Samma tankegång tycks ligga bakom den danske provokatören Rasmus Paludans rapporterade koranbränningar i Malmö och i Stockholm. Genom att provocera fram en våldsam motreaktion ska islam visa sitt rätta ansikte.
Starkt stöd från etablissemanget
På kultursidor, ledarsidor och i sociala medier flödar stödet för aktionerna. Det ska inte finnas någon gräns för provokationer, i synnerhet inte mot religion. I många kommentarer syns också ett tydligt förakt för religion i allmänhet. Man talar om ”vuxna människor med låtsaskompisar” och ”sagoböcker”. Att polisen sagt nej till de planerade provokationerna provocerar vissa att tala om ”blasfemilagar”, nu senast Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, som drar paralleller till repressiva regimer som Sudan, Iran, Bangladesh och Jemen.
Men stämmer det?
Polisen bedömde inte bokens ”helighet”
Låt oss för det första hålla isär begreppen. Polisen nekade tillstånd till provokationerna med hänsyn till säkerheten. Man befarade, på goda grunder, att en provokativ koranbränning skulle kunna leda till våldsamheter. Det har inget att göra med att polisen bedömer bokens ”helighet” eller att lagarna har ändrats. Polisen handlade – för en gångs skull – proaktivt. Jag har tidigare pläderat för att de skulle kunnat göra det när NMR demonstrerar, av samma skäl. Även om det befarade våldet till stor del skulle utgöras av motdemonstranter. (I sammanhanget bör det nämnas att jag givetvis anser att upploppen ska slås ned. De kan på intet sätt försvaras.)
Vill någon bränna en docka iförd en randig fångdräkt och en gul stjärna framför stadens synagoga ska det vara fritt fram.
Men så var det där med yttrandefriheten. Det är förstås en svårare fråga. Det ligger mycket i vad en del kritiker hävdar, att yttrandefriheten i praktiken begränsas av ”våldskapitalet” hos den som upplever sig kränkt.
Många yttrandefrihetsfundamentalister menar också att yttrandefriheten ska vara oinskränkt, och att lagen om hets mot folkgrupp ska avskaffas. Vill någon bränna en docka iförd en randig fångdräkt och en gul stjärna framför stadens synagoga ska det vara fritt fram. Nyssnämnda exempel är hämtat från en diskussion i sociala medier.
Hets mot folkgrupp är inte en hädelselag
I skrivande stund är det oklart om koranbränningarna kommer att bedömas som hets mot folkgrupp. Lagen är (med avsikt) lite luddig. Det är dock inte en ”hädelselag” som motståndarna hävdar. Luddigheten öppnar för, och kräver, en bedömning av sammanhanget. Bränner du en koran hemma på garageuppfarten är det rimligen fritt fram. Det är inte lika självklart att, iförd en T-shirt med texten ”FUCK ISLAM”, bränna en Koranen inlindad i bacon framför en moské.
Det skulle vara välgörande med några rättsfall, helst upp till HD, för att få prejudikat om vad som gäller.
Paludan hetsar till upplopp
Just när det gäller Paludans aktioner borde de i mitt tycke alternativt kunna bedömas som anstiftan till våldsamt upplopp, och att om det krävs bör lagen omtolkas eller omformuleras för att kunna användas vid tillfällen som dessa. För det är vad det handlar om. Det handlar inte främst om att problematisera islam eller dess roll i samhället – som absolut bör belysas – utan syftet är främst att provocera fram våld. Det leder inte till ökad yttrandefrihet, bara till polarisering och ett förråat och fördummat debattklimat.
Och då är vi tillbaka vid RAF:s vilja att ”väcka” det tyska folket. Ulrike Meinhof uttryckte det vid något tillfälle som att ”sätter man eld på en bil, är det en straffbar handling. Om hundra bilar brinner, då är det en politisk aktion.”
Bevare oss för hundratals koranbränningar.