I Sverige har vi lärt oss att allt som luktar auktoritet är dåligt. Samtidigt har de som har ledarrollen – exempelvis ansvaret för att styra landet, leda en opposition eller upprätthålla lag och ordning – ett uppdrag. Om de inte fullgör det uppdraget med auktoritet, om en regering, exempelvis i en nationell kris, först är otydlig med vad som ska göras (och vem som ska göra det) och sedan pekar på någon annan när d
Ytterst handlar det om att genom denna auktoritet skydda samhällets mest skyddsvärda: de gamla, barnen, de sjuka – överhuvud taget de som saknar förmågan att skydda och försvara sig själva.
Ledarrollen, lagarna och reglerna som måste utövas och försvaras med auktoritet är till för att skydda oss från det Thomas Hobbes kallade Naturtillståndet: Där ”allas krig mot alla” råder och där människans liv är ”ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort”. Ytterst handlar det om att genom denna auktoritet skydda samhällets mest skyddsvärda: de gamla, barnen, de sjuka – överhuvud taget de som saknar förmågan att skydda och försvara sig själva.
Stefans berättelse
Låt mig illustrera detta med en lite längre utvikning, en berättelse från verkligheten: En bekant till mig, vi kan kalla honom Stefan, har sin närmare 90 år gamla mor, ”Eva”, boende i en stadsdel strax utanför Stockholms centrum. Han besöker henne ofta och ser till att hon har det bra. Men trots sin höga ålder klarar hon fortfarande mycket av vardagens göromål själv. Där har hon bott i nästan sex decennier och har alltid känt sig trygg och säker. En dag i mars gjorde hon som alltid brukar göra. Hon knöt gymnastikskorna och satte på sig jackan för att gå ut på sin vanliga tvåkilometersrunda i det lummiga grönområdet i närheten av bostaden. I portmonnän lade hon en femhundring bredvid en tjuga som redan låg där. Hon stoppade sedan ner portmonnän och nycklar till sitt hem i en liten handväska och gav sig ut. På hemvägen passerade hon köpcentret och bestämde sig för att gå in i livsmedelsbutiken för att köpa mjölk och lite annat som hon betalade för kontant.
Vad hon inte lade märke till var de två männen i 25-årsåldern som iakttog henne i butiken och sedan följde efter henne genom köpcentret. När hon gick in i hissen som går upp till den utgång som leder till hennes hem fick hon sällskap av männen. Strax innan hon kom fram till porten, precis efter att hon tagit ut nycklarna ur handväskan för att öppna dörren, blev hon överfallen. De två männen knuffade henne och slet ifrån henne väskan. Chockad av överfallet skrek hon, ”Hjälp, hjälp jag har blivit rånad hjälp mig…” men ingen hörde henne.
Sådant händer i nästan alla samhällen. Dessvärre. Skrupelfria brottslingar utnyttjar en människas skyddslöshet. Men det som skiljer ett fungerande samhälle från andra är vad som händer sedan. Eller kanske snarare vad som blir slutresultatet av samhällets ingripande.
För Stefans reflektion efter det hans mor råkade ut för är att alla inblandade inledningsvis gjorde precis allt de kunde för att göra rätt och för att hjälpa henne. Så här beskriver han det i ett mail till mig:
Polisen förhörde henne vänligt, försiktigt och omtänksamt med hänsyn till den chock hon befann sig i. Säkerhetsvakterna som jobbar i köpcentret tog genast fram bilder från övervakningskamerorna som visade hur allt gått till. Bilderna spreds till några av butiksägarna i köpcentret som genast kunde identifiera en av förövarna och ringde polisen. Den andre är fortfarande på fri fot.
Ett hjälpsamt juridiskt ombud kontaktade mamma några dagar senare och berättade att det var dags för rättegång. Själv upplevde hon mycket av det som hände runt henne som besvärligt. En del var till och med lite svårt att förstå. Hon hör dåligt och kanslisvenskan tycker hon är obegriplig. Men jag hjälpte henne så att det hela ändå flöt på smidigt. Under rättegången nöjde sig domstolen med att få hennes vittnesmål via telefon men förklarade samtidigt att om det besvärade henne för mycket så slapp hon vittna i domstolen. Förövaren, som är medborgare i Rumänien fick sex månaders fängelse och mamma fick rätt till 5000 kronor för kränkning. Värdet av väskan, den slitna portmonnän och kontanterna uppgick till 800 kronor. Allt var över på fem dagar.
Det som ändå skaver
Här kunde historien om Stefan och hans nästan 90-åriga mammas upplevelse vara slut. Men för Stefan är det något som skaver. Om några månader är förövaren (efter att häktningstiden och en tredjedel av strafftiden har räknats av) på fri fot igen och kan fortsätta att försörja sig genom brott. För Stefans mamma, däremot, blir tillvaron aldrig sig lik igen. Hon är ständigt rädd för att gå ut ensam. I början gick Stefan med henne, nu vågar hon lite mer. Men hon är rädd för att männen, eller någon annan ska ge sig på henne igen och förstår inte varför en rumänsk medborgare som vare sig arbetar eller studerar i Sverige ska få stanna kvar i landet efter att han rånat en åldring. Med sina skattepengar som hon alltid betalat, och fortfarande betalar på sin pension, får hon indirekt stå för gärningsmannens uppehälle, mat och sysselsättning på svensk anstalt – något hon upplever som orättvist. Och att få ut det skadestånd hon tilldömts visar sig bli en lång väg för Eva.
Gruppen kommer att ta hand om honom trots att han har begått ett brott som – om det hade begåtts mot en åldring inom den egna kretsen – hade betraktas som avskyvärt.
Eftersom den rumänske medborgaren varken är skriven i Sverige eller äger något här, tvingas hon in i en byråkratisk karusell som hon enligt Stefan aldrig hade klarat av utan hans hjälp. Vare sig försäkringsbolaget, Brottsoffermyndigheten eller Kronofogden kan till en början hjälpa henne att få ut de pengar som domstolen anser att hon har rätt till.
Stefan vill veta mer om männen som hänger i köpcentret varav två överföll hans mor. Han talar med några väktare som arbetat många år i området och som väl känner till den grupp som männen ingår i. Enligt deras erfarenhet har gärningsmannen, som är känd som en missbrukande småbrottsling av såväl väktarna som affärsidkarna i området, inget att oroa sig för när han kommer ut. Gruppen kommer att ta hand om honom trots att han har begått ett brott som – om det hade begåtts mot en åldring inom den egna kretsen – hade betraktas som avskyvärt. Ja, sannolikt hade han blivit utesluten ur gemenskapen om inte ännu värre, menar väktarna.
Varför får då en utländsk medborgare som saknar en hederlig sysselsättning i Sverige vara kvar i landet trots att han dömts för att ha överfallit en äldre kvinna? EU:s fria rörlighet gör det omöjligt att göra något åt saken. Det handlar om rättssäkerhet, får Stefan höra. Men för honom är det inget argument.
– Om det är rättssäkert att människor som inte har något i Sverige att göra ändå kan befinna sig här och samtidigt angriper svenska medborgare på olika sätt så är det något fel på rättssäkerheten, menar han.
Så är Evas rätt att slippa vara rädd när hon går ut ett sådant grundläggande samhällsintresse?
I juni 2019 fick justitieminister Morgan Johansson en skriftlig riksdagsfråga från Moderaterna om varför inte fler EU/EES-medborgare utvisas efter brott. Justitieministern svarade att som lagstiftningen nu ser ut vad gäller utvisning vid brott i allmänhet krävs att brottet leder till fängelse samt att det kan antas att personen i fråga kan göra sig skyldig till fortsatt brottslighet i Sverige.
Gällande EU/EES-medborgare krävs därutöver att brottslingens beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse.
Utsiktslöst yrka på utvisning
Så är Evas rätt att slippa vara rädd när hon går ut ett sådant grundläggande samhällsintresse? Nej, inte enligt Södertörns tingsrätt. Inte heller enligt åklagaren som inte ens yrkade på utvisning. Den aktuella åklagaren har slutat så jag ringer upp en kollega till henne för att fråga varför man inte yrkar på utvisning i ett sådant här fall.
– Reglerna för utvisning av EU-medborgare är betydligt strängare än för icke EU-medborgare, säger han. Dessutom vill man klara av den här typen av enkla fall snabbt och att förbereda ett yrkande på utvisning kräver en hel del tid och energi.
Tid som dessutom är meningslös att lägga ned eftersom domstolarna sällan går på den linjen. Vad gäller ett brott med straffvärde på sex månaders fängelse vore det helt utsiktslöst bedömer han.
Stefan, som själv är barn till invandrare (såväl hans mor som hans far är födda utomlands) menar att detta är ett av de stora problemen med integrationen och tillväxten av det som kallas för parallella rättssystem. I mejlet till mig skriver han:
Man kan ha många åsikter om de normer som finns inom en del invandrargrupper. Hederskultur, en föråldrad kvinnosyn, den rasism som det innebär att andra, som inte tillhör gruppen, ses som mindre värda och legitima villebråd. Ett internt förtryck inom gruppen med hårda krav på vad dess medlemmar får och inte får göra för att åtnjuta gruppens skydd. Men i sådana gemenskaper rånar man inte ostraffat en 88-årig kvinna som tillhör gruppen.
Detta är i själva verket en knäckfråga vad gäller integrationen, menar Stefan. Om människor som kommer för att leva i Sverige ska avsäga sig det skydd som den gamla gemenskapen, på gott och ont, kan erbjuda så måste alternativet framstå som attraktivt. Och alternativet, det svenska systemet, lämnar därvid en hel del övrigt att önska. Många av dem som begår grova brott lagförs inte, de som lagförs döms till jämförelsevis lindriga straff. Därutöver förmår inte myndigheterna att fullt ut skydda de medborgare som ändå vänder sig till polisen, från repressalier som hot eller våld.
Som en röd tråd genom hela systemet går oviljan att vara auktoritativ, att utnyttja det mandat man tilldelats i sin ledarroll, att visa vem som bestämmer helt enkelt.
För att återknyta till frågan om ansvarsutkrävandet som inledde denna krönika: Som en röd tråd genom hela systemet går oviljan att vara auktoritativ, att utnyttja det mandat man tilldelats i sin ledarroll, att visa vem som bestämmer helt enkelt. I det mandatet ingår också att tydligt ta på sig ansvaret för de beslut man fattat – eller avstått från att fatta – även om resultatet inte blir bra. Men också att se till att de man leder får ta konsekvenserna för sina missgrepp. För baksidan av myntet är att om ledare inte förmår uppträda med auktoritet blir det otydligt vem som faktiskt bestämmer. Och vem som bär ansvaret. Detta gäller oavsett om man är en av den svenska skolans lärare, en politiker som står i fronten i ett krig mot en pandemi, en opposition med uppgift att opponera eller ett rättssystem som ska ge en nästan 90-årig dam, som gett sina bästa år till Sverige, upprättelse efter att hon har utsatts för en kränkning.
Att inte utöva sin ledarroll med auktoritet kan framstå som sympatiskt. Kortsiktigt kan det rent av göra en ledare populär. Men faran är att man vill gott men gör ont. För det är alltid resultatet som räknas. Och om det blir att de mest skyddsvärda, alltså de gamla, barnen, de sjuka, de som saknar förmågan att skydda och försvara sig själva, ständigt drabbas – vad är det om inte ont?