Han har aldrig sett henne förr, vet inte ens vad hon heter. Inte heller bruden har någon aning om vem det är som står där och väntar på henne inför släkt och vänner.
Det var flera år sedan jag pliktskyldigt tittade på något avsnitt för att bilda mig en uppfattning. Men jag hade glömt hur absurd programidén ändå är. Alldeles särskilt för ett medieföretag med så hög etisk svansföring. Programmet går – för den som till äventyrs lyckats undvika det – ut på att ett antal experter ska matcha ihop par lämpliga för äktenskap utifrån vad som borde fungera enligt deras kunskap, erfarenhet (och möjligen fördomar). Personer som SVT:s vetenskapliga Mädchen für alles, doktorn i medicinsk epidemiologi, Emma Frans, kommer med expertuttalanden som:
”Ju mer man exponeras för någon. Desto mer tycker man om den personen. Men om man inte tycker om en person blir man ännu mer fientligt inställd om man tvingas tillbringa tid med den personen.”
Serien inleds med att parens släkt och vänner sitter samlade i en vigsellokal (inte en kyrka, så integritetslös har Svenska kyrkan ännu inte blivit). Först kommer brudgummen in och får vänta en stund innan bruden kommer ned för trappan. Han har aldrig sett henne förr, vet inte ens vad hon heter. Inte heller bruden har någon aning om vem det är som står där och väntar på henne inför släkt och vänner.
Likväl säger de – oftast utan någon större tvekan – ja till varandra. Alltså till att ingå ett riktigt äktenskap med varandra. Så mycket litar de på experterna. Alternativt känner de sig tvingade av formatet. För såvitt känt gifter de sig faktiskt på riktigt där och då. Därefter har de fyra veckor på sig av TV-sänt umgänge att avgöra om de vill skilja sig på en gång eller om de vill fortsätta att vara gifta med den person som redaktionen har matchat ihop dem med.
Den som är lagd åt moralism kan förfasa sig över en massa saker. Exempelvis ifrågasätta lämpligheten i att missbruka ett flera tusen år gammalt, och för många heligt, sakrament i underhållningssyfte och för att skapa kittlingen i att det är ”på riktigt”. Eller att, i en tid när hederskultur är ett stort och växande problem, slå ett slag för arrangerade äktenskap där någon annan än de inblandade vet bättre vem de passar ihop med än vad de själva gör.
Det är direkt plågsamt att se hur två personer utan någon som helst gnista krampaktigt kladdar på varandra i förhoppningen att påtvingad intimitet ska ”få något att växa”
Under programmets gång peppras paren (i de oftast attraktionslösa relationerna) med käcka råd som ”du måste öppna dig för att något ska börja växa” eller ”gör dig av med dina förutfattade meningar om vad du attraheras av”. Inte helt olikt hur man föreställer sig att patriarken i en av hederskultur präglad familj talar till sin dotter när hon ratar den kusin familjen har utsett till hennes make. Det är direkt plågsamt att se hur två personer utan någon som helst gnista krampaktigt kladdar på varandra i förhoppningen att påtvingad intimitet ska ”få något att växa”. Den moraliskt indignerade kan också förfasa sig över det orimliga i att de medverkande saboterar ett av sitt livs viktigaste beslut genom att ständigt rätta sig efter vad TV-dramaturgin kräver snarare än att lyssna på sina egna behov.
Men jag är av uppfattningen att samtyckande vuxna människor får göra vad de vill så länge de inte skadar någon annan. Om de skadar ”den allmänna moralen” genom sitt agerande så kunde jag inte bry mig mindre. Vad jag däremot tycker är intressant är hur en medieaktör finansierad av skattemedel kan försvara inför sig själv och medborgarna varför dessa solidariskt ska ge bort de pengar som de i stress och svett har jobbat ihop för att betala för något sådant. Oavsett om de tittar på det eller inte. Det är en moralisk fråga.
När man tittar på public service-bolagens avtal med staten så finns det några paragrafer som inte förefaller rimma alldeles väl med ett program som ”Gift vid första ögonkastet”. Exempelvis:
15 § Den enskildes privatliv ska respekteras i programverksamheten om inte ett oavvisligt allmänt intresse kräver annat.
Eller:
16 § SVT ska ta hänsyn till tv:s särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen.
För även om du själv frivilligt har sökt till programmet är det inte säkert att du är lika glad över det om några år. Det handlar trots allt om ett program som bygger på att ditt privatliv vänds ut och in inför en miljonpublik, att du förvandlar en av ditt livs viktigaste stunder till ett mediespektakel och att dina tillkortakommanden och eventuellt låga marknadsvärde på äktenskapsmarknaden ställs ut till allmän beskådan. Vill Kanal 5 eller TV 3 satsa på ett sådant program och låta tittare och annonsörer stå för fiolerna, inget problem. Men för medborgarnas med tvång indrivna pengar?
Motargumentet är naturligtvis att en fungerande public service måste stå så fri som möjligt från statlig inblandning och därmed inte ha fler regler att följa än absolut nödvändigt. Men då blir det desto viktigare att ledningen för SVT visar prov på gott omdöme och avstår från att göra program som är som klippta och skurna för ett kommersiellt bolag och som dessutom inte bidrar till någon folkbildning att tala om.
…om inte public service visar tillräcklig ödmjukhet inför den allmänhet vars pengar man gör av med kommer betalningsviljan successivt att sjunka och upproret att komma som ett brev på posten.
Ett ytterligare – kanske ännu mer relevant – motargument är att public service, för att attrahera de stora massorna, måste innehålla mer lättsam underhållning. Utan sådana inslag krymper det till att fungera som en statusmarkör för en utdöende elit, något man säger att man tittar på men egentligen inte tar del av. Även där krävs dock omdömet att skilja på den typ underhållning som det är rimligt att använda medborgarnas pengar till å ena sidan och sådant som vädjar till våra lägsta instinkter å den andra.
SVT och SR brukar beskrivas som en Radio och TV i allmänhetens tjänst. Men om inte public service visar tillräcklig ödmjukhet inför den allmänhet vars pengar man gör av med och visar det goda omdömet att använda sina 8,56 miljarder på ett mer vettigt sätt kommer betalningsviljan successivt att sjunka och upproret att komma som ett brev på posten. Och då kan vi hamna i en dansk situation, eller något ännu mer radikalt, snabbare än TV-ledningen hinner säga Fri television.