Sluta se brottslingar som viljelösa offer

Lätt att få fasciststämpel

Det där med ”offer” nickade i stort sett alla instämmande inför. Med ”förtryckare” förhöll det sig helt annorlunda; här var det vanligare att bli kallad för fascist än att få instämmande nickar. Att ta emot tvångsomhändertagna ungdomar var på den här tiden redan i sig självt ett slags halvt Hitlerbeteende. Att hårt och entydigt fördöma ungdomars val att fortsätta som förtryckare – trots att de förstod vad de höll på med – förmildrade som sagt inte kritikernas omdömen. 

Vad jag inte på djupet förstod då, för 30–40 år sedan, var hur det svenska officiella tankemönstret när det gäller brott, straff, poliser och personligt ansvar långsiktigt höll på att omformas i de juridisk-politiska salongerna, högt över vanligt folks huvuden. Visst följde jag då som nu den politiska utvecklingen med stort intresse och med omfattande egen aktivitet. Men jag greppade inte omfattningen av den samhällspolitiska fond som från 1970-talet och framåt byggts upp och som legitimerar att ropa fascist åt personer som likt mig höll det för lika rättrådigt att förtryckare ska straffas som att offer ska vårdas.

… det officiella Sverige vände bort blicken och skapade ett helt avvikande paradigm på straffrättens område.

Saker och ting faller bättre på plats när jag nu läser ett par av Bo Wennströms böcker där han utförligt och utifrån en rad olika perspektiv beskriver hur det gick till när det officiella Sverige vände bort blicken och skapade ett helt avvikande paradigm på straffrättens område. Wennström är professor emeritus i rättsvetenskap vid Uppsala universitet. Alldeles nyss gavs Wennströms bok Att vända bort blicken – om underminering och dess filosofi, politik och praktik ut på Jure förlag. Samma förlag publicerade 2020 Wennströms Om straff och fängelser – om det avvikande svenska vägvalet på straffrättens område.

Det tidigare tankemönstret för brott, straff och ansvar sammanfattas av Wennström med orden: ”En aktiv straffrätt bygger på skyddstanken. Samhället och medborgarna ska skyddas från brottslighet och är straffet fängelse, (så) är själva inlåsningen i sig en viktig skyddsfaktor.” 

Det nya straffrättsliga paradigmet som råder sedan slutet på 1980-talet instruerar i stället våra domstolar och andra rättsstatliga professionella och politiska aktörer: ”Skärpta straff minskar inte brottsligheten. Tvärtom kan skärpta straff leda till ökad brottslighet.”

Tanken om att skydda försvann

Skyddstanken är kort sagt borta i svensk straffrätt. Vilket är förödande i en tid när vårt öppna och oskyddade samhällsbygge utsätts för attacker från såväl främmande krigsmakter som till exempel Ryssland och Iran som från den ”internationella miljardindustri som organiserad brottslighet utgör”, skriver Bo Wennström i sin nya bok. 

Regeringen Kristersson har ju proklamerat att man nu genomför ett ”paradigmskifte” i den rättsstatliga politiken. Wennström är kritisk till regeringens självbild i sammanhanget. Han tycker inte att vare sig regeringen eller polisledningen låter hotbilden mot samhället och medborgarna styra sitt strategiska tänkande. ”Att skifta paradigm är att helt ändra tankemönster”, skriver Bo Wennström. Strategi, hävdar Wennström, handlar om att försöka förstå vad som ”döljer sig bakom nästa kulle” och att sätta in motkrafter mot hoten. Och där är vi inte, enligt Bo Wennström: Det är för mycket arbete ”case by case i stället för strategiska insatser utifrån hotbilden.”  

På det folkliga och demokratiska planet är uppgiften inte minst att använda språk och formuleringar som tydligt tar ställning för att det finns något att ”försvara och att skydda.” Och att detta skyddsvärda i allt väsentligt är det ”bestående; det vi har.”

Det svåraste hindret ligger kanske ändå i den svenska mentaliteten, och vägran att erkänna att människor frivilligt kan välja ondska.

Statsvetaren Katarina Barrling analyserade Wennströms bok Att vända bort blicken i SvD på nationaldagen 6 juni. Hon knyter an till språkets betydelse för nya tankemönster:

”Det svåraste hindret ligger kanske ändå i den svenska mentaliteten, och vägran att erkänna att människor frivilligt kan välja ondska. I stället fylls svenskans ordförråd på med förmildrande terminologi. Kontraktsmord kallas för ’skjutningar’. Människor ’rekryteras’, och ’radikaliseras’, ungdomar ’dras in’ i kriminalitet. Ingenstans finns något ansvarigt subjekt; förutom ’samhället’ då.”

Här kan vi verkligen tala om ett exempel på en allvarlig ”underminering” av vårt samhälles chanser att på allvar gå segrande ur de avgörande strider som pågår och som väntar. Ett samhälle som pekas ut som ansvarigt för människors kriminella handlingar kan ju inte vara så mycket att försvara? Ett samhälle utan människor som är kapabla att ta ansvar för både gott och ont – det är väl inte något att ha?

Och i nästa tankesteg är det kanske därför lika bra att ge upp motståndet mot de med samhället ”konkurrerande kollektiven” i form av ”familjer, klaner och maffia” som tillåtits växa till sig i Sverige på senare år?

Bo Wennström argumenterar övertygande för att det är dags för Sverige att vända blicken mot det verkliga och väsentliga i skyddet av vårt samhälle. Det jag intuitivt anade en gång i tiden på Hassela får i Bo Wennströms böcker en intellektuell plattform som stärker mig i min övertygelse: Förtryckare som hotar människors frihet, självbestämmande, egendomar, ägande och trygghet ska kunna låsas in för långa tider om samhällsskyddet så fordrar.