Magdakulten riskerar
att gå överstyr

På den ena sidan finns ett ganska brett galleri av personer som stegvis har utvecklats till mer välkända och uppskattade företrädare för regeringsunderlaget. Här finns de tidigare nämnda Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson men också statsråd som Gunnar Strömmer, Pål Jonson, Elisabeth Svantesson, Maria Malmer Stenergard och även något mer polariserande politiker och ministrar som Ebba Busch och Carl-Oskar Bohlin. På den andra sidan ”finns” i det stora hela bara Magdalena Andersson. 

Givetvis är det mycket svårare att få genomslag i media för olika sakpolitiska företrädare när man är i opposition. Ska journalisterna komma på pressträffar och utspelstillställningar så är nog känslan hos partiets strateger att Magdalena Andersson behöver vara med? Vilket väl på många sätt är begripligt. Men Socialdemokraterna har många anledningar att se upp så att man inte driver fram ett slags personkult runt Magdalena Andersson. 

Kulten odlades inför senaste valet

Valrörelsen 2022 hade onekligen flera sådana drag, och då var ändå Socialdemokraterna i ensamt regeringsmajestät med ett tjugotal tillgängliga statsråd i ansvarsfulla uppdrag. På de flesta bilder från valrörelsen som seglade runt i pressen och i sociala medier stod Magdalena Andersson i centrum omgiven av olika fanklubbar som bar på tröjor och plakat med hennes namn. Och Socialdemokraterna gjorde ett bra val – inget snack om den saken. Och högst sannolikt var ”Magdakampanjen” en starkt bidragande orsak till det goda valresultatet. Men valet slutade likväl med en valförlust, där S’ utpekade huvudmotståndare Sverigedemokraterna knep platsen som det nya regeringsunderlagets största parti. 

Inför den nu pågående uppmarschen till den socialdemokratiska partikongressen i månadsskiftet maj/juni och kommande ”politiska riktlinjer” för valrörelsen nästa år utsåg partiledningen strax efter valet 2022 inte mindre än elva olika arbetsgrupper med uppdrag att komma med förslag till ny politik. Många nya och i större sammanhang tämligen oprövade personer fick chansen att leda flera av arbetsgrupperna. Vilket var ett mycket bra initiativ som, vad jag förstår, drevs fram av Magdalena Andersson. Hon vill gå till val 2026 med ett förändrat parti. Och med elva nya och nygamla ledare på gång så ökar förstås möjligheterna att få till ett bredare och mer mångtaligt socialdemokratiskt lag som kan ta ansvar för viktiga samhällsområden vid ett eventuellt regeringsskifte. 

Men det verkar tyvärr som om partistrategerna inte vill/vågar ge det ”förändrade partiet” och dess talespersoner lite friare tyglar. Nyligen lyssnade jag på två pressträffar som partiet höll inför partikongressen. På den ena medverkade partiets ekonomisk-politiske talesperson Mikael Damberg – ett rutinerat statsråd.

På den andra pressträffen stod partiets tämligen unga och lovande rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho på scenen.

Partiledaren Magdalena Andersson var med vid båda dessa tillfällen. Vilket självklart inte var fel på något sätt. Tvärtom. Det märkliga och tråkiga i sammanhanget var dock att partiledaren inledde båda pressträffarna med ett långt inlägg där hon drog hela innehållet i pressträffen och gav motiven och argumenten under ett ivrigt upprepande av talepunkter om ett rikare, tryggare och rättvisare Sverige. Talespersonerna hade det svåra uppdraget att stå bredvid sin partiledare på podiet och nicka instämmande då och då. När talespersonerna till sist fick ordet så var allt liksom sagt. Givet det socialdemokratiska behovet att bygga ett bredare lag av företrädare i (och kanske utanför?) partiet så hade det varit betydligt klokare om partiledaren hälsat välkommen för att sedan ha lämnat över ordet till Damberg och Carvalho för att de med sina egna ord och argument skulle få chansen att presentera S-politiken. Nu blev i stället talespersonernas uppgift att en smula underdånigt upprepa talepunkterna som partiledaren redan sagt. Här behöver Socialdemokraterna tänka om.

Partiet blir väldigt sårbart när partiledaren alltid ska företräda partiet i fronten, även i de frågor och sammanhang där hon inte är helt hemmastadd. Det ligger i sakens natur att det då och då blir fel i det som sägs även för en partiledare. Med ett mer frimodigt upplägg, där talespersonerna slipper talepunktseländets fördummande fängelse, kan bilden av Socialdemokraterna bli bredare och mer folknära. Partiledaren kan då från och till ha ett slags bakjour; hon kan träda in då det krävs för att fixa till saker och ting som kanske gått lite snett. 

Styrkan kan bli en svaghet

En annan uppenbar sårbarhet med ett för ensidigt fokus på partiledarens popularitet är att partiet och synen på dess politik inte bara följer med när det går uppåt i förtroendemätningarna utan också riskerar att göra sällskap när det går nedåt. Det gäller också att komma ihåg att förtroendemätningarnas främsta budskap är att folk inte har något vidare förtroende för politiker i allmänhet. Det finns en sund skepsis i folkdjupen mot att lita alltför mycket på politikers utrymme för långsiktighet och förnuft.

För att avrunda en tämligen sammansatt historia på ett enkelt sätt så kan man säga att socialdemokratins mer än 100-åriga position som Sverige största parti i riksdagsvalen är en framgångsrik kombo mellan vanligt och hyggligt folk och skickliga politiker som förstår vad de håller på med. Kombinationen folk och politiker väger inte jämnt i betydelse. Partiet klarar perioder där man inte alltid företräds av de mest skickliga, insatta och populära politikerna. Det vet vi. När stödet från vanligt och hyggligt folk visar tendenser att svikta så är det däremot betydligt mer som står på spel. Ett bredare socialdemokratiskt lag, med fler folknära och kunniga profiler som inte räds att uttrycka sig med egna ord och tankar, är i det sammanhanget betydligt viktigare än att nummer ett i rangordningen alltid har huvudrollen på scenen.