En klok politiker tar det varligt med blandningen

– Vilka är det där? frågade jag.

– Det är stockholmarens barn, svarade pappa.

Stockholmaren hade ett par, tre decennier tidigare kommit till Olshammar för att arbeta på fabriken. Jag minns inte vad han hette. Han var stockholmaren.

Episoden med stockholmaren dyker upp i minnet när jag följer den partipolitiska striden om hur invandringsproblemen ska bildsättas och hanteras inför valrörelsen 2026.

I sin iver att särskilja sig från SD har Socialdemokraterna tydligt halkat snett i integrationspolitiken. Valet att med socialpolitiska och tillitsskapande argument fokusera på att åstadkomma en större blandning av den befintliga befolkningen är kanske tacksamt begriplig för de S-väljare som irriterar sig på socialdemokratins SD-nära hållning när det gäller den kraftigt misskötta invandrings- och kriminalpolitiken. Men i ett fungerande och demokratiskt samhälle sköter människorna folkblandningen på egna och frivilliga sätt. Så har det alltid varit.

Vi lever i ett blandat land

Som medborgare i en generös välfärdsstat är nog de flesta av oss också hyfsat medvetna om att vi lever i ett blandat land där vi som arbetar, betalar höga skatter och är friska tar ett stort ansvar för folk på mindre lyckade kanter i vårt land. Medborgarnas acceptans av blandningspolitikens omfördelning är ett fundament för välfärdsstatens existens. Självklart riskerar acceptansen att rubbas när staten genom politiskt blundande från höger och vänster släpper fram en snabb och omfattande invandring av människor som i många fall saknar de kunskaper, färdigheter och kulturer som krävs för att försörja sig i en västlig och sekulär demokrati som Sverige. Och som därför kräver mycket omfattande skattefinansierade insatser från välfärdsstaten. Stödet för den statliga nivåns blandningspolitik kommer knappast att stärkas av politiska krav på ökad beblandning även på den fysiska/individuella nivån. Snarare tvärtom. Vilket är högst begripligt.

Vi människor håller oss ofta och gärna på vår egen kant tillsammans med liknande och likasinnade människor. Det är inget konstigt med det. Det är sådana vi är. Vilket alls inte måste vara synonymt med nedlåtande attityder mot andra människor som befinner sig på andra kanter i tillvaron. Det är bara som det är i stort och smått.

Adam Zwejman på Göteborgs-Postens liberala ledarsida beskriver saken väl: ”I Sverige råder en tyst överenskommelse: Vi är Nordens Libanon, ett land bestående av ett lapptäcke av etniska och religiösa grupper som lever sida vid sida utan att beblandas. Det är fritt fram ett flytta mellan dessa enklaver. (Men) det medför en social och ekonomisk kostnad, en anpassning till en annan vardag och verklighet.” (GP 10 juni 2025)

Integration kan aldrig beslutas av politiken

Integration har för det mesta varit en icke-fråga i Sverige. De invandrare som tidigare kom till Sverige stötte på majoritetssamhället vart de än vände sig. De finländska, polska, italienska, jugoslaviska, chilenska och andra invandrarna var undantag i skolrummen, på arbetsplatserna, i gallerian och på torgen. Överallt fanns inrotade svenskar att förhålla sig till och att anpassa sig till. Att med politiska åtgärder försöka skapa nya verkligheter där stockholmare blandas med brukssamhällesbor eller svenskar blandas med invandrare är däremot något helt annat. Sådant tar sin tid; om det alls inträffar.

Under min tid som redaktör på Folkbladet i Östergötland besökta jag ofta Finska föreningen i Finspång där jag fick höra många berättelser om hur livet var på den ”finska kanten” då det begav sig. På ett par av de stora industrierna i Finspång fanns finska skiftlag med finska skiftbasar. Det fanns en finsk arbetarbuss. Det tog ett par generationer innan det blev mer vanligt med giftermål utanför den finska kanten. Riitta Saapunki kom till Finspång som 10-åring 1970 när föräldrarna fick jobb i industrierna.

”Det var mycket barn-, ungdoms- och familjeaktiviteter i finska föreningen på den tiden. Vi var mycket där och vi hade mycket skoj. Föreningen hade runt 600 medlemmar på den tiden. Mamma och pappa flyttade tillbaka till Finland på 1980-talet. Men jag valde att bli svensk och att stanna kvar i Finspång. Och det har jag inte ångrat en sekund”, sa Riitta Saapunki till mig när vi möttes för några år sedan.

Riitta Saapunki rör sig nära pudelns kärna. Hon valde att bli svensk och att stanna i Finspång. Hon valde därmed att ta ytterligare ett steg i sin svenska integration. Sådana beslut är djupt personliga. Integration kan underlättas av politiken. Men integration kan aldrig beslutas av politiken. Och integration – om den inträffar – tar den tid som den tar.

Beblandning kan rentav leda till motsatsen

Att blanda människor med olika bakgrund räcker inte för att skapa sammanhållning och integration. Det kan rentav leda till motsatsen, enligt en studie från Malmö. Studien ingår i ett forskningsprojekt där forskare från Malmö universitet har jämfört blandade och segregerade bostadsområden i Malmö och Köpenhamn. Jag läser om studien från Malmö på sajten forskning.se.

Forskaren Erica Righard säger att det i ”politiken finns ett ideal enligt vilket man uppnår integration genom att blanda olika människor. Men det saknas idéer om hur man uppnår denna gemenskap”.

Jag tror egentligen inte att det ”saknas idéer” om hur gemenskapen ska uppnås. Vad det handlar om är att samhället behöver en stat som gör klart vad som är den svenska gemenskapens grundläggande fundament. Det handlar om rimliga nivåer av arbete, skötsamhet, jämställdhet, frihet, svenska språket och skatteinbetalningar. Den som vill bli förmånstagare i den svenska välfärdsstaten behöver anstränga sig hårt för att också bli en förmånsgivare. Den rent fysiska beblandningen kommer däremot när och om den kommer. Socialdemokraterna borde därför se till att halka tillbaka till den mittfåra i samhällsbyggnaden där staten framförallt sköter sina kärnuppgifter.

Man kan ta stockholmaren in till bruket. Det är lätt. Men att ta in bruket i stockholmaren är en helt annan sak. Om det ens sker. Och det måste inte ske. Det kan gå alldeles utmärkt ändå. Bara stockholmaren förstår var han är och anpassar sig till de fabriksvisslor som råder.