En norrmans tankar om svenska medier

Den 24 april kom debattartikeln från de 22 forskarna i DN med den uppmärksammade formuleringen om ”tjänstemän utan talang”. Är den typen av personangrepp vanliga i svenska medier? I så fall är det inte en debatt man har utan ett gräl.

Men före det, i en DN-intervju med en tjänsteman den 11 mars kom uttalandet: ”Man är forskare och behöver mer forskningspengar, ja allmänt så där”. Tjänstemannen syftade på dem som kommit med kritik av den valda strategin. ¹

Återigen var det ett personangrepp. Men mer indirekt och från en tjänsteman.

Senare lyckades en tjänsteman att provocera fram ett skarpt svar från Italiens ambassadör i Sverige.²

I Norge hade vi också meningsutbyten, om reproduktionstalet.³ Debatten var hård, men några personangrepp förekom inte.  Det är inte så att det aldrig förekommer personangrepp, men när det sker kommer det snabbt krav på ursäkt och så lägger man det bakom sig.⁴ För mig framstår det som om debattklimatet i Sverige är präglat av en hög acceptans för personangrepp.

Svenska tjänstemän tillåts driva politik

På tal om skillnader i vad man accepterar kan vi tala lite mer om den politisk/administrativa nivån. Det verkar nästan som om svenska ämbetsverk agerar utan styrning. Jag har aldrig upplevt att en norsk ämbetsman på eget bevåg skulle gå till angrepp mot en person eller nation. Om det sker så har det gjorts med godkännande från politisk nivå.

När en norsk ämbetsman blev tillfrågad om vad han tyckte om den svenska strategin blev det diplomatiska svaret att ”“Norge har mycket att lära av Sveriges coronastrategi”. ⁵

Jag är van vid att ett ämbetsverk ska vara politikernas instrument för att genomföra den vid tidpunkten sittande regeringens, och därmed folkviljans, politik.

I Norge är jag van vid att ämbetsverk är lojala utövare av den för tillfället rådande politiken. Det finns ingen ”Norges motsvarighet till Anders Tegnell”. Det är hälsominister Bent Høie som svarar på frågor och får kritik eller beröm för det.

Jag känner själv flera tjänstemän som inte skulle drömma om att rösta på Erna Solberg men som ändå utför regeringens politik med stolthet. ⁶ Även i Norge kan tjänstemän få i uppdrag att utforma strategier eller handlingsplaner. Deras expertis tas självklart till vara. Men proceduren är att de måste förankra besluten och få godkännande från politisk nivå.

Utformningen av Norges coronastrategi är ett intressant exempel på det.⁷ Har man kort om tid får man kanske inte så bred förankring av besluten, men den politiska ledningen är involverad i processen. Alltid.

Jag är kort sagt van vid att ett ämbetsverk ska vara politikernas instrument för att genomföra den vid tidpunkten sittande regeringens, och därmed folkviljans, politik.

Det är möjligt att jag har missat något, eller att svenska medier inte rapporterar om de processer som har föregått, men tills motsatsen blir bevisad så framstår det som att det aktuella ämbetsverket agerar närmast som om det stod utan politisk kontroll.

Partifärg viktigare än politikens innehåll

Nåväl, tillbaka till medierna igen. En annan underlighet var hur personfixerad varje åsikt var. I början försvarade Aftonbladet ihärdigt den rådande coronastrategin. Det är trots allt Socialdemokraterna som sitter i regeringen. På samma sätt var det Expressen som kunde komma med kritik mot coronastrategin. Det var Expressen som visade att pandemin drabbade de svagaste grupperna hårdast. ⁸

I Norge är jag van vid att tidningar på högersidan försvarar högerpolitik, oavsett var den kommer ifrån, och att pressröster på vänstersidan försvarar vänsterpolitik, oavsett vem som står för den. Det viktigaste i det svenska medielandskapet var snarare vilken partifärg man hade. Inte vilken politik de ville ha.

Om exakt samma coronastrategi hade drivits av en regering ledd av Moderaterna är jag nästan säker på att Aftonbladet hade varit kritisk, medan Expressen applåderat. Medierna främjar personer, inte politik i första hand. Nu är kanske inte Aftonbladet och Expressen de mest lysande exemplen på svenska medier, men de blir nu en gång för alla lästa och i deras ledarartiklar tenderar man att heja på personer, inte politik.

Svenska medier spred okritiskt myndighetens påståenden, medan norska medier bedrev källkritik.

Det kanske mest absurda medieinslaget skedde den 17 juli. Då hävdade Folkhälsomyndigheten att immuniteten kunde vara 40 procent i Stockholm. Denna uppseendeväckande siffra nådde självklart norska redaktioner, där man ganska snabbt ställde frågan om detta verkligen kunde stämma? ⁹ Svenska medier spred okritiskt myndighetens påståenden, medan det var norska medier som fick bedriva källkritik. Därefter fick FHM backa från sitt påstående ganska grundligt. ¹⁰

Intressant nog var rapporteringen om det som stod i norska medier mer omfattande i Expressen än Aftonbladet.

Maktens megafon

Nu är det ju så att en journalists uppgift är inte att bara okritiskt vidareförmedla det som myndigheter säger. För att vara tydlig: Mediernas uppdrag är att granska makten, inte vara dess megafon. Annars uppfyller inte medierna längre sin uppgift som ”den tredje statsmakten”.

Självklart kan journalisters maktkritiska perspektiv vara präglat av tidningens politiska inriktning. Så länge läsaren känner till den är det ofarligt. Jag vet att Aftenposten i Norge betecknas som konservativ. Det kanske inte överensstämmer med mina egna politiska uppfattningar, men de kan åtminstone komma med en kritisk artikel nu och då. Och kanske lär jag mig något av det.

En skrämmande bild av den svenska mediala verkligheten

Med risk för att verka cynisk så menar jag att svenska tidningar grovt uttryckt ägnar sig åt två olika sorters journalistik: Ren rapportering utan källkritik, eller åsikter skrivna av någon ledare eller krönikör som hyllar eller sågar en eller annan person. Det kan hända att jag tar helt fel här, och för att vara ärlig så är inte norska medier heller alltid så bra på källkritik. Men de insåg det och upprättade en oavhängig redaktion för faktagranskning i Norge.¹¹

Jag blev ärligt talat lätt deprimerad och inte minst frustrerad av att följa de svenska tidningarna. Personangrepp, bråk och bristande källkritik.

Dagbladet och VG är inte direkt lysande exempel på journalistik i Norge heller, men de är viktiga för de blir lästa och ibland glimrar de till.

Var du för munskydd så ansågs du rösta på Sverigedemokraterna, vara emot invandring och ha en generellt vidrig inställning till folk med annan hudfärg.

Nåväl, min frustration med den svenska pressen blev under en period så stor att jag hoppade ner i Twitters kaninhål. Där dök det upp en lite skrämmande bild av den svenska mediala verkligheten. Allt var politiserat. Var du för munskydd så ansågs du rösta på Sverigedemokraterna, vara emot invandring och ha en generellt vidrig inställning till folk med annan hudfärg. Om inte så var du absolut för att alla som vill ska få bosätta sig i det fantastiska Sverige och ansåg att Sveriges existerande coronastrategi var världens bästa. Allt, absolut allt, hängdes på en politisk höger/vänster-axel.

Personer som var för en sak blev omedelbart pådyvlade ett helt åsiktspaket. Det fanns inget utrymme för tvivel, för gråskalor, för kompromiss. Minsta lilla var politiserat. Resultatet av det polariserade samtalsklimatet har blivit att man har fått en räcka nättidningar som befinner sig i ytterkanterna av det politiska spektrumet.

Dessa är intressanta, men måste läsas med stor försiktighet på grund av att de är så extremt politiserade. Nyheterna är valda för att passa tidningens politiska profil. Men även om de tidvis har en grumlig nyhetsvärdering så är de ärliga. Det är en politisk agenda som de främjar, inte nödvändigtvis enskilda individer i ett bestämt politiskt parti.

Ingen svensk kommer undan politiken

Jag vet inte varför det har blivit så här. Det är möjligt att polariseringen startade redan under Tage Erlander och Olof Palme, då jämlikhetsfrågor och miljonprogram stod högt på den politiska agendan. Politiken siktade brett och svenskarna kunde redan 1977 konstatera att ”ingen kommer undan politiken”.

Det är förvisso sant. Men det är inte säkert att all politik kommer i en standardförpackning som är anpassad för vänster- eller högersidan.

De som håller presskonferenser och har makt och resurser får tala oemotsagda.

Twitter är kanske inte världens mest pålitliga informationskälla, men det säger något om den svenska mediala verkligheten att det är dit man får gå för att få veta vad som rör sig i det svenska folkdjupet.

Under den tid jag har följt svenska traditionella medier såg jag knappt någon representant för ”folkdjupet” uttala sig. Medierna ägnade sig åt att återrapportera vad någon hade sagt (utan källkritik) eller vad som hade hänt. De som håller presskonferenser och har makt och resurser får tala oemotsagda. Så fanns det någon ledarskribent eller krönikör som ansåg det ena eller det andra. Återigen utan att nödvändigtvis bygga sina argument på någon djupare eftertanke eller källkritik. Ibland nöjde de sig med att använda andra medieröster som källor.

Överpolitiserade, personfixerade och okritiska

Slutsats: För en utomstående, och kanske lite dum, norrman, framstår det svenska debattklimatet som överpolitiserat, personfixerat och präglat av svag källkritik och stor acceptans för personangrepp. Det är inte precis det bästa klimatet för en saklig debatt. Själv är jag nationalekonom och värdesätter att ”hobbyekonomer” uttalar sig. Det är kvaliteten på argument som måste räknas i en debatt, inte vem som framför dem.

En rationell debatt kräver att man har ett debattklimat som främjar en sådan. Efter att ha följt svenska medier i några månader är jag inte säker på att ni har det. När man dessutom tillåter tjänstemän att gå till personangrepp så tycker åtminstone jag att det är obehagligt. Vi är kanske inte så väldigt mycket bättre i Norge, men jag har åtminstone lärt mig något om mediernas roll i en demokrati.

Översatt från norskan av Ola Wong