Kulturkrigets fronter går numera i Sverige
Jag frågar Troels Heeger, politisk redaktör på den borgerliga tidningen Berlingske. Han menar att det bara handlar om att få uppmärksamhet. Intresset för Paludans person har nämligen svalnat avsevärt. Medierna har tröttnat på honom, och det har väljarna också. I den senaste opinionsmätningen fick hans parti Stram kurs 0,3 procent av väljarsympatierna.
När polisen i Malmö ger Paludan inreseförbud blir han genast ett slags martyr på hemmaplan.
Därför drar Paludan Sverige-kortet. Sverige är för många danskar det avskräckande exemplet. Vi svajar i yttrandefrihetsfrågor och har förlorat kampen mot den brottslighet som i hög grad beror på stor och snabb migration. När polisen i Malmö ger Paludan inreseförbud blir han genast ett slags martyr på hemmaplan. När de koranbränningar som ändå ägt rum skapar upplopp, blir han yttrandefrihetskämpe. När svenska politiker fördömer koranbränningarna snarare än kravallerna, bekräftas danskarnas bild av Sverige än en gång.
Kanske fungerar tricket. Kanske kan Paludan locka över en handfull väljare från de två andra partier som slåss om samma väljare, Dansk folkeparti och Nye Borgerlige. Men den bistra sanningen är att dessa tre partier tillsammans inte längre attraherar mer än tio procent av väljarna. Dansk folkeparti är nere på sex procent av väljarstödet, att jämföra med över 20 procent i valet för fem år sedan.
Nationalkonservatism vs välfärdsnationalism
Vad är det som har hänt?
Esben Schjørring, författare och skribent på politiksajten altinget.dk, har en intressant teori: Vi är vana att tänka oss att skiljelinjen i migrations- och integrationsdebatten går mellan radikala invandringsliberaler och nationalkonservativa invandringsmotståndare. Men det finns en annan mycket kraftfullare konflikt, nämligen den mellan nationalkonservatism och vad vi skulle kunna kalla välfärdsnationalism.
Nationalkonservatismen rör sig kring frågorna om etnisk identitet, kulturarv, islamkritik, språk och historia. Det är den nationalism som är Dansk folkepartis ideologiska nerv, som delar av borgerligheten anammat, och som återfinns i radikal tappning hos Rasmus Paludan.
I denna stolthet ligger antagandet att välfärdsstaten kan absorbera nästan hur stor invandring som helst och lösa alla tänkbara integrationsproblem.
Men det finns också en dansk och skandinavisk välfärdsnationalism. Den bottnar i stoltheten över vårt jämlika, jämställda, demokratiska välfärdssamhälle. I denna stolthet ligger antagandet att välfärdsstaten kan absorbera nästan hur stor invandring som helst och lösa alla tänkbara integrationsproblem.
Frederiksens kovändning välte Dansk folkeparti
Men idén krockar med verkligheten. Välfärden fixade inte integrationen. Höga löner för okvalificerat arbete har stängt ute invandrare från arbetsmarknaden, vilket har skapat segregation. Välfärden har inte slipat ner de kulturella företeelser som kolliderar med ett sekulärt, individualistiskt samhälle.
Länge ignorerade Socialdemokraterna detta, liksom det faktum att de negativa konsekvenserna av invandringen framför allt drabbade de minst privilegierade samhällsklasserna. Invandringskritiska väljare drevs i armarna på Dansk folkeparti. Men när Socialdemokraterna, under sin nyvalda partiledare Mette Frederiksen, en gång för alla klargjorde att den inre solidariteten kräver en hård gräns utåt, alltså minimal invandring, förlorade Dansk folkeparti sin särställning.
Danskarna ville bara inte bli som Sverige
Luften gick ur nationalkonservatismen när Socialdemokraterna gjorde upp med välfärdsnationalismen. De flesta danskar, visade det sig, vill bara inte att Danmark ska bli som Sverige ifråga om segregering, kriminalitet och välfärdskriser.
Det är möjligt att en liten rännil av dem som fortfarande röstar nationalkonservativt kan ledas om till det högerradikala Stram kurs på grund av partiets uppseendeväckande operationer på svensk mark. Men Rasmus Paludans parti kommer aldrig att bli en maktfaktor i dansk politik. Han är för sent ute, festen är slut och de flesta gäster har redan gått hem.