Att inte tala, se eller höra ont

Statsminister Stefan Löfven fick mycket kritik för sitt famösa uttalande i SVT:s Agenda om att “vi inte såg det komma”. Kritiken var visserligen välförtjänt för varningstecken har sannerligen inte saknats genom åren. Men att låta honom, eller ens det parti han leder, stå med hundhuvudet för att inte mer har gjorts – det är en förenkling som gränsar till förvanskning.

Lama och sena reaktioner

För sanningen är ju att problemkedjan som lett fram till dagens situation har legat i öppen dager för alla som velat se. En okontrollerat stor asylmigration från dysfunktionella och våldsamma länder, följd av bristande integration som lett till en tilltagande segregation som i sin tur följts av skolmisslyckanden, arbetslöshet och växande kriminalitet. Då måste vi ställa oss frågan varför samhällets reaktion på dessa långvariga och starka varningssignaler alltid tycks vara för lama och komma för sent?

Kanske kan den uråldriga buddistiska tankefiguren om de tre aporna ge viss vägledning. Mottot att ”inte se (något ont), inte höra (något ont), inte säga (något ont)” handlar ursprungligen om att den som inte utsätts för ondska inte heller kommer att reflektera denna ondska i sitt tal och sina gärningar. I västerländsk version har de tre aporna mer kommit att förknippas med att bära skygglappar, att inte vilja se den hårda verkligheten så som den är.

De flesta som besöker ett svenskt fängelse brukar slås av hur många av de intagna som inte tycks ha sitt ursprung i Sverige.

Båda betydelserna är tillämpliga i frågan om gangstervåldet. Den ursprungliga därför att den väl reflekterar det faktum att den styrande klassen länge kunde blunda för den tilltagande brutaliseringen, segregationen och kriminaliteten eftersom den sällan drabbade dem själva, deras barn, släktingar eller vänner. Snarare har denna samhällselit kunnat njuta av fördelarna med ett samhälle som erbjudit ett överutbud av billig arbetskraft som kan städa deras hem, rensa deras rabatter eller vårda de äldre släktingar de själva inte hinner med att ta hand om.

Myndigheterna vill inte veta

Varför den västerländska betydelsen om skygglappar är adekvat i sammanhanget behöver kanske inte fördjupas närmare. Men låt mig ta ett enda exempel på hur de tre apornas förhållningssätt till uppenbara och växande samhällsproblem materialiserar sig i verkligheten: De flesta som besöker ett svenskt fängelse brukar slås av hur många av de intagna som inte tycks ha sitt ursprung i Sverige. Men den som vill veta hur det faktiskt förhåller sig med den saken – alltså hur stor andel av de intagna som antingen är utländska medborgare, själva är födda utomlands eller har två förälder som är det – får inget svar. Det vet nämligen inte myndigheterna själva. Hur stor andel som är utländska medborgare är visserligen en sedan länge känd och öppen siffra, det rör sig om cirka en tredjedel. (Då är inte de med dubbla medborgarskap, varav ett är svenskt, inräknade). Men hur stor andel som är födda utrikes eller vars båda föräldrar är det – det som hos SCB kallas “utländsk bakgrund“ – går inte att svara på.*

Jag ställde frågan i ett mejl till Kriminalvården häromdagen och fick följande svar:

Hej Jörgen,

Ett tvärsnitt för 2019 (antal inskrivna i anstalt 1 oktober) visar då att andelen utländska medborgare låg på 29 procent. Om man däremot tittar på antalet nyintagna i anstalt så ligger andelen på 33 procent. När det gäller antal nyintagna så kan du också jämföra hur utvecklingen sett ut från 2011 och framåt (sid 40).

Dina andra frågor är däremot svårare att svara på eftersom Kriminalvården enligt lag är förbjuden att registrera etniskt ursprung om det inte är absolut nödvändigt för ändamålet med behandlingen av personuppgifterna.

Av den anledningen har vi inga siffror på hur många som är av utländsk härkomst eller invandrade till Sverige.

Registrerar utländsk bakgrund sedan länge

För den som läser mejlet från Kriminalvården låter det kanske rimligt, ja rent av sympatiskt. Man ska väl inte registrera människor på grundval av ras, religion eller sexuell läggning? Nej, det ska man självfallet inte göra. Men den som tänker ett steg längre inser snart att detta är en så kallad “halmgubbe”, en påhittad ståndpunkt som myndigheterna har skapat själva och sedan attackerar. För att i statistiska sammanhang skilja på de personer som är födda i Sverige och de som inte är det, på de vars föräldrar är födda i Sverige och inte är det, gör vi sedan länge. Det är inte heller liktydigt med att registrera etnicitet eller religion, utan något helt annat. Det träffar finländare, danskar, somalier och irakier på samma sätt och skiljer dem inte inbördes från varandra. Antingen är du född i Sverige eller inte. Antingen är båda dina föräldrar födda i Sverige eller inte.

Poängen är att ett politiskt vägval som är så genomgripande och dessutom omöjligt att rulla tillbaka bör följas noga och utvärderas löpande.

Att föra all slags statistik kring utfallet av politiska reformer eller åtgärder är så självklart att vi inte ens tänker på hur ofta vi gör det. Inte minst gäller det hur vi utvärderar resultatet av alla jämställdhetssatsningar som görs i stort och smått där kvinnor och män räknas i detalj på snart sagt varje större företag och myndighet.

Vare sig man gillar den eller ej är migrationspolitiken under de senaste decennierna en av de största och dyraste politiska samhällsförändringar som skett i Sverige i modern tid. Och nog förs det statistik över personer som är utrikes födda eller har utländsk bakgrund i många andra sammanhang. Det räcker med en snabb titt bland SCB:s rapporter för att kunna konstatera att vi för noggrann statistik på allt från skolresultat till valdeltagande.

Det går att dra en parallell mellan okunskapen om invandrare i våra fängelser och debatten om BRÅ:s rapporter kring invandrare och brottslighet. I båda fallen tycks det som att myndigheterna faktiskt inte vill ta reda på vissa aspekter av migrationspolitikens möjliga konsekvenser. Precis som de tre aporna föredrar man att vare sig tala, se eller höra något ont i en fåfäng förhoppning om att ondskan då ska hålla sig borta.

Skillnaden mellan individ och politik

Jag har skrivit och sagt det förut men det kan inte upprepas nog många gånger: Att intressera sig för vad migrationspolitiken leder till på samhällsnivå och på lång sikt har inget att göra med synen på enskilda personer med utländsk bakgrund. De är naturligtvis som folk är mest och bland dem finns kärnfysiker och kioskägare, lärare och lokalvårdare, kvinnomisshandlare och konståkare, arbetsskygga och arbetsnarkomaner. Poängen är att ett politiskt vägval som är så genomgripande och dessutom omöjligt att rulla tillbaka bör följas noga och utvärderas löpande. Och i det arbetet behövs allt faktaunderlag svenska myndigheter kan uppbåda.

Den välfärdsstat som tidigare generationer i Sverige under stora mödor byggt upp är i grunden ett försäkringssystem på nationalstatsnivå. Principen är att du betalar in när du är vuxen, ung och frisk och tar ut när du är barn, gammal eller sjuk. Och är det så, som alltfler orostecken nu tyder på, att ständigt nya nettobidragstagare kommer till från andra delar av världen. Människor i behov av att ta ut från systemet men utan förmåga att i tillräcklig utsträckning betala in. Då kommer välfärdsstaten att kollapsa. Det kan ske genom en explosion eller genom “pyspunka”, men kollapsar gör den.

Så för att utvärdera utfallet av den migrationspolitik som nu diskuteras och debatteras så intensivt – och där partierna har så svårt att komma överens – behövs fler siffror och mer statistik. Inte minst måste vi intressera oss för hur den har samspelat med den otrygghet som sprider sig. Det är vi skyldiga de generationer (såväl invandrade som inrikes födda) som ska fortsätta att leva i, och bygga vidare på, detta samhälle. Att spärras in på en anstalt är den yttersta bekräftelsen på att man misslyckats i samhället. Och vad skulle kunna vara en allvarligare varningssignal för migrationspolitiken än om våra fängelser undan för undan fylls med personer från familjer som sökt sig till Sverige för ett tryggare och bättre liv?

* I en tidigare version av texten stod felaktigt att personer med en utrikes född förälder ingår i SCB:s definition av utländsk bakgrund. Den 31 januari 2004 ändrades definitionen till att båda föräldrarna ska vara utrikes födda.