Fenomenet är utbrett och välkänt eftersom det har funnits i samtidskonsten under ett par decennier. För att förstå varför konsten har hamnat här får man gå tillbaka till slutet av 1980-talet. Då ägde det postmoderna genombrottet rum i bildkonsten. Modernismen med dess innerlighet och autenticitet ersattes med att allt var tecken, sociala konstruktioner och relativiseringar: allt var av lika värde och allting kunde vara konst. De mest påtagliga förändringarna var att innehållet blev väsentligare än formen och ett allt större intresse för teori och teoretiker.
Foucaltisering av konsten
Det var inte längre fråga om estetisk teori utan filosofi, sociologi, politik. De franska filosoferna Foucault, Baudrillard, Derrida, Lyotard, Lacan blev utgångspunkten som sedan ständigt har kompletterats och utvidgats. Giorgio Agamben och Jacques Rancière har haft starka positioner på 2000-talet, de postkoloniala referenserna har utgått från Edward Said, Franz Fanon och G. C. Spivak, queerteori från Judith Butler.
Samtidskonsten kom att alltmer inrikta sig på samhällsproblemen och politiken. Intresset för världen utanför väst blev allt större. Teoretikern och curatorn Nicolas Bourriaud lanserade i slutet av 1990-talet ”relationell estetik”, vilket beskrev en konstform som gick ut på kommunikation och möte med publiken.
En kvarleva från modernismens betoning av att överbrygga motsättningen konst/liv. Detta fick stor betydelse för utställningsverksamhet där det blev allt vanligare att konstgrupper genomförde sociopolitiska projekt där man lät publiken medagera.
Valet av konstnärer granskas noga av kritiken och fördelningen skall avspegla en inkluderande rättvisa.
Den tongivande samtidskonsten är idag internationell, baseras på aktualitet, ”angelägna frågor” och är starkt teoriberoende. Kvantitativt är den internationella samtidskonsten endast en mindre del av konstvärlden. Men det är den som räknas och är i siffror ingen liten grupp. Den manifesterar sig främst genom mer än 100 konstbiennaler som är spridda över hela världen. De mest dominanta trendsättarna utgörs av Venedigbiennalen och Documenta i Kassel (vart femte år). Utställningarna leds av en curator eller ett curatorteam som anger ett tema, väljer medverkande konstnärer samt deklarerar sina avsikter i ett ”statement”. Valet av konstnärer granskas noga av kritiken och fördelningen skall avspegla en inkluderande rättvisa. Alltså korrekt könsfördelning (med beaktande av LHBTQ) och tillräckligt många utomeuropeiska konstnärer. Numera är curatorerna väl koordinerade, med ungefär samma referenser (alltså sådana som gäller i konstvärlden).
Konsten är vänster men har stor bredd
Standardämnen för samtidskonsten är sådant som makthierarkier, kön, klass, identitet, migration, antikapitalism, antirasism och ett stort intresse för postkolonialism/dekolonisering. Det politiska perspektivet är vänsterorienterat men konst som politisk aktivism är mindre vanligt. Det kan finnas en stor bredd på vad som förekommer, vilket hänger samman med att det västerländska konstbegreppets basala innehåll i regel respekteras.
Förutsättningen för konsten är det större överskridandet som visar sig som en provokation och ett ifrågasättande av den befintliga konstuppfattningen.
Det moderna konstbegreppet är en skapelse av 1800-talet. Trots många förändringar i konsten betraktas vissa drag som självklara: 1) Konstens status. Trots ständiga retoriska försök att få konsten att framstå som en mindre högtidlig verksamhet lever dess genistatus kvar. Övertygelsen om konstens stora kapacitet att påverka och förändra betvivlas sällan trots ständigt nedslående resultat. 2) Tolkningsutrymme. Ett konstverk skapas genom en samverkan av konstvärldens aktörer: konstnären, kritikern, curatorn, betraktaren etcetera, alla kan bidra till att ge ett konstverk mening. Men ingen mening är given och en grundregel är att ett konstverk inte entydigt skall illustrera en tankegång eller ett budskap. 3) Därmed besitter konstverket en mer eller mindre nödvändig obegriplighet som skapar en osäkerhet om vad det handlar om. 4) Ett konstverk bör i någon mån vara nyskapande och överskridande. Vanligtvis är förnyelsen blygsam och kan då förklaras genom hänvisning till tidigare verk, kända texter och konstriktningar. Men förutsättningen för konsten är det större överskridandet som visar sig som en provokation och ett ifrågasättande av den befintliga konstuppfattningen. Detta är förutsättningen för den konsthistoriska utvecklingen.
Bildstormare i Oslo
En stor del av diskussionen i Oslo har kretsat kring ett verk av en välkänd konstnär, Vanessa Beecroft (född 1969), verket VB 48721 från 2001. Ett fotografi från en performance där ett antal lättklädda svarta kvinnor står uppställda i Palazzo Ducale i Genova. En av dem är färgad vit. Verket blev inköpt till Konsthögskolan i Oslo för mer än tio år sedan och har inte väckt någon särskild uppmärksamhet förrän nu, då vissa elever menar att det är sexistiskt och rasistiskt. Inte minst genom den efterhand vanliga anklagelsen att en västlig kvinna gör succé genom att exploatera färgade. Mer än 130 studenter undertecknade ett öppet brev som krävde bland annat obligatorisk BIPOC-representation i utbildningen.
En grupp doktorander kopplade kravet till Black Lives Matter-rörelsen och skrev i ett brev till ledningen: ”Protester och krav om att få slut på institutionell rasism och polisvåld sker över hela världen. Borttagande av kolonialistiska och rasistiska monument har spelat en viktig roll i att bidra till detta. Som anställda forskare skriver vi detta brev i hopp om att Khio deltar i detta arbete”.
Verket kan tolkas på många sätt. Det återspeglar Beecrofts erfarenheter av färgade papperslösa kvinnor hon hade sett på gatorna i staden. Att en av dem är vitmålad kan hänga samman med att endast en vit kvinna kan ge auktoritet åt uppställningen. Eller vad en betraktare kan tänka sig. Men de klagande studenterna har ett tolkningsföreträde, som får stöd av rektorn Måns Wrange som menar att man skall ta ner verket. Särskilt radikalt är det inte.
Det som en del studenter på Konsthögskolan i Oslo (Khio) önskar sig är vad rektorn Måns Wrange är villig att erbjuda: ”treårig handlingsplan for mangfold, inkludering og antidiskrimineringsstrategier som omfatter alle skolens aktiviteter fra rekruttering av elever og ansatte, pedagogisk innhold og undervisningsmetoder, til informasjonsarbeid, økonomiske tilskudd og så videre”. Det är oklart vad som ska hända med Becroofts konstverk.
Händelserna har sedan lett till en stor debatt i norska medier, och även svarsbrev från en del andra studenter som kräver att ”få tillbaka sin konstutbildning” (Klassekampen 8/8).
Konsthögskolans nya inriktning skulle innebära att konstens grundläggande egenskaper förändras och den alltmer blir ett instrument för politisk propaganda.
”Det är ironiskt att kritiken mot provocerande konst och krav på censur numera kommer från konsthögskolorna själva.”
Den fråga som dyker upp handlar om vad konst skall vara för något. Konsten har betraktats som universell. Trots att universella anspråk är något som avvisas i dagens ledande diskursvärld, vilken framför allt baseras på Michel Foucaults tankegångar, har konsten inte ifrågasatts förrän under de allra senaste åren. Universell är den såtillvida att den västerländska konsten har fått ett globalt genomslag av stora dimensioner. Men nu handlar det om inskränkningar och den paradoxala situationen där ett rastänkande skall begränsa konstens frihet. Lika märkligt är det att denna identitetspolitik också är en skapelse av västlig diskurs.
Den politiska korrektheten och akademiseringen av konsthögskolorna är så väl etablerad att den kan kallas för mainstream. Att vara radikal konstnär i dag är snarare att ifrågasätta denna utveckling.
Det är hur som helst ironiskt att kritiken mot provocerande konst och krav på censur numera kommer från konsthögskolorna själva.