Det var inte så att jag hade järnkoll på Stina Oscarson när jag började på Kvartal hösten 2018, men jag hade ju noterat att hon ett par år tidigare hade blivit en förgrundsperson för den delen av Opinionssverige som till varje pris ville att vi skulle hållas oss borta från Nato. Före det hade hon nära nog tvingats bort från posten som chef för Radioteatern, om vi får tro hennes egna ord; efter en öppenhjärtig intervju i tidningen Filter om hennes anorexia var hon i radioledningens ögon omöjlig som chef.
Äventyrade sin popularitet
Mitt intresse för Stina Oscarsons person steg när jag märkte att hon var mer vidsynt än de flesta och att hon äventyrade sin popularitet i vänsterlägret genom att frimodigt ställa upp på samtal i miljöer där det kunde förväntas att hennes mest svurna meningsmotståndare utgjorde flertalet. Hon öppnade fönster som andra hade försökt stänga. När jag sedan hörde min kollega Jörgen Huitfeldts fredagsintervju med henne i september 2019 hade mitt intresse övergått till beundran.
Minnesvärda ”stinaismer” i poddintervjun var:
- Att markera att man tillhör de goda är ju ett effektivt sätt att stärka sitt varumärke.
- Med den fullkomligt absurda beröringsskräcken i ett landskap där åsikter har blivit identitet blir det väldigt farligt att ändra uppfattning.
- Då hotas ju hela ens identitet vilket gör samtal omöjligt.
- Alla regleringar av friheter som vi gör i en demokrati måste hålla för ett annat styre – det är det man har glömt!
Bara någon vecka efter intervjun var hela Kvartals redaktion (då begränsad till fem personer) på plats på Bokmässan i Göteborg, och när jag såg Stina Oscarson röra sig nära vår monter gick jag fram till henne och tackade för att hon så kompromisslöst och glasklart hade framfört principer som jag själv ansåg vara oumbärliga för ett offentligt samtal värt namnet. Det blev början till ett samarbete som visserligen inte började höras i Veckopanelen förrän flera år senare, men som blev en väsentlig beståndsdel i det frimodiga och oängsliga samtal som är en ledstjärna för vårt mediehus.
Ville vara ordentligt påläst
Stina Oscarson var inte generellt en ängslig person, men hon ville absolut inte delta i poddsamtal om hon inte kände sig ordentligt påläst. Om hon skulle medverka i en inspelning på fredagen hade vi ofta en första konversation redan på måndagen om sannolika panelämnen, trots att veckan knappt hade börjat. Stina framhöll att hon i sin tidigare gärning var van vid att ha gott om tid för planering och förberedelser och att själva formatet för vår aktualitetspodd innebar en stor svårighet för en person med hennes läggning – men hon ville göra det ändå! Att resonera och försöksprata med olika personer inför panelträffen, inklusive programledaren, var hennes sätt att eliminera risken för att hon skulle sitta framför mikrofonen och säga självklarheter och leverera verbala luftslott. Stina Oscarson hade ytterst höga krav på sig själv, och mina försök att lite grann hålla nere kraven på gedigen påläsning ned till mikronivå hade nära nog ingen verkan.
Hon ville absolut inte delta i poddsamtal om hon inte kände sig ordentligt påläst.
Både i våra telefonsamtal (som ofta skedde när hon gick långa promenader i Stockholms innerstad) och när vi möttes i poddstudion utstrålade hon det något undflyende begreppet närvaro. Även om hennes kropp var tunn och bräcklig var hon hundra procent på plats med sitt intellekt och hjärnan på högvarv. Rösten var också av en sort som lätt trängde genom storstadens larm, samtidigt som jag uppfattade att hon spetsade öronen när jag hade ordet. Nog kunde jag en del av telefontiden ägna mig åt mindre genomtänkta fraser som hade visst släktskap med dösnack, men när vi lade på kändes det varje gång som om det hade varit ett viktigt samtal.
Det hann inte bli så många poddar med henne i panelistrollen, men det blev ändå snabbt en vital konstellation när hon bildade trio med publicisten Thomas Mattsson och poddaren och ex-riksdagsledamoten Hanif Bali. Tre personer med påtagligt olika temperament och ideologisk grund, men som skapade dynamik och diskussioner som i alla fall inte jag kunde förutse hur de skulle utvecklas.
Hellre en nyfiken fråga
Jag beklagar att de tre inte kommer att kunna mötas igen. Thomas Mattsson sms-ar till mig om Stina att hon i en tid av högt tonläge med låga tillmälen ändå hade förmågan att inte bara lyssna utan också att motargumentera sakligt.
– Nu beskrivs hon som sanningssökare, frihetlig och sant intellektuell. Man skulle också kunna kalla henne för lite motvalls, vilket verkligen också behövs i dessa dagar.
Hon var alltid mer intresserad av vad som sades än vem som sa det.
Också Hanif Bali har slagits av att hon alltid fokuserade på sakfrågor. Han såg en socialliberal som hellre yttrade en nyfiken fråga än kom med ett moraliskt fördömande, vilket gjorde henne unik.
– Hon lyckades med konststycket att få en att känna att hon var på ens sida trots att hon i sak aldrig höll med om något. Hon var alltid mer intresserad av vad som sades än vem som sa det.
Stina Oscarson var inte bara öppen, nyfiken och egensinnig. Hon hade humor också – en ganska svart sådan. I den sista Veckopanelen där jag var programledare hade hon en komprimerad och pregnant förklaring till sitt val av Veckans ord, som var kulturkrig.
– Det här är veckan då vi på allvar började se kopplingen mellan tomater och handgranater.
Stina Oscarson var, som många av oss, svårt bekymrad över samtalsklimatet. Och hon gjorde något åt det, med de risker som är förknippade med att gå emot tidens starka strömningar. Anorexia är en sjukdom med betydande risk för dödlig utgång, och många som var så illa däran hade sannolikt inte övervägt att uppbåda kraft till att ställa sig mitt i en hetlevrad samhällsdebatt. Men i Stina Oscarsons fall framstår det som att hennes engagemang och vilja att påverka ändå förlängde hennes liv med några år.
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt
