Antirasism som splittrar Sverige

Moderaterna har under Ulf Kristerssons ledning lanserat sin på sina håll kontroversiella slogan ”Rättigheter, skyldigheter, möjligheter. Lika för alla”, som ett sätt att fånga samma fråga. Och i Sverigedemokraternas samhällssyn är tanken om den nationella kulturella sammanhållningen själva ryggraden. Jag har i mitt researcharbete kring åsikter och uppfattningar bland den svenska allmänheten kunnat se att oron för ett Sverige som slits isär är en av de absolut starkaste drivkrafterna i den svenska opinionen i dag.

Utanför partipolitikens huvudfåra, bortom de tre stora partiernas problembeskrivning, drivs en helt annan agenda. När det var Annie Lööfs tur att tala i Almedalen föreföll perspektivet vara nästan det omvända. Sveriges starkast profilerade liberala politiker höll ett tal vars inriktning var betoning av ökade motsättningar och nödvändigheten att framhålla dessa till priset av att också driva politisk splittring. 

Lööfs tal var retoriskt starkt och fick kraftfulla applåder, inte minst när hon skickligt satte en grupp brölande nazister på plats. Men det bärande temat för talet – antirasismen – präglades av samma dilemma som vi är vana vid att se mest från den politiska vänstern: Strävan att manifestera den egna moraliska överhögheten sker till priset av en splittrande och nedrivande retorik.

Centerledaren gjorde tydliga utspel för att visa sin egen moraliska halt, men tycktes märkligt ointresserad av den verklighet svenska väljare möter. Hon talade engagerat om det avskyvärda brandattentatet mot synagogan i Göteborg i december, utan att nämna att attentatet genomfördes av människor från just de grupper av asylsökande som hon talat sig varm om att välkomna till Sverige.

[donera]

Hon markerade mot de uppmärksammade rasistiska påhoppen mot fotbollsspelaren Jimmy Durmaz, utan att låtsas om att en mycket stor del av dessa avslöjats som resultatet av automatiserade kommentarer från botar, snarare än verkliga människor. Och utan att nämna att den helt dominerande reaktionen från svenska folket var stöd till Durmaz och avsky mot rasismen.

Det återkommande mönstret i detta slag av retorik är: ingen problematisering, ingen självkritik, inga nyanser. Det är som att verkligheten inte räknas. 

Då blir också strävan att porträttera Sverige som ett land dominerat av djup rasism viktigare, än att ge akt på proportionerna. När påhoppen mot Durmaz först avslöjades svarade Lööf snabbt i sina kanaler i sociala medier: ”Nu behöver vi ta tillbaka Sverige från rasisterna och hatarna”. Utgångspunkten är alltså att  Sverige inte redan är ”vårt”, utan ”rasisternas”.

Denna typ av antirasistisk retorik har i regel två syften. Dels att teckna bilden av ett Sverige akut hotat av rasism och onda krafter vars makt ständigt ökar och riskerar att krossa demokratin. Dels att demonstrera ens egna moraliska halt, ens egen medmänsklighet, för att låna ett begrepp från Centerpartiets argumentation för amnesti till de 9 000 afghanska männen som omfattas av den så kallade ”gymnasielagen”.

Det finns åtminstone två stora problem med denna typ av antirasistisk retorik.

För det första att den bygger på en verklighetsbeskrivning som är oriktigt, för att inte säga falsk.

Sverige är inte ett rasistiskt land, och detta vet svenska folket. Tvärtom är rasistiska attityder mer ovanliga i Sverige än i kanske något annat land. Det finns inget entydigt sätt att mäta detta, men vilken metod man än använder blir resultatet detsamma.

Institutet för Framtidsstudier presenterade nyligen en analys av SD-väljarnas syn på olika samhällsfrågor, där graden av xenofobi bl a uppskattades med synen på påståendet ”Jag vill inte få en invandrare ingift i familjen”. Färre än tre av tio, 27 procent, av SD-väljarna instämde helt. Det är förstås nog så många. Men det är en mycket liten grupp. Mindre än en tredjedel av en väljargrupp som samlar var femte väljare.

I min bok ”Bakslaget” (Timbro 2018) har jag låtit göra en undersökning, där en fråga mäter synen på att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Endast 12 procent av de tillfrågade instämmer inte alls i påståendet att ”Det är på det hela taget positivt att Sverige är ett mångkulturellt samhälle”.

Alla dessa 12 procent kan sannolikt inte heller avfärdas som rasister, det finns andra skäl att ta avstånd från detta påstående. Men någon andel av denna lilla grupp är med all säkerhet rasister. Men alla andra, vi inom de 90+ procenten, är det inte. Och landet är vårt, inte deras.

Det andra problemet med denna retorik är att den är destruktiv. Den trivialiserar svåra moraliska val, den framställer vanliga hederliga människor med oro för samhällsutvecklingen som rasistiska monster, och den splittrar Sverige enligt lika djupa som fabricerade stridslinjer.

Det finns inga enkla svar i migrationsdebatten. Även detta förstår svenska folket. Vi vet att den som i humanismens namn välkomnar fler asylsökande till Sverige i stället för till flyktingläger på plats, samtidigt också välkomnar fler människosmugglare och fler drunknade barn. Den som i stället förordar hjälp på plats förordar samtidigt också ett liv för många asylsökande som är dramatiskt mycket sämre än det de hade fått i Sverige.

Ty få frågor bär på lika svåra moraliska dilemman som migrationspolitiken, och vi vet att de flesta också har förståelse för det. Det är därför en sorglig paradox att den mer än nästan alla andra regelmässigt avhandlas på ett så glättigt, poserande sätt. En av vår tids allra svåraste samhällsfrågor reduceras av ledande politiker till en uppmaning om att ”Stå upp” för olika saker. I stället för en fråga om hårda politiska prioriteringar.

Att felaktigt beskriva Sverige som ett land dominerat av rasism skapar motsättningar och uppgivenhet. Det öppnar för destruktiva politiska lösningar på problem som kanske inte finns eller i varje fall är kraftigt överdrivna.

Den politiker som framställer breda grupper – andra partiers väljare, människor med låg utbildning, boende på landsbygden etc – som potentiella rasistiska troll splittrar Sverige. 

Den verkliga rasismen, för den finns, bekämpas genom att stärka sammanhållningen i Sverige, även om svaret på frågan om vad den sammanhållningen ska vila på kan och ska skilja sig på politiska och ideologiska grunder. Inte genom att peka finger åt vanliga hederliga människor som hamnat på fel sida en godtycklig moralisk gräns.