Förändra samhället - inte människan

Många verkar längta efter expertvälde.

Tanken har under våren förfäktats och understötts av påfallande många skribenter. Man kan dock inte önska sig bort från en situation eller ett statsskick utan att önska sig till något annat. Så vad vill de ha?

Många verkar längta efter expertvälde. Folkhälsomyndighetens presskonferenser klockan två varje dag med pandemikurvor och regleringar baserat på dem har fungerat som väckelse och nytänd dröm för hur det skulle kunna se ut. Vetenskapen, den uppmätta sanningen själv, skulle kunna stå på ett podium presenterandes den senaste mätningen av koldioxiden i atmosfären, med därpå följande direktiv om hur vi ska leva våra liv de kommande månaderna.

Expertstyre är teknokrati, det är en annan -krati än demokrati men begreppsförvirringen är som sig bör stor efter de senaste decenniernas kategoriupplösning, varför det i debatten låter som att expertvälde vore den verkliga demokratin. Tankefiguren ser ut så här: Demokrati är gott, vetenskap är sant, folk förtjänar sanningen, alltså är demokrati att vetenskapens resultat styr samhället.

På bekostnad av visdom

Den franske filosofen Auguste Comte (1798-1857) ansåg att mänsklighetens sökande efter kunskap hade tre faser, från lägre till högre: den teologiska, den metafysiska, den positivistiska. Vid hans yttersta tid hade man nått den positivistiska fasen. I den erkänns endast säker kunskap, datainsamling, som verklig kunskap. (Positivism kommer av det franska ordet för säker och står inte för ett gladlynt sinnelag och en positiv inställning till livet). Positivismen hänger samman med skepticism, alltså skepsis mot filosofisk spekulation och orsakssamband oavsett hur logiskt välgrundade. Den är därför helt inriktad på mätbarhet och därmed på avgränsade frågor, eftersom endast det avgränsade går att mäta med vetenskaplig metod. Inte sällan sker detta avgränsade mätande och datainsamlande på tänkandets bekostnad, det omsorgsfulla tänkandet i filosofisk mening, det som Platon kallar dialektik och som vi kan kalla helhetssyn, insikt eller visdom.

Säkra data i avgränsade frågor är det enda vi anser oss behöva eller kunna sätta verklig lit till.

Den comteska indelningen grundad i framstegstro har satt djupa avtryck i den svenska tankevärlden. Säkra data i avgränsade frågor är det enda vi anser oss behöva eller kunna sätta verklig lit till. Därav förhoppningarna om att experter och forskare är de som kan leda oss rätt. På det moraliska fältet är det dock svårt att mäta. Där bör, enligt Comte och hans efterföljare, positivismen förenas med altruism, en programmatiskt uppoffrande omsorg om andra. Det är för andra man ska leva.

Så hör man till exempel aldrig någon virusexpert i sina uttalanden utgå från att folk oroar sig för sin egen hälsa; utgångspunkten är inte att man vill undvika att bli sjuk, utan att man vill undvika att smitta andra. Jag tror det är feltänkt och falskt. Omtänksamhet är tveklöst en dygd, men i den ingår att vara rädd om sig själv och ta hand om sig själv. Omtänksamhet är inte detsamma som altruism, som är rådande ideal idag – i retoriken. Exempelvis säger sällan eller aldrig de som varit nära döden och vänt att de tyckte det var synd att deras eget liv skulle ta slut. Det enda tråkiga med att dö vore att inte finnas till hands mer. Det får bara vara för barnens och andra människors skull man vill leva vidare, inte för att man vill bevara sitt eget liv.

Vetenskapens tidevarv

Som aldrig förr lever vi i vetenskapens tidevarv. Vi hänvisas till forskningsrapporter och empiriska data i frågor som snarare kräver tänkande, sensibilitet, iakttagelseförmåga, självinsikt och förmåga att väga det ena mot det andra.

Ska man följa Auguste Comte i hans syn på kunskapsutvecklingen borde just teknokrati i förening med altruism vara det styre som historien har rört sig mot. På statskonstens fält motsvaras ”den metafysiska fasen” av den konstitutionella frihetliga demokratin med starkt skydd för individens frihet. Det finns inget vetenskapligt över det statsskicket, det är ett filosofiskt grundat statsskick, metafysiskt om man så vill.

… en stark längtan efter positivistisk teknokrati, sanningsstyre; sanning i betydelsen viruspartiklar, koldioxidpartiklar, uppmätta halter, räknade kronor och ören …

Mycket riktigt är kritiken stark från samtidens kulturrevolutionärer mot den typen av styre eftersom den skyddar privategendomen och därmed ger ojämlikhet i utfall. Då övertygelsen om kunskapens framåtskridande samtidigt hålls högt anser man, felaktigt och aningslöst, att den styrelseformen är förlegad, tillhörig ett passerat stadium som ska ersättas av något modernare. Det ger en stark längtan efter positivistisk teknokrati, sanningsstyre; sanning i betydelsen viruspartiklar, koldioxidpartiklar, uppmätta halter, räknade kronor och ören som människor borde ha lika många av på bankkontot. Utifrån det blir ändamålsenlig planering och social ingenjörskonst sedan en given metod.

Lagbundenhet och mänskliga mönster

Frågan är då vad man ska ha för lagar i ett vetenskaps- och forskarstyrt samhälle. Under antiken och upplysningstiden var det bland annat sådant tänkarna ägnade sig åt, och det var aldrig lösgjort från uppfattningar om människans natur. Det går inte att tänka om samhället utan att tänka om människans vara, hurdan hon är och borde vara, enskilt och i grupp.

Platon och Aristoteles diskuterar i sina skrifter utförligt själva grunden för samhällsordningen, varför man ska ha vissa lagar och inte andra, vad de befrämjar, vad de bör befrämja. De jämför styrelseformer som helheter och lagbundenheter, inte som något människan sätter samman styckevis och delt och efter egen design. Väljer man populistisk demokrati uppstår detta, väljer man tyranni ser den ut så här, ur oligarkin uppstår det där. Platon framhåller att ”det måste finnas lika många typer av människor som det finns typer av stater”. ”Eller tror du att statsformerna uppstår ur ’ek och sten,’ inte ur medborgarnas karaktärer, som så att säga tippar vågen och drar med sig resten?” (översättning: Jan Stolpe)

Nyckeln till det är att människan inte är något i sig utan ska förändras.

Vår positivistiska tid ratar den typen av lagbundenhet och mänskliga mönster. Då uppstår i stället en sorts trolleritro ur alla lösryckta data i kombination med övertygelsen om människans ändlösa formbarhet. Med den rätta viljan kan det bästa ur alla samhällsordningar sättas samman till en ny och skinande. Nyckeln till det är att människan inte är något i sig utan ska förändras. Hon finns inte som sådan och har ingen natur, utan skapas av stimuli och påverkan. Hon är ett oskrivet blad, och om omvärlden då bara skriver in andra saker på individens vita ark (bättre attityder, mer altruism, oavhängighet från normer) kommer hon att bete sig annorlunda och ge ett annat samhälle.

Statskonsten blir en buffé

Oförenliga ting kan därmed förenas ifall viljan finns, i synnerhet som ingen vetenskaplig undersökning har visat att det inte går. Statskonsten blir så en buffé av goda smårätter att sätta samman efter behag. Om något tycks stå i lagbunden motsättning beror det på att människan är bunden av fördomar. Dessa kan hon arbeta på genom systematisk kritik av beteenden, ordval och utsagor.

Tron på statskonstens trolleri och längtan till undantagstillståndet tycks särskilt stark hos kulturellt verksamma.

Stående inför denna buffé av möjligheter tror positivist-altruisten att det går att få bort konkurrens i samhället samtidigt som var och en fortsatt får välja yrke och råda över sig själv i frihet; att vi kan behålla andlig frihet och individuell kreativitet i en planerad ekonomi för jämlikt ekonomiskt utfall; tror att en ekonomi reglerad med syftet att kväsa ”onödig konsumtion” och ”astronomisk ojämlikhet” inte leder till ett stelnat och förtorkat samhälle med politiska kommissarier och sanktioner mot allt som inte är i linje med målsättningen.

Tron på statskonstens trolleri och längtan till undantagstillståndet tycks särskilt stark hos kulturellt verksamma. Kanhända beror det på att de har till yrke att hitta på nya världar. I dessa fantasivärldar är det de själva som styr, komponenter som annars repellerar varandra kan där leva i skön förening. I detta liknar en viss typ av konstnärer barnet som på ett utforskande sätt provar att överskrida gränserna för tingen och fenomenen. Utlämnat åt de vuxnas regler, vars upphov och djupare orsaker de ännu inte kan överblicka, drömmer barnet gärna om att livet ska vara ett nöjesfält flödande av glass, godis och ballonger, alltså ett evigt undantagstillstånd.

Kulturen kräver späkning

Ett mödosamt uppbyggt och komplext samhälle som vårt samtida tar en risk när det låter det barnsliga sinnet i så hög grad råda över visionerna och samhällsanalysen. Kulturens längtan till undantagstillståndet manifesteras inte i drömmar om godis och glass, tvärtom är det vad som det lössläppta kapitalistiska samhället erbjuder i överflöd. Den gemensamma reningen handlar snarare om att späka sig.

Ty i det här undantagstillståndet ska vi inte ha roligt längre, nu ska vi i stället glädjas åt det goda som askesen medför.

Men precis som barnet drömmer kulturrevolutionären om det bästa den vet utan logiska hämningar: absolut rättvisa och jämlikhet. För att uppnå det måste nöjesfältet stänga och ballongerna flyga sin kos. Ty i det här undantagstillståndet ska vi inte ha roligt längre, nu ska vi i stället glädjas åt det goda som askesen medför.

En av de mer oförblommerade företrädarna för denna hållning är Carsten Jensen: ”Vi behöver ett vaccin. Det gör också naturen, och den märkliga paradoxen är att vi människor som är sjukdomen också kan bli vaccinet. Vi kan ändra vårt sätt att leva.” (DN 12/5-20)

Vi människor är sjukdomen

Vi människor är sjukdomen. Tydligare kan det inte sägas. Vi hör det dagligen, men mest som ett oartikulerat mummel: människan är problemet, människan är vidrig. Slutklämmen att vi också är så fantastiska och anpassningsbara att vi kan ändra vårt sätt att leva kastas in mest för att en modern framstegsmänniska ogärna framstår som nattsvart pessimist.

Sanningen är den att människan inte kan ändra sig tillräckligt mycket. Det kommer aldrig att vara nog. Än värre är att processen att ändra beteende i så stor omfattning att naturen och kulturrevolutionärerna blir nöjda med oss kräver en totalitär ekodiktatur eller dito jämlikhetsdiktatur, det vill säga stenhård lagstiftning.

Om vi i stället, som ett orealistiskt tankeexperiment, ser framför oss att vi på frivilliga vägar genom beteendeförändring lär oss att leva så att naturen inte far illa och koldioxidutsläppen går ner tillräckligt, skulle vi alla bli djupt olyckliga av den allomfattande ekogemenskapen eller dito jämlikhetsgemenskapen. Skälet är att människan har en natur, hon är på ett visst sätt i sig själv och inte ett oskrivet blad. Somligt är därför rimligare och görligare än annat. Går hon emot sig själv under lång tid gör hon våld på sig själv.

Är det något som håller på att förgöra samhället så är det inte kapitalismen och frihet under lagarna, utan detta självbedrägeri.

Att människan är fullkomligt formbar är det moderna projektets stora tanke. Den har bidragit till mycket som är välmenande och gott, men också till 1900-talets katastrofer på statskonstens område. De utfördes samtliga i övertygelse om att människan saknar fasthet och skapar sig själv. Är det något som håller på att förgöra samhället så är det inte kapitalismen och frihet under lagarna, utan detta självbedrägeri.

Människan är på ett visst sätt och fungerar på vissa grundläggande vis och det kommer inte att ändra sig. Det finns därför något som liknar en naturlig lag, en som är i linje med människans och mänsklighetens naturliga, eviga och universella ideal.

Björn Wiman i DN

Om vi ska sänka medeltemperaturen på jorden behöver vi en coronakris om året i tio år, skrev Björn Wiman i en krönika i Dagens Nyheter (2/5-20). Han avsåg då de temperaturmässiga effekterna av en sådan som vi själva måste försöka åstadkomma, inte att vi behöver ett virus varje år. Likväl låter det som en fasansfull utsikt med tanke på hur coronapandemin har slagit sönder samhällen, frihet, frihandel, arbetstillfällen, privatekonomier, glädje och välbefinnande.

Stämmer utsagan har man att bestämma sig för antingen att det inte är önskvärt, eftersom vi då går under av andra skäl och möjligen på grymmare sätt än av översvämningar, torka och hetta; eller så måste man besluta att världens styrelseform ska vara klimattyranni. Det vill säga teknokrati rationellt avpassad utifrån temperaturmålen och inget annat. Vi kan inte samtidigt tillåta frihet. Frihet står i principiell konflikt med målet. Allt går inte att förena. Om ett samhälle har ett uppsatt mål som det strävar mot måste annat underordnas detta mål.

Brottslighet finns i varje samhälle som inte är en polisstat. Brottslighet är inte därmed det fria samhällets mål.

Friheten i den klassiskt liberala meningen är inget mål som samhället strävar mot, utan grunden det står på, ett postulat. Lagarna är avsedda att bevaka friheten, inte att nå den. Ett sådant samhälle kan inte också ha ett mål – annat än som en dröm och förhoppning. Tillväxt är inte det liberala kapitalistiska samhälles mål, vad kulturrevolutionärerna än hävdar. Att något uppstår ur individernas frihet betyder inte att det är samhällets mål. Ojämlika inkomster följer av friheten att sköta sitt eget liv. Ojämlika inkomster är för den skull inte samhällets mål. Brottslighet finns i varje samhälle som inte är en polisstat. Brottslighet är inte därmed det fria samhällets mål.

Klimataktivism och frihet

Det som klimataktivismen i vissa delar försöker göra för att få budskapet mer förenligt med friheten är att omdana temperatursänkningen från ett mål till ett fundament, ett postulat. Temperaturen blir då inte ett mål som vi måste underordna oss så mycket som själva förutsättningen för allt annat, såsom friheten är i en liberal rättsstat.

Att leva för att få ner utsläppen och temperaturen kan aldrig vara vad ett gott samhälle byggs kring. Det kan vara ett undantagstillstånd men aldrig ett normaltillstånd.

Temperatursänkningen görs då om från att vara ett mål med individuell underordning som följd, till att se ut som en naturlig lag. Det är ett trick med speglar.

Att leva för att få ner utsläppen och temperaturen kan aldrig vara vad ett gott samhälle byggs kring. Det kan vara ett undantagstillstånd men aldrig ett normaltillstånd. Att leva för att kommande ofödda generationer ska få samma naturliga betingelser som vi, eller leva i total jämlikhet eller något annat mål vi sätter upp, är inte heller något man kan inrätta sitt liv efter utan att i samma stund vara klavbunden. Att leva för att hålla nere dödstalen under en viruspandemi är samma slags problem, det kan bara vara undantag.

Ett samhälle kan till sin grundkonstruktion inte byggas runt målet att släcka en brand. Bränder släcks för att vi ska kunna leva ett gott liv, men släckningsarbetet kan inte utgöra idealet för det goda livet, då önskar vi oss en ständig eldsvåda och ständig panik. Detta har statskonstens tänkare alltid vetat, men i den positivistiska fasen tycks den insikten ha gått förlorad.

Sådan är människans natur

Människan behöver alltid mer att leva för än att bara klara sig. Undantagstillståndet kan således aldrig genomsyra samhället under en längre tid utan att ta repressionen till hjälp, med armod som följd materiellt och andligt. Dessa saker är logiskt ofrånkomliga utifrån människans natur och regelbundna sätt att fungera och reagera på omvärlden.

Men tron att människan kan göras om i grunden är obegripligt stark i samtida offentlighet. Där finns inget logiskt ofrånkomligt, ingen människans natur och inget tankefundament. Därför kan ingen heller påstå att undantagstillståndet inte skulle kunna vara normaltillstånd, för enligt den konstruktivistiska synen på människan som dominerar moderniteten är allt bara en fråga om tillvänjning, påverkan och vanor.

Ett samhälle som är reglerat med tanke på ett mål snarare än för att medge ett gott liv är lätt att tänka ut och att skapa. Men för att upprätthållas kräver det alltid tyranni.

Platons Lagarna inleds med en diskussion om lagarnas rötter, alltså vad Lagen är för något och varför man har den. I Sparta och på Kreta är lagarna avpassade för krig, konstaterar de tre interlokutörerna, medan en av dem, Athenaren, föreslår att lagarna ska utformas för ett fredligt samhälle och vara ägnade att alstra fred.

Hur sker då det? Genom lagar som främjar naturliga spelregler utifrån vissa oomtvistliga dygder, utan detaljreglering som syftar till ett mätbart mål. Ett samhälle som är reglerat med tanke på ett mål snarare än för att medge ett gott liv är lätt att tänka ut och att skapa. Men för att upprätthållas kräver det alltid tyranni.