Har Sverige en blasfemilag nu?

För ett år sedan demonstrerade kristna från Mellanöstern utanför SVT-huset på grund av ett humorklipp med komikern Per Andersson som nämner Jesus Kristus i samband med att ett krucifix täcker komikerns könsorgan. Humorklippet var från år 2012 men hade återpublicerats på SVT Humors sociala medier och finns kvar än idag. Djupt kränkande, ansåg demonstranterna varav många kom från länder där kristna förföljs. SVT stod dock på sig och hävdade att det var ”viktigt för yttrandefriheten” och skrev: ”…vi kan inte begränsa oss utifrån vem som kan tänkas bli upprörd”. Detta är en viktig princip.

”Om polisen fastslår att brott har begåtts utifrån denna anmälan kan även detta bekräfta provokatörernas tes att Koranen har en juridisk särställning i Sverige.”

Det går givetvis att diskutera huruvida osmaklig humor är förenlig med public service-uppdraget. Och att bränna heliga skrifter eller förlöjliga någons gud eller profet är knappast ett konstruktivt sätt att bedriva religionsdebatt. Men upprörda känslor kan inte utgöra yttrandefrihetens gräns. Samtidigt är det detta som kan riskera att ske i svallvågorna efter de rapporterade koranbränningarna i Rosengård och Rinkeby.

Hets mot folkgrupp blir ett godtyckligt åsiktsförbud

I den polisanmälan mot Rasmus Paludan om hets mot folkgrupp som 18 muslimska församlingar i Malmö står bakom står det bland annat:

”Som svenska muslimer och medborgare är vi stolta över den frihet som garanteras oss av den svenska konstitutionen som ger oss frihet att tro på vad vi vill utan att någon öppet attackerar och medvetet förnedrar våra religiösa övertygelser och känslor.

Vi kommer från vår sida att uppmana alla muslimer att inte gå till platsen för denna provokation då den ska genomföras. Vi vill absolut inte ha våld i vår stad och ska göra vårt yttersta för att undvika det.”

Undertecknarna ”ifrågasätter starkt att brännandet av böcker verkligen kan vara en del av mötes- och yttrandefriheten”.

Det är självklart välkommet med markeringen mot våld, och många muslimska ledare bidrog positivt med att försöka lugna ner upploppen i Malmö. Däremot förutsätter man felaktigt att den svenska lagstiftningen innebär att ingen ”förnedrar våra religiösa övertygelser och känslor”. Om polisen fastslår att brott har begåtts utifrån denna anmälan kan detta även bekräfta provokatörernas tes att Koranen har en juridisk särställning i Sverige. Detta vore förödande, inte minst för muslimer själva. Detsamma om det hade gällt Bibeln.

Religionsfrihet innebär rätt att utöva sin tro och att kritisera andras

Religionsfriheten innebär rätten att kommunicera sina övertygelser och att kritisera andras – även att förnedra religiösa övertygelser och känslor. Detta är givetvis ingen trevlig situation, allra minst om det som förnedras är något man håller något dyrt och heligt. Polisen behöver visserligen inte ge tillstånd till en demonstration utanför en moské men provokationer är en verklighet i ett öppet och fritt samhälle.

De första som tystas är oftast religiösa och politiska aktivister inom islam som vill se religiösa och politiska reformer.

En internationell utblick visar vad som kan ske när ett land begränsar yttrandefriheten utifrån vad som kan uppröra religiösa känslor.

I boken ”Silenced – How apostacy and blasphemy codes are choking freedom worldwide” (Oxford University Press, 2011) konstaterar författarna Nina Shea och Paul Marshall att majoriteten av dem som anklagas för att ”förnedra islam” eller såra ”religiösa känslor” själva tillhör denna religion.

Det handlar bland annat om personer som har fördömt stening (Sudan), startat flickskolor (Bangladesh), kritiserat präststyre (Iran), vägrat ägna sig åt jihad (Sudan), uppmanat till tolkning av Koranen utifrån dess historiska sammanhang (Indonesien) eller krävt ett förbud mot barnäktenskap (Jemen). Dessa har fängslats, slagits eller dödats av dem som tagit lagen i egna händer då de ifrågasatt repressiva former av sin egen religion.

Shea och Marshall lyfter även fram hur liknande hot riktas mot muslimer i Väst. Detta illustrerar, menar de, hur hädelselagar och begränsningar av religiös kritik stärker extremister och tystar alternativa röster. De första som tystas är oftast religiösa och politiska aktivister inom islam som vill se religiösa och politiska reformer.

Putinkritiker jagas för hädelse

I Pakistan, där en kristen textilarbetare nyligen dömdes till döden för hädelse efter att ha skickat ett nedsättande textmeddelande om profeten Muhammed, är de flesta som döms för hädelse själva muslimer. Enligt en rapport från amerikanska U.S. Commission on International Religious Freedom från i år sitter åtminstone 80 personer fängslade för hädelseanklagelser. Sedan 1990 har 62 personer dödats av medborgargarden.

Även om en repressiv lagstiftning mot hädelser och dess nära kusin, apostasi (religionsavhopp), präglar många muslimska länder är de inte enbart begränsade till dessa. I Indien, där muslimer är en utsatt minoritet, kan ”det avsiktliga och illvilliga” sårandet av religiösa känslor, enligt artikel 295A i brottsbalken, leda upp till tre år i fängelse. I Ryssland har landets hädelselagstiftning använts mot den 25-årige komikern Aleksandr Dolgopolov efter att han skämtat om Vladimir Putin och kristendomen, vilket ledde till att han i januari flydde landet.

Ett nyckelvapen i fundamentalisternas arsenal, och omsätts strategiskt i praktiken för att hindra reformer i muslimska samhällen.

Enligt den muslimske teologen Nasr Abu-Zayd, som flydde från Egypten på grund av olika uppfattningar om korantolkning, är anklagelser om att förolämpa islam “ett nyckelvapen i fundamentalisternas arsenal, och omsätts strategiskt i praktiken för att hindra reformer i muslimska samhällen. I stället begränsas världens muslimska befolkning till ett blekt, färglöst sociokulturellt fängelse av politisk konformitet”.

Bättre att läsa böcker än att bränna dem

Man kan givetvis som jag själv instämma i att det är bra att sträva efter ett respektfullt samhällsklimat. Det är alltid bättre att läsa och debattera böcker än att bränna dem. Samtidigt kan man inte förbjuda provokationer. De internationella exemplen visar faran i att låta lagen och polisen tvinga oss till att respektera religiösa känslor.