat sig politisk och ekonomisk makt att påverka Israel – tröttnat på PLO:s ledarskap, korruption, oförmåga att förena palestinierna och skapa hopp om framtiden. Denna utveckling kan medföra att förhandlingarna om palestiniernas framtid läggs i arabstaternas händer, samtidigt som PLO:s maktbas marginaliseras. En sådan utveckling skulle paradoxalt nog kunna leda till en regional lösning av den israelisk-palestinska konflikten.
Egypten var först att nå ett fredsavtal med Israel 1979, följt av Jordanien 1994. Den arabiska våren under 2010-talet förflyttade fokus från Palestinakonflikten och tvingade arabvärldens ledare att säkra sin egen överlevnad. Det som länge betraktades som ett tabu – att normalisera relationerna till Israel utan en lösning av Palestinafrågan – kom gradvis att luckras upp.
Förra veckans historiska fredsfördrag kan öppna vägen för andra Gulfstater som redan idag har inofficiella förbindelser med Jerusalem, såsom Oman och även Saudiarabien, att gå samma väg som FAE och Bahrain. En sådan historisk öppning – i kombination med framsteg i den israelisk-palestinska fredsprocessen – kan förhoppningsvis leda till ett nytt Mellanöstern präglat av fred, säkerhet, handel och samexistens.