Vissa säger maffia, själva kallar de sig problemlösare

Abu Nizar tog fram två assietter och knivar och bjöd mig på exotiska frukter från fruktfatet på vardagsrumsbordet, som var lika välfyllt som förra gången. Han skalade en frukt till mig som jag inte visste namnet på och sa att jag skulle akta mig för kärnan.

Jag berättade att jag hade blivit avrådd från att göra ett reportage om familjen, både av en del poliser och av kriminella.

Jag berättade att de inte tyckte att familjen skulle få uppmärksamhet, att ett reportage bara gjorde saker och ting värre och gav dem mer makt. Jag frågade varför han trodde att de avrått mig.

Abu Nizar såg förvånad ut.

– Jag tror att de tänker fel. Med ditt reportage kommer inte samhället att bli värre. För mig spelar det ingen roll. Jag har mitt folk och de känner mig i hela världen, inte bara i Göteborg och Angered. Med ditt reportage kommer jag inte bli större. Det hjälper inte mig att bli större.

Mellan 2015 och 2017 hade personer ur familjen Al Asim polisanmälts närmare 200 gånger för brott. Hur många individer det rörde sig om visste jag inte. Det var sekretess på namnen. Det kanske var som Tareq snabbt påtalade när jag tog upp ämnet, att det kunde vara 20 personer som hade polisanmälts tio gånger vardera. Men även om det var så var tio polisanmälningar på två år per individ väldigt mycket i min värld. När jag sa det invände både Tareq och Abu Nizar och sa att det handlade om småbrott, som att ungdomar inte hade haft hjälm när de körde moped, eller att någon hade kört bil utan körkort. Eller utan bälte.

Men det var inte bara sådana brott. Det var också narkotikabrott, olaga hot, övergrepp i rättssak och misshandel, invände jag.

– Vet du, jag är gammal, 60 år. Jag har aldrig ens rökt en cigarett hasch i mitt liv. Om man tycker att kokain hjälper eller hasch hjälper är det personligt. Jag kan bara ge dem som håller på rådet att sluta med det. Jag ger råd både till mina barn och till andra. Det är en del av mitt yrke. Jag ger folk rådet: sluta förstöra samhället. Om de lyssnar på mig så vinner de, om mina barn lyssnar på mig vinner de. Om de inte gör det så förlorar de, sa Abu Nizar.

Jag lyssnade och tittade på honom. Sedan frågade jag om han ändå inte tyckte att 200 polisanmälningar på två år var mycket. Han sa att han inte visste om det jag sa var sant. Jag sa att det var sant och att jag själv sett polisanmälningarna. Då höll han med mig om att det var mycket, men i nästa andetag sa han att det som lät mycket inte behövde vara så mycket i verkligheten. Han tog upp småbrotten igen. Att det blev en polisanmälan om någon cyklade utan hjälm, om man inte hade bälte när man körde bil eller om man körde för fort. Varje litet misstag blev en polisanmälan. Abu Nizar menade att det kunde vara förklaringen till att antalet polisanmälningar var så många som 200. Polisen var på familjen mycket och alltså blev det många anmälningar.

– Jag är inte emot polisen när de sköter sitt yrke, och jag kan inte säga att alla i familjen är rena, men jag kan inte säga att alla i familjen är dåliga heller. På samma sätt kan jag inte säga att alla poliser är rena eller att alla poliser är dåliga. Det är blandat, sa Abu Nizar.

Jag frågade hur familjen försörjde sig och sa att det ju bara var några personer i familjen som hade beskattningsbar inkomst. Jag hade kollat med Skatteverket vad de deklarerade för. Då räknade Abu Nizar snabbt upp sönerna som var egna företagare. Han sa också att det var svårt för många av de andra eftersom det inte var lätt att få jobb om du varit straffad. Han sa att då var det bara Försäkringskassan och socialtjänsten som stod till buds.

– Det är inte lätt att få ett jobb när man har ett register, sa han.

Tareq, till exempel, som satt bredvid oss, han jobbade inte, påtalade jag och nickade mot Tareq. Tareq svarade snabbt att han sökte jobb för fullt. Han var en av dem i familjen som hade suttit i fängelse och menade att det var anledningen till att ingen ville anställa honom. Tareq och Abu Nizar hade förklaringar på allt jag frågade och det var nästan alltid någon annans fel att det blivit som det hade blivit.

Till sist tog jag upp sista frågan på min lapp. Guldtronen. Jag sa att jag hade hört att Abu Nizar satt i en guldtron och tog emot gåvor från folk som han hjälpte. 
Först förstod han inte vad jag menade. Tareq översatte till arabiska. Båda två började gapskratta. När de hade hämtat sig frågade Abu Nizar om jag visste varför folk trodde det.

Jag skakade på huvudet.

– På grund av problemen som jag löser i samhället, svarade han. 
Han sa att när andra löste likadana problem som han gjorde så tog de betalt under bordet. Och det gick att få bra betalt. En halv miljon. Eller en miljon kronor.

– Om någon vill döda dig så kan inte polisen hjälpa dig. För det är inte bara du. Du har barn och barnbarn, bröder och systrar. Polisen kan inte rädda hela familjen. Du kanske har restauranger, du har butiker. Du kan inte kasta bort det och försvinna, förklarade han.

Sedan tittade han mig i ögonen, lyfte armen, låtsades att han höll i ett vapen och siktade på mig:

– Johanna, jag frågar dig: Om du vet att någon ska döda dig, hur mycket skulle du betala för att rädda dig och familjen? Säg?

Jag blev tyst. Sedan svarade jag:

– Jag skulle betala precis så mycket som krävdes.

– Exakt. Och på grund av det tror folk att jag får pengar och sitter på en guldtron.

När vi nästan var klara kom en ung tjej in i vardagsrummet och sa hej. Vi tog i hand och hälsade och jag frågade något, hon log och tittade oförstående på Tareq.

– Det här är min fru, sa han stolt. Hon kan inte svenska, hon kommer från Tyskland.

– Ja, sa hon och tittade på mig.
Abu Nizar såg nöjd ut. Han pekade på hennes mage.

– Hon väntar barn, två månader kvar.

– Det blir en pojke, sa Tareq. Vi ska döpa honom till Salim.

– En Salim till, sa Abu Nizar nöjt.

Han fortsatte:

– Du vet, som polisen säger: Alla respekterar en Salim. Och nu kommer snart nye Salim. Det är bra. Han skrattade gott igen.

*

Hos familjen Al Asim gick familj och släkt före allt, före livet och döden. Jag gillade i och för sig också min familj och var uppvuxen med nära relationer till mina kusiner och släktingar. Vi bodde i samma by när jag växte upp, firade alla högtider ihop, vi åkte på resor tillsammans, på somrarna umgicks vi varje dag. Vi ägde saker tillsammans. Våra sommarstugor ligger fortfarande 50 meter ifrån varandra. Jag uppfostrades i att om någon i familjen bad om hjälp så ställde man upp. Men i mitt fall handlade det kanske om att hjälpa till att flytta, vara barnvakt, sjösätta en båt eller låna ut ett släp.

I Al Asims fall gällde det allt. Trots att de hade lämnat Libanon för över 35 år sedan – Abu Nizar hade bott i Sverige sedan 1984 och två av hans sju barn var födda här – levde familjen i en strikt hederskultur. Om någon i familjen hamnade i bråk visste hen att det bara var att ringa ett samtal så kom andra familjemedlemmar och stöttade upp och försvarade. Hämnades om det behövdes. Slogs om det krävdes. Knivskärningen av Tareq var ett sådant exempel. I det fallet slutade det med mord och att Asim, 20 år gammal, dömdes till ett tio år långt fängelsestraff.

Men det fanns många fler exempel. För några år sedan spelade två tonåringar basket utomhus i Hammarkullen. Klockan var strax efter halv sju på kvällen och två småpojkar från Al Asim-familjen stod vid sidan av planen och skrek fula ord och störde spelet. Basketspelarna sa flera gånger åt dem att lägga av, men ungarna brydde sig inte utan fortsatte sabotera så att de inte kunde spela. Till slut ledsnade tonåringarna och föste bort dem och skrek åt dem att dra. När de äntligen försvann kunde spelet fortsätta. Det dröjde inte länge förrän de blev avbrutna igen. Den här gången kom småkillarna inte ensamma. Med sig hade de sin betydligt äldre storebror. Storebrodern var arg och frågade de två tonåringarna vad de hade gjort med hans småbröder. Han slog till den ena basketkillen, först med öppen hand, sedan med näven. Killen började blöda. Det blev ingen mer basket den kvällen. Misshandeln anmäldes först till polisen, men sedan togs anmälan tillbaka och utredningen lades ner.

Ett annat exempel var när polisen stannade någon ur släkten Al Asim i en trafikkontroll. Inte sällan dök då fler ur familjen upp på platsen och frågade poliserna om det var något problem och varför de trakasserade just deras bror eller kusin. Sedan talade de om för poliserna att de skulle sluta med det.

Jag tog upp det här med Abu Nizar och hans yngste son Tareq när vi satt hemma i Abu Nizars vardagsrum i Angered. Hans fru kom för att sätta sig bredvid oss, och Abu Nizar reste sig genast och hjälpte henne varsamt att sätta sig ner i den bulliga fåtöljen. Hon tog sig åt ryggen, sa att hon hade väldigt ont och skulle opereras.

Jag tog upp situationen med Mahmoud: misshandeln och sedan hoten som följde efteråt. Jag sa till Abu Nizar och Tareq att det var obegripligt för mig varför familjen gjorde som de gjorde. Att man kallade på förstärkning när någon hade råkat i bråk för att sedan hämnas, trots att man var vuxen, som till exempel Hakim. Han var ju 40 år och pappa.

När vi pratade om det här hade Hakim och hans son Salim dömts till fängelse i hovrätten. Direkt när jag nämnde exemplet med Mahmoud gick både Tareq och Abu Nizar i försvar.

– Hakim gick ju fri i tingsrätten, invände Abu Nizar.

– Ja, men han dömdes i hovrätten … sa jag.

– Ja, för att hovrätten ansåg att han var skyldig till något han inte hade gjort. Det är faktiskt sanningen. Han är oskyldig, även om han dömdes i hovrätten.

Tareq fyllde i:

– Hovrätten trodde på målsäganden. Målsäganden hade kusiner och släktingar som vittnade emot honom i tingsrätten. De berättade att han ljög och de sa i rättegången att han [Mah- moud] hade planerat att hitta på det här för att sätta dit Hakim och de andra. Ändå trodde inte domstolen på Hakim.

– Han var rädd, protesterade jag.

– Rädd? Det sa han inte i rättegången, kontrade Tareq.

– Jo, men jag har ju läst den där domen. Han började ju gråta när han stod på den där parkeringen, försökte jag.

– Nej, nej, nej, han grät inte. Han sa inte att han var rädd för Al Asim. Dessutom hade han erkänt att han slog de små barnen som var tio år gamla, sa Abu Nizar. 
Han syftade på bråket utanför McDonald’s, och att Mahmoud gick ut och knuffade till en av Al Asim-bröderna så att han ramlade efter att de gjort miner åt honom genom fönstret. Både Abu Nizar och Tareq var upprörda över att polisen inte utredde att Mahmoud hade slagit deras släktingar. De menade att det var så bråket började och att det i själva verket var Mahmoud som var gärningsmannen. De sa att polisen struntade i att utreda det, eftersom allt handlade om att sätta dit familjen Al Asim.

– Det kan hända att Hakims son tuffade sig mot honom på McDonald’s, men Mahmoud slog honom så han ramlade i gatan. Då kom hans storebror och var förbannad för att lillebror blivit slagen. Det är normalt att vara förbannad i den situationen.

Under diskussionen krockade våra olika världsbilder igen. Jag, Abu Nizar och Tareq var helt oeniga om det lämpliga i att göra så, och höjde rösterna i diskussionen. Jag menade att om ett barn ringer och berättar att han blivit slagen och man som vuxen går dit, så börjar man ju inte slåss själv. Det var en absurd tanke i min värld.

Tareq försökte exemplifiera pedagogiskt för att jag skulle förstå varför detta var en naturlig sak att göra för dem. Och han var säker på att jag skulle agera exakt likadant som Hakim om jag hamnade i en liknande situation, till exempel om en kvinna jämnårig med mig slog mitt tioåriga barn. Då skulle jag slå ner henne direkt på plats. Jag protesterade och sa att jag absolut inte skulle göra det. Inte ens om jag blev förbannad på den som slog mitt barn så skulle jag börja slåss själv.

– Jo, det skulle du. Det är naturligt, sa Tareq.

– Nej! Det är helt onaturligt att göra det som vuxen.

Abu Nizar lugnade ner oss. Han sa att i deras värld var det inte Hakim och Salim som borde ha häktats och dömts för brotten mot Mahmoud. I deras värld gjorde de bara vad som förväntades av dem. De försvarade sin lillebror. Men polisen ville inte lyssna, polisen brydde sig inte om rätt och fel, utan de brydde sig bara om att sätta dit familjen Al Asim.

– Jag är inte emot polisen, men det här är polislekar som de håller på med, sa Abu Nizar.

Han pausade och fortsatte sedan:

– Det är polislekar. Om polisen verkligen ville att allt skulle bli rätt, då borde den andra killen ha blivit häktad, på grund av att han hade slagit små barn. Om Mahmoud aldrig hade bråkat med dem, så hade barnen Al Asim inte varit tvungna att ringa sina äldre släktingar och misshandeln hade aldrig hänt. Lillebror fick slåss. Då är det normalt att man slåss så att han får hjälp.

– Nej, men normalt är det ju inte! protesterade jag allt mer frustrerad.

– Jo, jo, det är normalt. Abu Nizar stod på sig.

– Men hos polisen är det inte normalt, för de är emot Al Asim.

*

Varför såg vi på situationer så olika? Jag lyssnade igenom mina inspelade intervjuer med Abu Nizar. Det var flera timmars samtal, ändå insåg jag hur lite Abu Nizar och jag hade hunnit tala om. I efterhand märkte jag hur han flera gånger försökte förklara det här med familj och släkt för mig. Varför det var naturligt att man hjälpte och fanns där för sin familj. Man hade ett ansvar att lösa konflikter, och man skulle inte blanda in polisen om det inte var nödvändigt. Rättegång och åklagare gjorde bara folk illa till mods och det förde inget gott med sig, menade Abu Nizar. Det var bättre att han kom in i konflikter och löste dem innan de spårade ur. Han medlade så att konflikterna upphörde. Som han sa:

– Min tunga är mitt vapen. Jag pratar, och talar folk tillrätta. Då blir det inte blodbad.

Jag visste att det där inte bara var någonting han sa. Flera år tidigare hade till och med polisen tagit hjälp av Abu Nizar i konflikter och med kriminalitet som de inte visste hur de skulle lösa själva. Abu Nizar själv berättade om ett par tillfällen under vår första intervju. Han kände sig sviken och sa att han hade hjälpt polisen och samhället, och tacken var att myndigheterna nu gått ihop och jagade familjen.

Jag kände till åtminstone tre fall där Abu Nizar faktiskt hade hjälpt rättsväsendet, och jag skrev om det i Aftonbladet hösten 2017. En händelse som Abu Nizar berättade om inträffade dock inte i Göteborg, utan i Malmö.
 För 14 år sedan samlades drygt tio personer till ett möte i ett konferensrum på polishuset i Malmö. Med på mötet var polischefer och personer ur två stridande släkter. Flera av männen var häktade misstänkta för våldsbrott men fick ändå medverka på mötet. Bakgrunden var en konflikt som hade eskalerat från skadegörelse till skjutningar, misshandel och mordförsök. Dan Granvik, nu pensionerad, var på den tiden polischef och en av dem som var med på mötet. Det var också Dan Granvik som innan mötet hade tagit kontakt med Abu Nizar. Polisen såg hur våldet trappades upp och visste inte hur de skulle få stopp på det.

– Och vi var tvungna att göra något. Så då ringde vi den mäktigaste personen som gick att få tag i, och det var Abu Nizar, berättade Granvik för mig när jag intervjuade honom för reportaget i Aftonbladet.

Polisen i Malmö visste att det var kontroversiellt att ringa en person som Abu Nizar för att be om hjälp, även om han inte var straffad för något brott.

– Men vad skulle vi göra? Vi var ju tvungna att få slut på dumheterna, och för oss var det viktigt att hitta någon som de lyssnade på så vi kunde få lugn igen, berättade Granvik.

Anledningen till att de båda familjerna som bråkade i Malmö lyssnade på Abu Nizar var att de var släkt och kom från samma klan. De levde efter samma lagar och regler som Abu Nizar, och eftersom Abu Nizar är imam var han en respekterad medlare och en person som de lyssnade på.

Även i Göteborg hade polisen tidigare vänt sig till familjen Al Asim och andra starka ledare för att få hjälp. För flera år sedan begicks över hundra lägenhetsinbrott i Gårdsten på kort tid. Polisen hade svårt att få fram information och vände sig till Al Asim för att få slut på inbrotten. Polisen som sa ifrån till ledarna att inbrotten måste upphöra berättade för mig att ledarna lyssnade och svarade att de skulle diskutera frågan i familjen. Det dröjde inte länge förrän inbrotten upphörde. Polisen fick aldrig reda på vilka som gjort inbrotten, men det var ingenting de hade räknat med heller.

– Det löser familjerna själva, utan att blanda in oss. Men för mig som polis är det ibland viktigare att skydda allmänheten än att nödvändigtvis få någon dömd för brott, berättade en polis som var med på den tiden.

Jag kände till ytterligare fall i Angered där polisen fått hjälp på det här sättet. För flera år sedan kastade ungdomar sten på brandkåren och ambulansen när de kom till stadsdelarna. Polisen vände sig till starka familjeledare och stenkastningen upphörde.

Samma sak när Hjällbos spårvagnshållplats renoverades och två traktorer eldades upp. Då kallade en polisman till ett möte med ett antal personer som hade stor påverkansgrad i Angered, bland annat ur familjen Al Asim. De inbjudna på mötet försäkrade att de skulle se till att vandaliseringen inte upprepades. Och så blev det.

Både polisen i Göteborg och Dan Granvik i Malmö menade att problemet med att jobba så här var att varje handling stärkte de redan mäktiga männen. Och inom polisen ville man inte medverka till att förstöra den riktiga rättsprocessen, men det var exakt det man riskerade att göra.

– Det är en balansgång, men hederskulturerna är speciellt starka i områden där samhället är svagt. Där står inte vi för våldsmonopolet, vi kan inte se till att försörjning finns, att skolorna fungerar, att människor får låna pengar. Fungerar inte samhället så går man tillbaka till de traditionella systemen, till familjen. För det är familjen som finns där, förklarade en polis i området för mig.

När Abu Nizar berättade för mig om medlingsmötet i Malmö var det med lite bitterhet i rösten. Han drog det som ett exempel på när han framgångsrikt hade hjälpt polisen att få slut på skjutningar genom att använda sin tunga, det vill säga medla och prata med familjerna. Han berättade att han själv fick ta bilen och köra ner till Malmö. Det gjorde han för att han tyckte att det var viktigt att hjälpa till i samhället.

– Och jag gjorde det helt gratis. Jag fick inte ens betalt för bensinen, sa han.