”Hellre små steg av utveckling än stora klavertramp”

Gröna bubblor, alltså affärsinvesteringar som syftar till hållbarhet och minskade utsläpp men som kanske inte tål mötet med verkligheten, hur blev det där ett specialområde för dig?

– Det började med etanolbubblan som jag intresserade mig för 2018–19. Jag hade en bekant som hade doktorerat på etanolframställning ur trä och han drog slutsatsen att det där kommer inte att fungera, vilket det inte heller gjorde. Men det urartade till en ganska stor kommunal härva uppe i Örnsköldsvik, där man skulle återindustrialisera Norrland. Man skulle skapa ny grön teknik, världsledande exportindustri och det skulle stå nya etanolfabriker uppe i Norrland och skapa framtidens bränsle. Det här var ju kanske den första stora gröna bubblan, 2000–08 och framåt, som sedan briserade.

– Sedan var det en bekant som hörde av sig tidigt 2021 och frågade, du som kollade på det här med etanolen, vad tänker du om det här med fossilfritt stål? Jag hade inte hört så mycket om det då. Jag hade gått vidare mentalt. Men jag behövde inte titta så länge förrän jag kunde se alla mönster från de här kommunala jättehärvorna från tidigt 00-tal. Det var fler nollor på beloppen, det var ännu mer uppskruvad retorik, ännu mer panik, jorden går under-stämning. Alltså samma ingredienser, men de hade rört ner ännu mer av var och en av ingredienserna. Då blev jag rejält betänksam.

I din nya bok Northvoltkraschen nämner du några begrepp som ”politisk kapitalism” eller ”parasitär kapitalism”. Som en slags förutsättning för det här som du kallar gröna bubblor. Vad är det där?

– De första gröna bubblorna skedde mycket i kommunala och statliga bolag där det var en sorts önsketänkande. Bidragsdopat. Externa medel som kombinerades med kommunala bolags pengar. Det var Gobigas i Göteborg,  flera andra biogassatsningar och etanol i flera olika kommuner. Sen kommer det privata näringslivet in i det hela. Det är där statsminister Ulf Kristersson säger att det privata näringslivet är den nya miljörörelsen 2023.

Det finns många godhetspoäng att skörda och det finns pengar att tjäna?

– Ja. Nu ska marknadsekonomin och det privata näringslivets innovationsförmåga lösa klimatkrisen. När kunden för en större grön satsning har blivit den politiska och mediala klassen, eller pensionsfonden du ska få att investera, politikerna som ska lägga pengar från Europeiska investeringsbanken, EU:s innovationsfond, Energimyndigheten, Vinnova. När vinstintresset handlar om att extrahera resurser ur offentlig sektor eller manipulera offentlig sektor till att få ut pengar ur den. Då är det inte en kapitalism som skapar värde för samhället, menar jag.

”Ingen risk eller kostnad är för stor när någon annan betalar”, skriver du som ett av signumen på det här.

– Nationalekonomer kallar detta för moral hazard. När du använder dig av någon annans medel då tar du mycket större risker. Det kan vara så att det blir en vårdslös användning av resurser. Det kan vara kreditgarantier, det kan vara pensionspengar, det kan vara direkta bidrag, men också rena aktieägartillskott och lån.

”Ingen ställer kritiska frågor och ingen ställs till svars”, är en annan sådan här gemensam nämnare.

– Ja, jag såg detta med etanolen. Jag har sett det sen med biogasen och andra satsningar – hur kostnaden för att avvika är så stor. För då framstår det som att du inte vill alla dessa ädla ting som den stora satsningen utger sig för att leverera. Och du får en massa motfrågor. Vad ska vi göra i stället då? Vad är din lösning? Vi måste göra det här.

– Och all den här politiska varmluften runt det. Vi har exemplet med Northvolt när man ska sätta upp en fabrik i Borlänge. Det läggs ner en stor anläggning och då kommer Northvolt och Peter Carlsson som den barmhärtige samariten. Karl-Petter Thorvaldsson, dåvarande näringsminister, kan stå där och säga att Sverige kan bli en batterisupermakt. Och han talar om glesbygdens revansch. Det blir en hyllningskör och alla sjunger med i den.

Vi har talat mycket om gröna bubblor och naiva drömmar. Men jag måste ändå fråga: en väg mot fossilfrihet, någon slags hållbar modern ekonomi som når Parismål och som kan samexistera med rena havsmiljöer och levande skogar. Hur skulle en sån kunna se ut om det nu inte är vätgas och etanol ur skogsråvara eller batterier i Skellefteå? Vilken väg ska Europa gå?

– Det finns en amerikansk forskare vid MIT, Andrew McAfee, som har skrivit en bok som heter More from less. Han pratar om USA:s dematerialisering med tekniska landvinningar, rationaliseringar och ett minskat råvaruberoende – och en ekonomi som helt enkelt blivit grönare genom åren. Han tar upp ett antal faktorer som har lett fram till detta: regleringar, miljölagstiftning, ansvarsfulla konsumenter, en marknadsekonomi som rationaliserar och teknisk utveckling.

Många klimatforskare menar att det går ju ändå alldeles för långsamt?

– Mitt svar, och det är inte ett fullständigt svar, är hellre små steg av utveckling än stora klavertramp. För det vi har haft nu är stora klavertramp som inte har lett framåt. Etanolen är en ökenvandring i tio år och vätgasen kommer att ha visat sig vara en ökenvandring.

– Europa har under en längre tid gått fel väg. Man har låtsats som att den här miljöpolitiken är ett sätt att skapa konkurrenskraft för kontinenten. Men Europa är på efterkälken. Man löser inte sina miljöproblem. Och man försakar sin konkurrenskraft. Tysk industriproduktion, den går ner. År 2008 har alltså Europa och USA lika stor bruttonationalprodukt i absoluta tal. Idag har USA 50 procent större. Den höga moraliska svansföringen i Europa har haft ett högt pris.

Så du är i slutet av dagen inte självklart en optimist?

– Inte gällande hur Europa utvecklas mer generellt, nej.