S och SD är mer lika
än de vill medge

Förmodligen var det inte så många som tänkte på att både Andersson och Åkesson representerar partier som bär på långa historier av starkt motstånd mot svenskt medlemskap i både EU och Nato. De båda partiledarna delar därmed också erfarenheter av att leda partier som har ändrat sig när det gäller EU och Nato. 

Började som obskyra sekter

Dessa exempel på likheter mellan våra två största partier är viktiga för att förstå det delvis förändrade politiska landskapet i Sverige. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna liknar varandra mer än vad några andra partier i riksdagen gör. I var sitt sekels 80-tal började de sina partipolitiska vandringar som tämligen obskyra sekter som starkt motarbetades av etablissemanget. Efter några decennier av organisering och gradvisa mognadsprocesser så var S och SD, i var sitt sekels 20-tal, redo att på olika sätt axla regeringsansvar.

Socialdemokratin är sedan mer än hundra år den helt dominerande normen i den svenska inrikespolitiken. I de senaste opinionsmätningarna för mars månad 2025 pendlar S mellan 34 och 36 procents stöd. Den förste socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting nådde 36 procent för sitt parti i riksdagsvalet 1921. Inget annat parti är i närheten av att stabilt ligga på så höga nivåer under så lång tid. Socialdemokratins långa era som statsministerbärande parti har grundlagt en gedigen tradition av att regera och agera medelst flyttbara övertygelser. Denna flyttbarhetsförmåga har gjort det möjligt att förhålla sig till alla de olika verklighetshändelser som det ledande regeringspartiet har mött under de dryga 100 år som passerat sedan Hjalmar Branting 1920 utsågs till den förste socialdemokratiske statsministern. 

Sverige har nu tre stora partier i riksdagen. Vi får gå tillbaka till 1920-talets början för att återuppleva något liknande.

En väsentlig del av den starka socialdemokratiska normbildningen i politiken består av just förmågan att ändra sig i diverse sakfrågor för att på så sätt hålla sig kvar i de rådande verkligheterna. Sverigedemokraterna har uppvisat liknande förmågor vid ett flertal tillfällen under sin snabba tillväxt i folkligt stöd och i riksdagsmandat. 

Sverige har nu tre stora partier i riksdagen. Vi får gå tillbaka till 1920-talets början för att återuppleva något liknande. Då var Moderaterna och Liberalerna vid några val tillsammans större än Socialdemokraterna. Från valet 2010 och framåt har Moderaterna och SD tillsammans varit större än Socialdemokraterna. Detta flertal för M och SD har dock varit ungefär lika partipolitiskt stendött som M:s och L:s övervikt ofta var för 100 år sedan. Men sedan hösten 2022 har Moderaterna och Sverigedemokraterna ställt sig på samma sida. Vilket möjliggjorde Ulf Kristerssons tillträde som statsminister. Och vilket betyder att M och SD i dagens folkliga opinion tillsammans har ett övertag gentemot S med cirka fem procentenheter.

Har förstärkt högersidan

Detta är det nya läget i svensk politik. Det är ingen tvekan om att högersidan i politiken har förstärkts genom samarbetet med Sverigedemokraterna. SD är precis som S föga borgerligt men påtagligt konservativt och starkt bland arbetare och invandrare. Det folkliga missnöjet med den omfattande kriminaliteten, den misskötta invandringen och oron för krig, elände och fattigdom driver alla partier i en konservativ riktning. Vilket självklart underlättar samarbetet i Kristerssons regeringsunderlag. 

Upprätthållandet av den socialdemokratiska normen bygger på frekvent återkommande innehav av statsministerposten. Positionen som största parti har också mycket stor betydelse för respekten ute i folkdjupen, i media och på myndigheter. Fredrik Reinfeldt och den borgerliga alliansen var på allvar på väg att utmana S under åren 2006–2010. Man lade sig nära S, sänkte skatter, bidrag och avskaffade värnplikten på ett populärt sätt. Överlag såg Alliansen till att genomföra en politik som uppskattades av vanligt folk. 2010 kom dock SD in i riksdagen och ”ställde till det” för Reinfeldt. Men nu är som sagt M och SD på samma sida. Och större än S. 

Mötet mellan Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson i Agenda kan kanske komma att gå till historien. Det var hur som helst första gången som de båda i ett längre offentligt sammanhang uppträdde som respektfulla jämlikar – väl medvetna om att de inte är rädda för varandra och med goda insikter om likheterna mellan partierna. Vart det hela kommer att leda är svårt att sia om. Men jag är övertygad om att även kommande regeringsförklaringar kommer att präglas av att våra två största partier är betydligt mer förändringsoblyga än vad de är borgerliga.