Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Samhälle |

Alternativ till aktivism

Förintelsemonumentet i centrala Berlin. Något som AfD använt sig av med en tvetydig retorik kring ordet skam. FOTO: JESSICA GOW / TT

De tyska högerpopulisterna i Alternative für Deutschland har varit i fokus för medierapporteringen till följd av högerextrema våldsdåd och stridigheter mellan falanger. Det finns mycket att lära sig om Alternative für Deutschland utifrån ny tysk forskning om partiets retorik. Men det finns också problem med en språkvetenskaplig forskning som slår in på den aktivistiska vägen, skriver Magnus P. Ängsal, docent i tyska vid Göteborgs universitet.

Av Magnus P. Ängsal | 4 juni 2020
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
ProfilLästid 10 min Skärmläsarvänlig
I korthet
När högerextremisten Tobias Rathjen sköt tio människor till döds och tog livet av sig i den tyska staden Hanau i februari i år var det flera som drog en rak linje till det högerpopulistiska partiet Alternative für Deutschland (AfD) och dess retorik. Exempelvis föreslog de tyska socialdemokraterna att säkerhetstjänstens bevakning av partiet ska skärpas.1

Liknande tongångar kunde höras efter ett angrepp på en synagoga i Halle hösten 2019. Dödandet var förvisso inte AfD:s verk i en juridisk mening, sades det, men partiet borde ändå hållas ansvarigt eftersom dess företrädare agerat gärningsmän på ett retoriskt och idémässigt plan.2

Koppling till högerextremt våld

Detta var inte första gången som AfD kopplades till högerextremt våld, och det var sannolikt heller inte sista gången som partiets eventuella ansvar för sådana dåd blev föremål för debatt. Sedan grundandet för sju år sedan har partiet synats noggrant i sina ideologiska och språkliga sömmar, särskilt efter invalet i den tyska förbundsdagen 2017 med 12,6 procents väljarstöd. Partiet var till en början främst euroskeptiskt men har efterhand radikaliserats och gått i nationalkonservativ riktning.

Ord brukar inte våld. Det är det människor som gör.

Liknande diskussioner om högerpopulistiska partiers rötter och retorik förs också i Sverige, här främst med Sverigedemokraterna i fokus. Även frågan om ett moraliskt ansvar för hot och våld som kritiker anser ligga i partiets ideologiska tangentriktning har dissekerats. Det har, också bortom diskussionerna om SD, blivit en populär tankefigur i samtida politisk diskussion att debattörer borde ta ansvar för vad våldsverkare hittar på: belackare av jämställdhetsintegrering ska stå till svars för hot som riktas mot genusforskare.3 Man tycks tro att kritiska ord äger sådan tyngd att de inte kan uttalas med mindre än att någon tar till vapen.

Men ord dödar inte. Ord brukar inte våld. Det är det människor som gör. Men ofta mobiliserar de orden för att försvara sina handlingar.

Vad är det då för slags retorik AfD använder, och hur påverkar den samhällsliv och politisk debatt i Tyskland?

I viss mån kan forskning ge svar på den frågan. AfD, högerpopulism och högerextremism har blivit angelägna ämnen också för språkvetare och forskare i andra humanvetenskapliga ämnen. Här finns en stark tradition att falla tillbaka på som räcker långt utanför de akademiska korridorerna. Lingvister i Tyskland har länge ägnat stor uppmärksamhet åt de språkliga sidorna av 1900-talets samhällsbyggen på tysk mark, totalitarismen, krigen och alla trauman. Samtidigt har språkkritik och diskursanalys öppnat sig som viktiga fält for forskning och intervention.

I denna tradition kan Heinrich Deterings essä Was heißt hier ”wir”? Zur Rhetorik der parlamentarischen Rechten4 sägas stå. På sätt och vis i alla fall – Detering är inte lingvist utan litteraturvetare och som sådan en av Tysklands mest namnkunniga, bland annat med en bok om Bob Dylan på meritlistan. Detering förklarar sig arbeta i en litteraturvetenskaplig tradition av ”close reading” med sikte på semantiska och stilistiska drag som inte är omedelbart synliga, här alltså med politiska utsagor i blickfånget.

Deterings styrka ligger i den närsynta förmågan att detaljskarpt bena ut ordval, argument och premisser i en begränsad textmassa. I närsyntheten ligger förstås också metodens begränsningar; det är svårt att säga något generellt om den parlamentariska ytterhögerns retorik utifrån enstaka, om än prominenta exempel.

Radikalare än Sverigedemokraterna

AfD-retoriken är ändå i delar drastisk på ett sätt som troligen inte hade accepterats på central nivå i Sverigedemokraterna. Detta, jämte erfarenheterna från nazismen och Förintelsen, förklarar varför alla etablerade partier i Tyskland har stakat ut en rågång mellan sig och AfD. Partiet ligger mycket långt efter SD i normalisering.

Den högerradikala gruppering i partiet som gick under namnet ”Der Flügel” (Falangen) och leddes av Thüringens starke man Björn Höcke, har klassats som högerextrem av Förbundsrepublikens författningsskydd. Detta eftersom det enligt myndigheten stod klart att gruppen motarbetade den demokratiska ordningen och principerna om människovärde och rättsstatlighet liksom att den knöt sig allt starkare till högerextrema miljöer.5 Nyligen har ”Der Flügel”, på anmodan av partistyrelsen, upplösts och en av dess företrädare har uteslutits.

Hur AfD utvecklas efter de eskalerande fraktionsstriderna är mycket osäkert.

Enligt partiprogrammet vill AfD som sådant ha mer direktdemokrati och en slankare statsapparat. Partiet bekänner sig till demokratiska styresprinciper men ställer tydligt folkets vilja och det sunda förnuftet i motsättning till klåfingriga yrkespolitiker. Man förordar en tysk ”Leitkultur” (dominanskultur), vill kraftigt minska asylinvandringen och föreslår även att all statlig finansiering av genusvetenskap ska stoppas.6 Hur AfD utvecklas efter de eskalerande fraktionsstriderna är mycket osäkert.7 Men klart är att partiet har förskjutit gränserna för vad som kan sägas i offentligheten.

Ett exempel på det är ett ideologiskt linjetal som Björn Höcke höll i Dresden 2017. Talet väckte misstankar om nationalsocialistiska sympatier och ledde till ett partiinternt uteslutningsärende, som dock slutade till Höckes fördel. Han krävde där en totalvändning i den tyska minnespolitiken, alltjämt inriktad på att hålla minnet av Förintelsen levande. Han beklagade att tyskarna som enda folk i världen har placerat ett ”Denkmal der Schande” – ett skammens minnesmärke – mitt i sin huvudstad. Med det avsåg han Förintelsemonumentet vid Potsdamer Platz i Berlin.

Den offentliga kritikstormen som följde mot Höcke gick ut på att han med ”Schande” inte avsåg Förintelsen, utan monumentet, och att han ansåg det som skamligt att tyskarna tvingas möta sin mörka historia just på den skickelsedigra, centrala ort som Potzdamer Platz är.

Att exploatera den sortens tvetydigheter är en bärande retorisk strategi inom högerpopulismen, man kan tala om den som ”kalkylerad tvetydighet”.

Formuleringen rymmer också en språklig tvetydighet, som Höcke utnyttjade när han i efterhand sökte göra gällande att han med skammen hade avsett själva Förintelsen, inte monumentet. I en fras med genitiv som ”Denkmal der Schande” är det bestämmande efterledets förhållande till förledet inte givet. Rör det sig om ett minnesmärke som är en skam i sig? Eller om ett monument som är instiftat till åminnelse av något skamligt, skändligt?

Att exploatera den sortens tvetydigheter är en bärande retorisk strategi inom högerpopulismen, man kan tala om den som ”kalkylerad tvetydighet”. Mönstret känns igen från andra populister. Detering visar i sin essä också hur det populistiska ”wir” (vi) som apostroferas i titeln konstrueras och bärs fram i politisk debatt. Det är ett ”vi” som utmärks av skarpa gränser, dels mot det som är främmande, dels mot elit och etablissemang.

Detering har utan tvekan mycket att bidra med till förståelsen av AfD:s retorik, men man kan även rikta kritik mot framställningen, som bärs upp av en outtalad men inte desto mindre påtaglig förvissning om vad AfD och högerpopulister innerst inne tycker och vill uppnå. Egentligen hyser AfD en politisk ideologi mycket närbesläktad med nationalsocialismen, egentligen vill partiet avskaffa demokratin. Sättet att resonera på blir tydligt i en analys av ordet ”system”. Detta ord har i högerpopulistisk retorik blivit ett kodord för en påstått korrupt ordning i media och politik. Detering synar här hur den tidigare partiledaren Alexander Gauland beskriver AfD som en ”påle i köttet på systemet”.

Utan vidare tvivel dras slutsatsen att AfD som parti underkänner Tysklands demokratiska författning, trots Gaulands försäkringar om motsatsen och trots vad som står i partiprogrammet.

Ideologi eller testballonger?

Hos Detering utfaller varje form av möjligt tvivel alltid till högerpopulisternas nackdel. Diffusa uttalanden tas till intäkt för säkra slutsatser om partiet som helhet. Men man kunde i stället pröva idén att detta unga och stadigt tillväxande parti är en disparat rörelse där olika röster och riktningar strider om makt och tolkningsföreträde – utan att förminska det allvarliga i tabubrotten som AfD-politiker begår, till exempel försöken att rehabilitera nazistiska glosor. Somligt som sägs har ideologisk bäring, annat är testballonger och utfall. Åter annat kan förstås som medvetna provokationer i syfte att töja den offentliga diskursens ramar eller blidka partiets högerextrema sympatisörer.

… det politiska språket vimlar som bekant av tänjbara begrepp och vaga uttryck.

I den tvetydighetens populistiska retorik som Detering så övertygande frilägger är möjligen också själva poängen att alla utsagor inte går att fixera. I så fall vore det heller inte unikt för högerpopulism, det politiska språket vimlar som bekant av tänjbara begrepp och vaga uttryck.

Deterings essä kan läsas mot en annan nyutgiven bok om AfD:s språkbruk, Volkes Stimme? av lingvisterna Thomas Niehr och Jana Reissen-Kosch.8 Också denna skrift bärs fram av ett starkt patos om att rädda demokratiska institutioner och politisk samtalskultur från högerpopulism, men de metodiska konturerna är skarpare än hos Detering.

Niehr och Reissen-Kosch visar hur AfD tar belastade ord från nationalsocialismen till heders, som ”Lügenpresse” och ”völkisch”. De har också en tydlig idé om vilka överväganden och strategier som ligger bakom populistiska ordval och sätt att argumentera. I det avseendet hamnar de nära Deterings hållning, trots att det empiriska underlaget för slutsatserna förefaller vara begränsat till texter i vid mening.

Vad är ett skenproblem?

En fråga som infinner sig är hur lingvister – och forskare i allmänhet – kan förhålla sig till sina studieobjekt, om de ska beskriva och analysera eller också verka som aktivister. Att en stark åsiktsprofil kan bli problematisk visas också när Niehr och Reissen-Kosch skriver om vad de anser som ett särmärke hos högerpopulismen, nämligen att den ägnar sig åt ”Scheinprobleme”, skenbara problem.

Ett exempel som anförs från den tyska debatten är skilda badtider i simhallar för män och kvinnor på religiös-kulturell grund. Frågan känns igen från svensk debatt. Man kan ha olika uppfattningar om huruvida separata badtider är ett problem eller inte. Men oavsett vilken slutsats man drar har den ingenting att göra med språkvetenskaplig analys. Den är ett politiskt ställningstagande, medan analysen av hur fenomenet ramas in med ord är något annat.

Om språkvetare tolkar data enligt givna ideologiska mallar eller på förhand slår fast vad som är eller inte är ett reellt samhällsproblem, riskerar politiken att ta över.

Det här sättet att arbeta på reser alltså frågor om språkvetenskapens roll och relevans när brännbara teman ur politik och historia ska studeras. Om språkvetare tolkar data enligt givna ideologiska mallar eller på förhand slår fast vad som är eller inte är ett reellt samhällsproblem, riskerar politiken att ta över.

Engagemanget påverkar blicken, och vad som framställs som resultat med sanningsanspråk är snarare en form av samhällskritik. Detta är ett problem också inom annan ideologikritisk forskning, framför allt i humaniora och samhällsvetenskap.

En given invändning är att det inte finns någon neutral position. Om det stämmer får man ge den kritiska diskursanalysens företrädare rätt när de hävdar att ideologi finns överallt. Utmaningen för forskaren består då i att vara så tydlig som möjligt med vad som är normativa resonemang och vad som är slutsatser baserade på empiri. Det gäller ju för all trovärdig kommunikation av forskning att göra reda för vägen fram till resultaten. Givetvis kan forskaren sedan bilda opinion, exempelvis mot idén om skilda badtider som ett samhällsproblem. Men en sådan normativ ståndpunkt är inte en given premiss för analysen.

Fördelen med att ta lingvistiken i anspråk för analys av det politiska är att denna med sina metoder, verktyg och sin handfasta orientering mot empiri kan peka på sådant som vi inte redan trodde oss veta. Frilägga språkbruksmönster och skiftningar i diskurser, visa hur de politiska termerna flyter. Kanske till och med bilda korrektiv till föreställningar som florerar. En god utgångspunkt för forskaren är då att ha en någorlunda sval och öppen inställning till sitt studieobjekt – kanske i synnerhet om det är ett politiskt parti som med rätta anses problematiskt och som det ligger nära till hands att ha starka åsikter om.

Se noter Visa mindre

Noter

  1. Svahn, Clas: ”Efter morden: S-krav på att högerextremt parti sätts under bevakning”. Dagens Nyheter 2020-02-24.
  2. Mitteldeutscher Rundfunk: ”Nach Anschlag in Halle: CDU sieht in AfD ’geistige Brandstifter’”. MDR Sachsen-Anhalt 2019-10-11.
  3. Gustavsson, Andreas: “Genushatare, ta ert ansvar!” ETC Göteborg 2018-12-20.
  4. Detering, Heinrich: Was heißt hier “wir”? Zur Rhetorik der parlamentarischen Rechten. Stuttgart 2019.
  5. Se meddelande på Verfassungsschutz hemsida 2020-03-12: https://www.verfassungsschutz.de/de/oeffentlichkeitsarbeit/presse/pm-20200312-bfv-stuft-afd-teilorganisation-der-fluegel-als-gesichert-rechtsextremistische-bestrebung-ein
  6. Programm für Deutschland. Das Grundsatzprogramm der Alternative für Deutschland, beslutat 2016.
  7. Baumgärtner, Mike med flera: ”Der völkische ’Flügel’ will die AfD übernehmen”. Der Spiegel 2020-05-22.
  8. Niehr, Thomas / Reissen-Kosch, Jana: Volkes Stimme? Zur Sprache des Rechtspopulismus. Mit einem Vorwort von Wolfgang Thierse. Berlin 2018.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.