När arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i en debattartikel i DN (11/12) slår ett slag för ”svenska värderingar” får jag därför mycket blandade känslor. På Twitter delas artikeln med glada utrop av bland andra Anders Ygeman, Ardalan Shekarabi och SSU:s ordförande Philip Botström. Svenska värderingar är det gyllene lösenordet som skall få allt att lösa sig!
När Ylva Johansson samma dag intervjuades i Dagens Eko sade hon att det finns en ”ängslan och oro” att tala om svenska värderingar och normer. Intervjuaren frågade vad det kunde bero på. Johansson svarade:
– Jag vet inte säkert, men jag tycker att vi inte har gjort det.
Har vi inte det? Det är snart tio år sen diskussionen om svenska värderingar började. De som då väckte debatten fick veta att det var ”en grov flirt med främlingsfientliga krafter”. Sanna Rayman har gjort en genomgång av den debattens vindlingar genom åren i Expressen (15/12), så jag har ingen anledning att upprepa det här. Men att Ylva Johansson själv så sent som 2013 menade att själva ordet integration var ett ”problematiskt begrepp” gör att jag ställer mig tveksam till om hon verkligen inte vet säkert varför det har blivit så ängsligt att prata om svenska värderingar.
Historien är full av exempel på hur värderingarna anpassas efter rådande omständigheter, inte tvärtom.
Ylva Johansson har till och med nu upptäckt World Values Study:s kartläggning av värderingar i olika länder i världen, där Sverige ligger i en extrem position uppe i högra hörnet. Gott så, men jag tror att vi ännu har en lång väg att vandra. Värderingar är nämligen oftast ett resultat av den omgivande kulturen, inte tvärt om. I Ekot-intervjun säger Johansson:
– Jag tror ibland att vi kanske fokuserar för mycket på hur, och vad får man och vad får man inte.
Men det är just detta vi måste ägna oss åt. Ingen människa kan kontrollera en annan människas tankar. Vilka värderingar en annan människa har är därför inte intressant. Det som är intressant är inte vad medmänniskan tänker, utan vad hon gör. Det är där det krävs en tydlighet. Undervisningen för nyanlända måste därför handla om vad man inte får lov att göra i Sverige och vad som förväntas av Sveriges invånare. Punkt slut. Den som vänjer sig vid dessa regler kommer nämligen att själv efter hand förändra sina värderingar. Sociologen Norbert Elias ger i sin bok Sedernas historia (1939, senaste upplagan 1989) mängder med exempel på hur vårt beteende har förändrats tack vare det han kallar ”civilisationsprocessen”. Det som vi anser vara ”naturligt” i dag var i allra högsta grad betraktat som onaturligt av våra förfäder. Det är ett samspel mellan påtvingade regler, handlingsmönster och hänsyn som gör att vi förändras.
Historien är full av exempel på hur värderingarna anpassas efter rådande omständigheter, inte tvärtom. Nya idéer kommer ständigt och de kan verkligen omforma samhället, men samtidigt omformas också idéerna. Ett praktexempel är det kristna budskapet. Det är stor skillnad på den kristendom som gällde i Sverige på 1600-talet jämfört med den som predikas i Sverige nu och den som går hem i USA:s bibelbälte, fast de utgår från samma idéarv. Medan kyrkan i Europa under medeltiden lyckades utplåna klansamhället, är kristna i Mellanöstern en del av klansamhället.
Så Ylva Johansson har rätt i att vi borde sluta upp med att vara så ängsliga för att tala om svenskhet, men fel i att det är de svenska värderingarna som skall läras ut. Det är människors handlingar som räknas, inte vad de tänker och värderar. Det är på tiden att vi tar till oss några visdomsord som Carl Jonas Love Almqvist skrev redan 1838 i sin klassiker ”Svenska fattigdomens betydelse”:
Svenskheten – – – består i att vara svensk, mer än att ropa på att man är svensk.