Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Politik |

Så hotas demokratin i USA

Donald Trump möter sina väljare. Foto: John Raoux/AP.

När opinionsmätningarna pekar mot en förlust i årets presidentval sår Donald Trump tvivel om huruvida det kommer att gå rätt till – valsystemet är korrupt, resultatet kommer att manipuleras och utsättas för ett aldrig tidigare skådat röstfusk. Trump underminerar därmed medvetet tilltron till den egna nationens demokrati på ett sätt som ingen annan president gjort i USA:s moderna historia, skriver författaren och journalisten Lennart Pehrson.

Av Lennart Pehrson | 13 augusti 2020
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil I korthet Lästid 11 min Skärmläsarvänlig
I korthet

Den amerikansk demokratin var till en början en angelägenhet för vita män.

Men landet är en av de första stora demokratierna, men det tog tid.

Idag debatteras återigen formerna för demokratin, systemet med elektorskollegiet uppfattas av många som negativt.

Det relativt låga valdeltagandet har i regel gynnat republikanerna.

I begynnelsen var USA:s demokrati en styrelseform för vita män, framförallt vita män med egendom. Bara en liten minoritet av befolkningen hade rätt att rösta i de första president- och kongressvalen. Själva begreppet demokrati kunde betraktas med skepsis även av grundlagsfäder som varit med och lett kampen för självständighet från den brittiska kolonialmakten. Folkvälde kunde bli pöbelvälde. USA var i första hand en republik. Även om politisk makt inte ärvdes kunde det behövas en ”upplyst elit” för att fatta viktiga beslut.

Vid valet 1828, då Andrew Jackson valdes till president, var det fyra gånger fler vita män som lade sina röster än vad det varit 1824.

Vad som sågs som ett experiment med självstyre kom att bli ett långsiktigt projekt och det blev bättre med tiden. Demokratin utvecklades, som historikern Sean Wilentz uttryckt det, ”lite i taget, i ryck och sprittningar, på det delstatliga och det lokala likväl som på det nationella planet”. Vid valet 1828, då Andrew Jackson valdes till president, var det fyra gånger fler vita män som lade sina röster än vad det varit 1824. Kopplingen till egendom hade avskaffats i de flesta delstaterna, och jämfört med omvärlden var rösträtten trots allt omfattande.

Men även om USA under 1800-talet kom att betraktas som den första stora moderna demokratin var det mycket som tog tid, som på andra håll. Kvinnornas rösträtt garanterades inte på nationell nivå förrän vid första världskrigets slut, samtidigt som i Sverige.

USA:s svarta invånare var offer för en eländig kompromiss när USA:s författning utformades 1787. Ordet slaveri finns inte i konstitutionen men ändå bestämdes, eufemistiskt uttryckt, att människor som inte var fria skulle räknas som tre femtedels person. Det fanns ingen avsikt att så kvantifiera ett människovärde. I Södern var en slav egendom. Tre femtedelar var ett sätt att för sydstaterna få ett större befolkningsunderlag, en överrepresentation i elektorskollegiet och i kongressen – vilket i sig kom att bidra till ett fortsatt slavsystem i Södern.

Slutet för slaveriet

Abraham Lincolns emancipationsförklaring under inbördeskriget och konstitutionens trettonde tillägg satte till slut punkt för slaveriet, men det innebar inte att de svarta invånarna blev fullvärdiga medborgare. I sydstaterna, där lynchningar och våldsattacker fortsatte, hindrades de i praktiken från att rösta i allmänna val med olika delstatliga och lokala lagar och regler som kom att sammanfattas i begreppet Jim Crow.

Först ett sekel efter inbördeskriget, när Lyndon Johnson under 1960-talet drev igenom flera stora medborgarrättsreformer, stiftades en rösträttslag som syftade till att undanröja all diskriminering i allmänna val.

Det fanns ändå skäl till en framtidsoptimism; det skulle bli bättre, demokratin stärkas.

Det gick alltså framåt, om än långsamt. Som Martin Luther King då konstaterade: ”Även om det moraliska universumet har en lång bana leder den mot rättvisa”. Det fanns ändå skäl till en framtidsoptimism; det skulle bli bättre, demokratin stärkas.

Det har förstås funnits hinder på vägen och demokratin har utmanats. Under trettiotalsdepressionen fanns utbredda farhågor om att den djupa ekonomiska krisen skulle bana väg för en ”stark man” och ett auktoritärt populistiskt styre, vare sig det var från vänster eller höger. Det kunde faktiskt hända här, som Sinclair Lewis visade i sin klassiska roman från tiden, även om den gavs titeln It can´t happen here. Franklin Roosevelts New Deal var inte bara ett ekonomiskt återhämningsprogram. Reformerna bidrog också till politisk och social stabilitet, de kan till och med ha räddat demokratin.

Därefter har bristerna i USA:s demokrati knappast debatterats med den intensitet som sker idag, när Donald Trump är USA:s 45:e president. Det finns en rad skäl, gamla som nya, till att det politiska systemet i sig möts med ökat tvivel. Det har att göra med konstitutionen, med en starkare polarisering som inte bara är politisk utan även geografisk, demografisk och kulturell, med en nationalistisk och etnisk populism som breder ut sig inte bara i USA utan även i Europa och på andra håll i världen. Det hänger också samman med åtgärder som vidtas för att i akt och mening minska valdeltagandet, med internet och sociala medier som öppnar för såväl demagogi som manipulering. Och, det har även att göra med Donald Trump personligen.

Demokratiska principer

Även elektorskollegiet var en av de kompromisser som ingicks vid författningskonventet i Philadelphia 1787 och som var utformad för helt andra förhållanden än de som råder idag. Föreställningen att väljare ute i landet inte skulle veta tillräckligt för att utse en president ledde till ett indirekt valsystem. Elektorerna skulle fungera som ”upplyst elit” och det fanns till att börja med inte några politiska partier.

På längre sikt har det mest avgörande problemet varit att en kandidat kan få flest röster i ett presidentval och ändå förlora i elektorskollegiet.

Men det blev med tiden alltmer uppenbart att elektorskollegiet stred mot demokratiska principer. Söderns slavägare gynnades i och med att antalet elektorer för en delstat kopplades till antalet ledamöter i representanthuset. På längre sikt har det mest avgörande problemet varit att en kandidat kan få flest röster i ett presidentval och ändå förlora i elektorskollegiet. Det skedde visserligen bara några få gånger under 1800-talet och inte alls under 1900-talet och elektorskollegiet kunde därmed betraktas som närmast irrelevant, lite som en harmlös anakronism, särskilt som många delstater efterhand lagstiftat om att elektorerna inte kan rösta efter eget huvud utan måste stödja den kandidat som det egna partiet nominerat.

Men verkligheten kom ikapp i valet 2000 när George W Bush förklarades som knapp segrare i elektorskollegiet – efter att USA:s högsta domstol slagit fast en segermarginal på drygt 500 röster i Florida – trots att hans demokratiske motståndare Al Gore fått nästan en halv miljon fler röster totalt. I det senaste valet, 2016, var diskrepansen än större. Trots att Hillary Clinton fick närmare 3 miljoner fler röster vann Donald Trump ändå i elektorskollegiet. Om den utvecklingen fortsätter, och den som förlorar i elektorskollegiet vinner med än större marginal i det totala antalet röster, är risken uppenbar att tilltron till valsystemet urholkas och att presidenten inte längre kommer att betraktas som legitim bland breda väljargrupper.

Vågmästarstaterna allt viktigare

Elektorskollegiet roll har dessutom lett till att valkampen alltmer kommit att avgöras i ett litet antal vägmästarstater, där det är jämnt mellan den demokratiske och republikanske kandidaten. Det var för att han med liten marginal tog hem flera av vågmästarstaterna –Pennsylvania, Michigan, Wisconsin – som Trump kunde vinna i elektorskollegiet.

I praktiken innebär det att en röst har större eller mindre värde beroende på var en väljare är bosatt.

I praktiken innebär det att en röst har större eller mindre värde beroende på var en väljare är bosatt. Valdeltagandet kan påverkas negativt i och med att kandidaterna inte har skäl att vara särskilt aktiva i delstater där utgången anses given. Glest befolkade stater får ett proportionellt större inflytande än de som har de flesta invånarna. Det är en trend som väntas förstärkas.

Det finns prognoser som visar att 70 procent av USA:s befolkning 2040 kommer att vara bosatta i de femton största delstaterna. Om en stor del av väljarna då kan tycka att de saknar egentligt inflytande med sina röster reduceras rimligen tilltron till valsystemet. Redan idag kan det vara svårt för kaliforniska väljare att förstå att Wyoming, som alla delstater, representeras av två ledamöter i senaten när Kalifornien trots allt har 67 gånger fler invånare.

Men även om elektorskollegiet alltmer kommit att ifrågasättas är det inget som går att ändra på utan vidare. Det kan bara avskaffas med ett tillägg till konstitutionen, och det kräver två tredjedelars majoritet i kongressen plus ratificering av minst tre fjärdedelar av de femtio delstaterna. Det finns tillräckligt många delstater som vill bevara systemet som det är, i och med att det ger ett ökat inflytande. Utan elektorskollegiet, om alla röster var lika mycket värda, skulle presidentkandidaterna säkert lägga betydligt mer tid i de folkrikaste delstaterna, som Kalifornien, New York, Florida och Texas. Argumentet att valkampanjerna skulle bli mer demokratiska ställs mot egenintresset.

Det är därmed knappast en överdrift att säga att Trump själv utgör ett hot mot USA:s demokrati.

Samtidigt, och detta har knappast något historiskt motstycke, har alltså Donald Trump som president inlett årets valkampanj med att göra vad han kan för att urholka väljarnas förtroende för valsystemet som sådant. Det är därmed knappast en överdrift att säga att Trump själv utgör ett hot mot USA:s demokrati.

Växande missnöje

Inför valet 2016 exploaterade han ohämmat ett missnöje, en ilska, som fanns i delar av väljarkåren. Inte minst bland lågutbildade vita väljare som upplevt att de hamnat efter i samhällsutvecklingen, ekonomiskt i och med att reallöner stagnerat och gamla industrier slagits ut. Men många har också känt sig hotade av pågående och alltmer påtagliga demografiska förändringar, av prognoser som visar att USA:s vita befolkning är på väg att reduceras till en av flera minoriteter. Donald Trump har som president på olika sätt spelat på rasistiska stämningar. Inte bara när han demoniserat invandrare, legala som illegala, utan också när han under Black Lives Matter-protesterna utmålat även fredliga demonstranter som anarkistiska terrorister och när han med en exekutivorder avskaffat en regel om att bostäder för låginkomsttagare ska kunna byggas i välbärgade förortsområden. De företrädesvis vita invånarna ska veta att de inte längre ska behöva oroa sig för att få svarta eller andra minoriteter som grannar.

Trump har heller inte dragit sig för att försöka påverka valutgången genom att be om stöd från Vladimir Putin – en auktoritär ledare som Trump verkar se upp till – och andra främmande makter. Det står utom tvivel att Ryssland på olika sätt försökte manipulera utgången av valet 2016, inte minst genom att sprida falsk information på Facebook, Twitter och andra sociala medier.

Donald Trump har själv flitigt använt Twitter för att sprida lögnaktiga, rasistiska och hatiska budskap. Och det har blivit värre allteftersom valet i november rycker närmare, när han eskalerat sina attacker på valsystemet. Hans anhängare ska inte hysa några tvivel om att valet varit riggat till hans motståndares fördel om det blir så att han förlorar. När han halkat efter alltmer i opinionsmätningarna har Trump twittrat om hur valresultatet kommer att vara ett bedrägeri mot väljarna, det mest korrupta valet i historien, en skandal som slår allt som förekommit tidigare i USA.

Redan efter valet 2016, när han inte kunde acceptera att Hillary Clinton fått betydligt fler röster, hävdade Trump utan grund att det berodde på att miljontals papperslösa invandrare illegalt gett henne sina röster. Till synes än mer paranoid försäkrar han nu, återigen utan grund, att det står klart att mängder av valsedlar kommer att stjälas eller försvinna på andra sätt, inte minst om poströstning äger rum i större skala. Helst vill Trump, som dessutom ifrågasätter kompetensen hos USA:s postverk, förbjuda all poströstning, för det påstådda fuskets skull men också för att han är övertygad om att ett högre valdeltagande missgynnar honom själv och det republikanska partiet.

Om Trump kan uppmuntra till beslut på delstatlig och lokal nivå som begränsar poströstningen kan det få extra stora konsekvenser för valdeltagandet i och med att coronapandemin kan bidra till att många väljare blir mindre benägna att trängas vid vallokalerna. Primärval som ägt rum under året har visat att det på olika håll varit så att färre vallokaler än tidigare varit öppna med långa köbildningar som följd.

Högt valdeltagande gynnar demokraterna

Inte bara Trump utan även andra republikanska politiker befarar att ett högre valdeltagande gynnar demokraterna. Även andra åtgärder kan vidtas för att hålla tillbaka antalet röster, framför allt i områden som domineras av minoriteter som i stor utsträckning röstar demokratiskt, och det är något som blivit lättare efter att USA:s högsta domstol hävt delar av 1960-talets rösträttslag.

Och kommer Trump själv att acceptera att han förlorat och på vedertaget sätt överlämna makten till valets vinnare?

Allt detta innebär att det idag ställs frågor i USA som hade varit otänkbara inför tidigare val. Om Trump trots allt skulle vinna valet, kommer han då att känna sig fri att utöva ett alltmer auktoritärt ledarskap? Om han vid en förlust bestämt hävdar att han skandalöst lurats på valsegern och att vinnaren inte är legitim, vad kommer då hans mest fanatiska anhängare att ta sig till? Kommer de att ta till vapen? Och kommer Trump själv att acceptera att han förlorat och på vedertaget sätt överlämna makten till valets vinnare?

Det finns inget självklart svar på vad som exakt kan bli följden om Donald Trump skulle avfärda en valförlust och hävda att han egentligen vunnit stort. För det är något som aldrig hänt tidigare i USA:s historia. Makten har överlämnats i ordnade former ända sedan George Washington avgick som republikens första president.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.