När jag gick i skolan gillade jag ofta de lärare som var slappa och tillåtande, som ibland glömde läxförhören och som kunde släppa iväg oss fem minuter innan lektionen var slut. Sånt uppskattar många skolbarn – men i backspegeln är det andra lärare som jag värderar extra högt.
Han ställde dessutom tydliga krav, och han märkte direkt om någon inte kunde svara på hans frågor men försökte svamla sig ur situationen.
Jag tror nämligen att de allra flesta minns sin bästa lärare. I mitt fall är svaret givet: min engelsk- och svensklärare i högstadiet på en skola i Gävle på 1980-talet. Han var lite strängare än de andra lärarna; han var inte ovänlig, saknade inte humor – men han hade en pondus som de flesta andra lärare saknade. Han ställde dessutom tydliga krav, och han märkte direkt om någon inte kunde svara på hans frågor men försökte svamla sig ur situationen. Men han kunde även berätta levande, bland annat om författare som jag blev nyfiken på och började läsa, helt på egen hand.
Till skillnad från många andra lärare väntade han sällan tills någon räckt upp handen när han ställt en fråga. Han bara pekade ut någon. Detta gällde även vid de muntliga läxförhören, som han aldrig någonsin glömde eller slarvade med. Om man som jag både är blyg och ogillar att ha fel eller inte veta så var hans lektioner långt mer krävande än andras – att när som helst kunna få en fråga inför hela klassen gjorde att jag alltid var på alerten.
Men resultatet blev ju att jag pluggade såväl glosor och stavning som grammatik och litteraturhistoria som en galning. Och fick bra betyg i både svenska och engelska. Dessutom lärde jag mig såväl studieteknik som vikten av framförhållning i läxpluggandet.
Lärarrollens förändring
Ordet katederundervisning har på senare år fått en negativ klang bland många – vissa ser framför sig en gammaldags auktoritär lärare som sätter skräck i eleverna. Inom skolan har den faktatäta föreläsningen från den kunniga läraren fått backa till förmån för eget lärande, grupparbeten och diskussioner. Det berättade pedagogikprofessorn Jonas Linderoth när jag intervjuade honom för några år sedan då han var aktuell med den läsvärda boken Lärarens återkomst (Natur & Kultur 2016).
Han påtalade att detta var en bekväm reträtt för en stressad lärare. Lektioner som bygger på dessa element är ofta enkla att hålla och behöver inte alltid förberedas lika noggrant som en föreläsning.
Men Jonas Linderoth värnade det traditionella lärandet och beskrev den gode läraren som en person som i första hand kan sitt ämne, och exemplifierade med Hans Rosling, som entusiastiskt, humoristiskt och initierat kunde berätta om global folkhälsa – typisk katederundervisning.
”Det kunniga berättandet är pedagogik med flera tusen år på nacken. Men det är en dyr pedagogik. Att göra en god föreläsning tar tid – som läraren ofta inte har i dag”, sade Jonas Linderoth.
Själv satt jag åter i skolbänken för några år sedan då jag tog kustskepparexamen. Det var rätt kul att bli undervisad igen – och det skedde genom typisk katederundervisning. En pensionerad sjöofficer föreläste, och vi elever lyssnade och antecknade. Han berättade kunnigt och bjöd på roliga och lärorika anekdoter. Han förklarade till exempel begreppen missvisning och deviation så att vi till slut förstod hur vi skulle räkna för att hantera skillnaden mellan att rätta och sätta kompassriktningen. En utmärkt form av kunskapsförmedling, om ni frågar mig.
För många saker här i livet kan man inte alltid googla eller slå upp. Vissa kunskaper och förmågor måste man bara lära sig, nöta in.
Det var mycket att lära sig, och ofta fick man hjälpa minnet på traven genom olika typer av ramsor och ordlekar: ”Vinden vänster väjer”, ”På ostpricken sitter osten i mitten” och liknande.
Denna typ av kunskaper ligger väldigt långt ifrån den konstruktivistiska skolan – det var liksom inte läge att diskutera begreppet sjöväjningsregler. Det var bara att plugga in dem. För många saker här i livet kan man inte alltid googla eller slå upp. Vissa kunskaper och förmågor måste man bara lära sig, nöta in. Det vet alla som tagit körkort eller lärt sig spela ett instrument. Tradigt kanske, men belöningen kommer på sikt.
När man tar kustskepparexamen så tillämpas även det enda i mitt tycke rimliga sättet att kontrollera kunskaper – genom att en person undervisar, men det är en annan (extern) person som genomför kunskapskontrollen. Det vill säga rättar provet vid examen, som då blir just en riktig examen.
Den lärare man minns
Jag har själv två barn som börjar i olika klasser på högstadiet snart. Jag ser fram emot att förhöra dem på läxor och prata om böcker de läst. Under högstadieåren genomgår de flesta puberteten och börjar forma sitt vuxna jag. Det är nog så krävande och jobbigt.
Men samtidigt grundläggs goda vanor och studieteknik. Som att plugga med framförhållning. Och att kontinuerligt läsa böcker.
Så du lärare som läser detta (jag vet att ni är många) – ställ krav på våra barn i höst! Ge dem läxor och förhör dem noggrant. Uppmuntra dem att läsa böcker. Ge gärna läsläxor över loven så att de hinner läsa så många klassiker som möjligt. Bli den lärare som de kommer att minnas i decennier, den som inte hade överseende med slarv och sena ankomster och som glömde att förhöra läxan – utan den krävande lärare som gav dem kunskaper som bygger självförtroende och som hjälper dem att förstå världen.
Det är sådana lärare som får elever att växa och se tillbaka på skoltiden som en tid av lärande och krav. Och inte minst – nyfikenhet, och de insikter den kan leda till.