Bara duktiga lärare kan ge duktiga elever

Lärarutbildade arbetar med annat

Vi börjar med det kvantitativa problemet.

Just nu finns obehöriga på ungefär 25 procent av de svenska lärartjänsterna. Statistiska Centralbyrån (SCB), Universitetkanslerämbetet (UKÄ), Sveriges kommuner och regioner (SKR), Skolverket och utbildningsdepartementet förmedlar alla statistik över problemet. Samtidigt finns det 40 000 lärarutbildade i yrkesverksam ålder som inte arbetar i skolan.

Ett sätt att öka antalet behöriga lärare vore att locka tillbaka utbildade lärare, men för att lyckas med det behövs kraftiga förändringar i arbetsmiljön – i bred bemärkelse. En annan väg är att bygga ut lärarutbildningen, men då uppstår ett kvalitetsproblem. Färsk statistik från UKÄ säger att hösten 2019 hade lärarutbildningarna 1,4 sökande per plats. Eftersom inte alla sökande verkligen börjar, betyder det i praktiken att alla som söker kommer in.

Lärarutbildningarna hör till de utbildningar som har låg meritpoäng vid antagningen och många avhopp. Det gäller därför att vända utvecklingen och få sökande som har sådana förkunskaper att de förmår avsluta utbildningen och vill göra det. Dessutom förekommer det idag att lärarstuderande gör färdigt utbildningen men ändå aldrig börjar arbeta som lärare. Andra arbetar något år och lämnar sedan yrket. Båda dessa tendenser är ur såväl samhällets som studenternas synvinkel ett slöseri med resurser.

Förväntade sig något annat

Problemet är inte bara de lärarstuderandes meritnivå utan också att de lärarstuderande steg för steg upptäcker att den arbetsuppgift som samhället förväntar sig att de ska utföra är att samtidigt, och i samma klassrum, undervisa elever på mycket olika inlärningsnivå och med olika inlärnings- och uppförandeproblem. Dessutom är det tänkt att detta ska ske i en miljö där elevernas rättigheter betonas mer än deras inlärning. Det är värt att märka att det inte finns exempel på länder som uppnår goda resultat under de omständigheterna, och det lärs inte heller ut vid lärarutbildningarna hur läraren skulle kunna klara uppgiften.

Vi måste därför samtidigt reformera lärarutbildningen och arbetsmiljön. Och vi måste inse att för lärare är arbetsmiljön inte bara byggnader utan även skollag, läroplan och sättet att rekrytera rektorer. Det som ligger framför oss är därför en mycket omfattande uppgift, och motståndet mot förändring kommer att vara starkt.

Föregå med gott exempel

För att rekrytera elever som passar för läraryrket måste gymnasieelever se att lärare behandlas väl och har spännande arbetsuppgifter. Det är omöjligt att lura gymnasieelever som under tre år dagligen har kunnat iaktta lärares arbetsvillkor. Gymnasieelever har också helt klart för sig vilka befogenheter rektorer har eller saknar för att upprätthålla studiero och en hög studiekvalitet. En skola som accepterar bråk eller ”stök” har inga möjligheter att av elever bedömas som en bra framtida arbetsplats.

En förbättrad lärarutbildning måste öka kraven på lärarens kunskap i det eller de ämnen läraren ska undervisa. Sverige har modesta krav på ämneskunskap jämfört med andra europeiska länder. För lärare i teoriämnen i högstadiet kräver de flesta länder minst en treårig universitetsexamen specialiserad i ett ämne. Svensk lärarutbildning har också krav på tre års akademiska studier men delar tiden mellan två eller till och med tre ämnen.

En svensk lärarutbildningsreform bör förkorta den rent pedagogiska träningen från tre till två terminer och göra den mer effektiv och attraktiv genom att förlägga den till skolmiljö. Den blivande läraren kan förslagsvis arbeta halvtid med handledare under ett skolår och samtidigt studera ämnesdidaktik, inlärningsforskning och betygsättning. Kortare kurser i skoljuridik och utvecklingspsykologi ska också ingå. Idag är lärarutbildningen huvudsakligen förlagd till högskolorna med vissa veckor avsatta för ”verksamhetsförlagd undervisning”.

Ge plats för praktik!

Kurser som inte är omedelbart nödvändiga bör tas bort från lärarutbildningen och ge plats åt praktik samt modern kunskap om hur inlärning går till. Kognitionsforskningen har gått framåt stort de senaste decennierna, men lärarutbildningar undervisar snarare pedagogiska teorier formulerade av Dewey, Vygotskij och Piaget för mellan hundra och femtio år sedan. Den allmänna kunskapen om inlärning bör kopplas till hur det specifika ämnet bäst kan läras ut. Läraryrket behöver inriktas mot kulturförmedling och inlärning efter att i decennier inriktats alltmer mot uppgifter som också utförs av kurator, psykolog och socialassistent. För att locka fler och bättre sökande till lärarutbildningen vore det ett bra initiativ att betala de blivande lärarna under det avslutande praktiskt inriktade året av utbildningen.

Pisa var en varningsklocka

Vad kan man lära av andra länder?

Pisa-jämförelserna har gjort att Sveriges medelmåttiga elevresultat har uppmärksammats, men det nämns sällan att ett land behöver ha välmeriterade lärare för att elevernas resultat ska bli gott. Utbildningsekonomen Eric Hanushek har i flera skrifter visat att bakom elevframgångarna i Finland och Japan finns lärare som har mycket hög egen kunskapsnivå. Inget land med medelmåttig eller låg meritnivå hos lärarna har elever som når hög nivå. Den duktige läraren har egenskaper som också duktiga gymnasieelever och studenter har: arbetskapacitet, fokus, goda ämneskunskaper, god språklig förmåga och självdisciplin.

Det finns ingen lärarutbildning som kan kompensera för att de blivande lärarna inte har ovan nämnda egenskaper vid studiernas början. Det gäller därför att lärarutbildningen i sig är intressant för duktiga studenter och att arbetsmiljön i skolorna är sådan att välmeriterade unga känner att skolan ger dem en möjlighet att utveckla sig yrkesmässigt och att göra skillnad. Detta diskuteras inte ens i Sverige.

Först ämnet, sedan pedagogiken

När det gäller ordningen mellan ämnesstudier och pedagogikstudier finns olika modeller, men i länder med goda resultat läser blivande lärare först ämnet och avslutar sedan med den specifika förberedelsen för läraryrket.

Trenden i exempelvis England och USA går mot komprimerade ettårsutbildningar som hålls ute i skolorna. I USA kallas utbildningarna ”teacher residencies”. I England har man arbetat intensivt och pragmatiskt med att hitta nya sätt att locka till sig lärare, och en modell kallas School-Centered Initial Teacher Training (SCITT) och utbildar nu ungefär hälften av Englands lärare. För ett par år sedan bestämdes att alla engelska lärarutbildningar ska vara skolförlagda till två tredjedelar, också de lärarutbildningar som liksom tidigare ges av universiteten.

Vi kan avsluta med ett praktiskt exempel från en SCITT baserad i Oxford:

Här erbjuds alla typer av lärarutbildning. Stor vikt läggs vid antagningsprocessen, eftersom man av ansvarskänsla mot hela utbildningssystemet inte antar personer som man inte tror kommer att bli bra lärare. De sökande får exempelvis ge en kort presentation där de ska förklara något, delta i ett grupparbete och skriva en instruktion. De får också i samtal med handledare kommentera sina egna tidigare studier och varför de vill bli lärare.

De antagna går sedan en intensiv introduktion under de sista sommarveckorna innan höstterminen börjar och knyts till en skola och till handledare både i ämnet och i klassrumshanterande. De följer sina handledare och sina elever under skolåret och smälter in i personalgruppen. Förutom att ge lektioner läser de in material, lyssnar på föreläsningar och besöker andra klassrum. SCITT organiseras ofta av skolkonsortier, som sedan kan rekrytera lärare som de känner till från dessa utbildningar.

Förändring i motvind

Det finns ett egendomligt inslag i den situation vi i Sverige befinner oss. Om man vill argumentera för en reform av lärarutbildningen måste man gå i polemik mot regeringen och lärarhögskolorna, som inte vill ha någon förändring. Detta framgick tydligt i Skolkommissionens slutbetänkande för något år sedan. Nu har regeringen i förhandlingarna med Liberalerna och Centerpartiet gått med på att nämna en lärarutbildningsreform i 73-punktsprogrammet, men allt tyder på att man vill ändra så lite som möjligt. Det ses alltså inte ens som någon självklarhet att det behövs en förändring.